Så, vad är då en Borderliner, en person som lever på gränsen i princip hela tiden? Jag tänkte börja med att förklara det utifrån min upplevelse och mitt liv.

Mitt liv har alltid varit svårt på sätt och vis, även om andra ofta kallar mitt liv för ett enkelt liv. Jag får alltid vad jag vill, eller i alla fall det jag drömmer om.

Hittills har alla mina drömmar gått i upplevlse, i alla fall så många som jag liksom klarar av att hantera eller förverkliga trots min unga ålder på 21. Jag har haft pojkvän sedan jag var 14 år gammal och aldrig haft problem med att träffa killar heller. Jag har haft vänner och de har tyckt om mig. Jag har vänner och de tycker om mig. Jag har kommit in på mina drömutbildningar tre gånger nu efter varandra. Jag har fått resa och ha gott om pengar, även varit glad och kännt mig lycklig.

Men så finns ju baksidan. Den som ingen annan får veta om, eller den sidan som ingen vet om snarare. För det är inte så att jag döljer den medvetet. Den sidan är tragisk och ond. Jag känner ofta att jag är ensamast i hela världen, att jag ofta inte orkar vara den som är stark bland alla svaga. Jag är arg och känner fort hat mot människor som kanske inte vill mig illa men som ger mig en uppfattning om att de vill mig illa ändå innerst inne. Jag har otroligt svårt att lita på människor. Även om det tog mig lång tid att förstå, så sent som i höstas, kan jag heller inte lita på mig själv längre, om jag ens någonsin kunnat.

När jag umgås med mina vänner är jag den jag vill vara, jag är glad och lycklig. Oftast upplever mina vänner att de inspireras av mig och att jag får dem att må bra - jag vill väl! Baksidan är att jag aldrig klarar av att ha en särskilt djup relation med någon av mina vänner för att jag sårar mig själv och dem. Varför? För att jag varje gång jag känner att någon vill komma mig djupt in på livet blir rädd att dom ska avslöja den fasad jag har och det sköra inom mig. Jag litar helt enkelt inte på människor.

När jag träffat pojkvänner genom åren har det alltid varit allt eller inget. Jag har ofta och många gånger om träffat killar som inte är bra för mig, som sårar mig och vill mig illa för att de också mår dåligt innerst inne. Det har blivit som en spiral, som jag brukar uttrycka det. Jag träffar någon, faller för fort för att mina känslor är antingen enormt kärleksfulla eller absurt hatfulla. Så när det brister och går fel, när jag försöker släppa in killen jag träffat, har det gått fel. Jag har sårat varenda kille jag träffat, förutom en, som själv var destruktiv och förmodligen också led av någon form av Borderline eller bipolär personlighetsstörning. Jag har ingen förklaring på varför, jag bara gör det.

Få människor här i världen har jag älskat innerligt. Jag har säkert haft möjligheten eller förutsättningen och viljan till att göra det på riktigt, men inte velat eller vågat. Jag kan uppriktigt inte säga att jag älskar någon speciellt mycket idag heller, mer än min pojkvän Fredrik, min mamma Helena och min bror Martin samt min bästa vän Madeleine. Nej, jag älskar inte min pappa, fast han är i livet. För det han gjort mot mig genom åren kan inte få mig att älska honom innerligt. Och älskar jag inte någon innerligt kan jag inte älska någon av dem alls. Jag kan dock tycka om en person mycket. Åter till vad som hänt i min barndom i ett annat inlägg.

Så, vad är då att vara Borderliner enligt mig själv? Ja, till att börja med vill jag säga att jag ännu inte fått någon diagnos. Men, allt och mycket mer tyder på att jag "lider" av Borderline. Min mamma förnekade att jag skulle vara "drabbad". Hon påstod att hon först inte hade hört ordet förut, men att läkaren när jag var liten och var arg verkligen bekräftat att jag inte led av Borderline. "Barn kan vara ilskna och ha starka känslor ibland". Ja, självklart, men det var då! Nu är jag 21 år och har gått igenom det mesta som ett barn, en tonåring, en ung kvinna, ska behöva få gå igenom. Och det finns många saker som tyder på att en otrygg och smärtsam barndom kan utveckla Borderline.

Jag är en känslomänniska, oftast svart eller vit som min pojkvän förklarat mig. Jag är antingen väldigt, väldigt glad och lycklig - i ett lyckorus av harmoni ständigt. Då har jag många vänner, känner mig lättsam. Då är jag pratsam och vill lära känna människor. Jag är nyfiken och vill ta till mig all möjlig information. När jag är vit drömmer jag och fantiserar om små söta ting och bra händelser i livet. När jag är vit är jag en skön och kul människa att umgås med, jag är oftast väldigt tacksam. När jag är vit är jag oftast också väldigt uppmuntrande och inspirerande. Jag älskar att dela med mig och ge fina, ärliga komplimanger till de runt omkring mig.

När jag är svart är jag fruktansvärt arg och ledsen. Jag känner stor sorg inom mig, jag känner vrede till allt hemskt jag varit med om, och allt jag någonsin kommer att utsättas för i framtiden. När jag är svart vägrar jag inse saker av bästa värde. När jag är svart vill jag inte någonting alls. Jag känner inte för att träna som jag annars mår så bra av, jag känner inte för att skratta eller vara lycklig. Jag känner mig oftast ensammast på hela jorden och är i ett otroligt behov av bekräftelse. När jag är svart är jag oftast omeveten otacksam mot min familj och mina vänner. Jag är oftast mycket svår och kort mot människor i min närhet.

Det är inte okej att ha det så här, jag vet det nu. Det är ingenting jag är värd att gå igenom, men jag är här och jag ska ta mig igenom det här. Jag har ett hopp så stort som världen i sig själv och lite till. Jag SKA klara det här, jag SKA blir frisk och kry, jag SKA bekämta min Borderline - min personlighetsstörning. Just nu handlar det inte om hur många jag sårat eller att min familj och främst pojkvän mår skit på grund av allt jag orsakat. Det kan låta själviskt, men just nu kämpar jag med en överlevnadsinstinkt. Om jag insåg allt jag gjort skulle jag lika gärna kunna lägga mig ner och dö här och nu, livet skulle inte ha någon mening. Jag kämpar för mitt eget bästa just nu och måste det. Som en förklaring som egentligen inte skulle behövas just nu, till mina anhöriga.

Och en bedjan till mina anhöriga, hur själviskt det här än må låta just nu..

Ha förståelse, hur svårt det än må vara!
Sluta inte ge mig kärlek, jag böhöver den, om än mest just nu!
Försök bekräfta att jag finns, att jag är värdefull och omtyckt!
Sätt gränser för och emot mig, men var inte hård och ond mot mig!
Säg ifrån! Reagera så fort jag säger något som inte är okej, berätta för mig att det inte är normalt!
Prata om det med mig, dölj det inte! Det är ett problem, en slags sjukdom, så inse och jobba med mig!

Tack och innerligt tack igen! Främst till Gud för att Han hittat mig och förstår mig, men även till alla Er som läser det här någon gång framöver och kan ana vad jag går igenom eller på något sätt känner att ni kan stötta och hjälpa mig igenom allt.

Det handlar i det stora hela till slut ändå om min egen vilja att bli fri från min Borderline, och inget förstånd om att det är "bra nu" kommer någonsin kunna förändra situationen! Jag måste offra allt för mitt liv just nu, för att må bra igen, för att nå friheten.