Borderline & jag - en kamp till friheten från livet på gränsen

Det spelar ingen roll vad man är ensam om, utan det är fenomenet ensam.
(som en fortsättning på föregående inlägg)

Det är nästintill ett halvår sedan jag skrev något över huvud taget här. Jag vet att jag var ett ljus för många med diagnosen Borderline, eller som den idag kallas, Emotionell instabil personlighetsstörning.

Så sitter vi här, ensamheten och jag. Den oändliga sorgen som aldrig har ett slut. Det är inuti hjärtat, det är i själen, i huvudet, i tårna, i fingerspetsarna. Ja till och med i ryggen är den, ensamheten och jag.

Jag vet egentligen inte så mycket om vad jag skulle behöva skriva. Ni vet, det som faller mig på är oftast enligt mig försvårt för andra att förstå. Kommer fortsätta välja att skriva bloggen både ur ett känsloperspektiv samt ta upp exempel och forskning osv.

Mitt mående idag är så otroligt mycket bättre än för ett år sedan. Då befann jag mig i helvetets mörkaste rum. Jag hade precis fått hjälp, men jag hade den längsta och allra kämpigaste biten kvar. Efter ett halvår i individual och gruppterapi fann jag mig en aning i somras.

Dock försämrades mitt allmäntillstånd av en stor viktuppgång och ett destruktivt förhållande som jag hade svårt att avsluta. Jag föll i depression, så som jag aldrig tidigare upplevt den. Först var det utmattning, sedan var det kaliumbrist och sist pengabrist. Min dåvarande arbetsgivare missade att anmäla mig sjuk till försäkringskassan och ett halvår av rent helvete åter en gång väntande.

Alla dessa aspekter är oftast godtyckliga till varför jag får humörsvängningar och ups & downs som Borderline. Kanske inte för andra, men hos oss som är med om det. Saken är oftast den att man (jag) dock aldrig lärt mig att tänka relativt i en sådan situation me denna typ av personlighetsstörning. Allting blir kaos och panik, alla känslor skenar iväg. De tankar som oftast uppstår är "han vill aldrig mer se mig, jag hatar henne, mitt liv är katastrof" osv osv.

Idag kan jag lättare sitta ned, dricka ett glas vatten och andas lugnt mitt i all extrem ångest. Jag börjar tänka på de olika faktorerna (som jag lärt mig i DBTn, terapiformen för er som inte vet) till varför just min sårbarhet ökat idag. Ta mitt senaste halvår som exempel. Ett dåligt förhållande som resulterade i en utmattning som blev en depression som gjorde att inkomsten stannade, som ledde till att jag blev mer deppig, som ledde till att jag slutade prata med vänner, som ledde till ännu ett destruktivt förhållande osv osv.

Ni förstår, cirkeln är sluten ganska så lätt i ett sådant här liv eller scenario (kalla det vad man vill).

En sak som dock ingen människa i världen kan säga i ett sådant här läge, men som allt för många ofta ändå säger, är "jamen, vadå, det är väl självklart att allt det där påverkar dig".

En person med Borderline förstår inte verkligheten. Han eller hon är uppslukad av känslorna, inne i ett surr av allt möjligt katastofartad i hela världen. Ingen av "oss" kan i denna stund anse oss som relevanta eller smarta, och nu pratar jag från egen erfarenhet, i den situation vi befann oss i när kaoset inträffade. Först i efterhand kan en Borderline vara mycket klok och eftertänksam.

Något som jag kämpat med hela mitt liv och fortfarande gör, som ledit till att jag hamnat i destruktiva förhållanden kan ni läsa mer om här nedan via länken. En annan dag kan jag säkert skriva om allt vad det inneburit, eftersom jag själv kan känna någorlunda vishet om detta. Just i dagsläget, när jag håller på att avsluta ännu ett av dessa förhållanden, måste jag fokusera på mitt mående först innan jag analyserar. Vad det handlar om är helt simpelt separationsångest.

Som tidigare nämnts finns det en kille som skriver om hur det är att vara anhörig till någon med Borderline (jag kommer fortsätta kalla tillståndet samma namn eftersom jag anser att det är en så pass vanligt förekommande benämning fortfarande) Peter Midas skriver öppet om allt mellan himmel och jord. Oftast om hur man helt enkelt avslutar sin relation till en person som är Borderline.

http://manskligamoten.blogspot.com/2008/10/borderline-och-ensamhet.html se även http://manskligamoten.blogspot.com/2010/11/upp-och-ner-med-borderline.html

För att relatera till min utveckling kan den som är intresserad också läsa om min ensamhet och relationen till den i somras här http://borderlineochjag.blogg.se/2010/july/ensamhetens-sorg.html

Som avslut, "Borderline jag hatar dig, jag kan inte leva utan dig!"

Jag vill så ogärna finnas just nu :'(

Tänkte åter igen ta upp de olika kriterierna för att bli diagnoserad med Borderline eller IPS (emotionell instabil personlighetsstörning). SVT har i inslaget i Aktuellt torsdagen den 15 juli 2010 belyst dessa och formulerat dem otroligt bra enligt mig. De har valt att fokusera på de fem som måste uppfyllas för att få diagnosen, av nio totalt.

Extrem känslighet för separation
Svartvitt tänkande
Impulsivt beteende
Skadar sig själv
Stor aggresivitet och ilska

http://svtplay.se/t/102534/aktuellt

Genom deras omformulering av dessa kriterier kunde många av mina nära förstå varför just jag har IPS, vilket var till lättnad för mig efter dessa nu sju månader av kämpande i DBT för min del.

Det är mörkt i rummet, varmaste sommardagen jag någonsin upplevt.
Smilla ligger vid mina fötter och kikar på mig då och då.

Visst kan jag ofta fråga mig själv varför jag är som jag är, men allt eftersom inser jag att det helt enkelt är så det ska vara.

Det finns väldigt många bra dagar nu, men det finns också många enormt påfrestande. Tänk om livet vore så bra så att vi kunde undvika allt vad otrygghet och rädsla innebär, men jag är ändå glad att det inte är möjligt.

Utan allt detta skulle jag aldrig kunna lära min hjärna att ta hand om allt onödigt.

Det är svårt att förklara vem jag är, hur jag är och vad som händer när det går lite fel inuti mig. De flesta känner mig som en glad och positiv tjej men många bollar i luften och mycket energi. Jag är en glad person med vilja, kraft, fin utstrålning och kärlek. Jag är omtänksam och familjär. Rolig och spontan.

Det är ju jag, rakt upp och ner. Men enligt konstens alla böcker är det också jag som är skygg och rädd innerst inne. Det är jag som är liten och ynklig, känslig och misstänksam. Det är också jag som blir ledsen, tycker saker är enormt jobbigt och som ibland bara känner mig som den ensammaste personen i universum. Det är också jag som ibland genom min skenbara kompetens blir helt handfallen ena dagen, men andra dagen klarar världen med storm.

Så är också allt detta emotionellt instabil personlighetsstörning, eller också tidigare kallat Borderline. Alla dessa positiva sidor och negativa sidor, allt det bra och allt det mindre bra, allt som hör livet till för just mig är klassat som någonting. Det är en bit medfödd känslighet, en bit utsatthet och otrygg barndom och uppväxt, en liten del enormt påfrestande livssituationer och en liten liten del Louise innerst inne. Men ingenting är egentligen någonting. För jag är bara jag, och jag är också min sjukdom, eller?

Men så finns det då dagar då jag bara önskar att jag kunde få ringa till en vän, min chef, min pojkvän, min mamma, mina kunder och säga, "hej, idag har jag brytit benet, jag kan självklart inte gå så jag stannar hemma". Där tonerna av "hej, jag har en dålig dag fylld av ångest, stress och längtan efter ett bättre liv" inte riktigt passar in. Där den där otroliga Louise plötsligt försvinner in i sitt skal och inte klarar av att ta världen med storm. Där tvångskänslor och massiva gråtattacker blandas med impulser av att världen bara är påhittad och att det inte finns en endaste liten mening med att jag skulle skriva det här.

Då måste jag stoppa mig själv. Jag lever och är lycklig. Jag skriver det här för mig själv, främst för att kunna bibehålla min mindfulness i vardagen. Men jag skriver också för er, för mina närstående, för min vän, min chef, min pojkvän, min mamma, mina kunder. För att kunna berätta allt det där ni aldrig ser. Ingenting någon någonsin behöver vara rädd för eller ta illa upp inför,  bara så att jag får en chans att låta er lära känna mig. Inte så jag skall kunna anpassa ert beteende efter mitt, utan snarare så att jag skall kunna stå ut med mitt eget mot er och finna insikt och förståelse i hur jobbigt det också är för dem som står utanför.

Ibland önskar jag att jag hade brytit ett ben, det hade varit så mycket enklare då. Men, ibland är jag helt enkelt bara lättad över att jag är jag och att jag få vara Louise, för er, för mig själv och för min sjukdom.

Det är också en otrolig sak för mig, att så många utomstående hittar till mig och mina tankar. Alla kommentarer och mail jag får från er som är anhöriga till andra människor med IPS. Alla ni som är pojkvänner/flickvänner, alla mammor, alla döttrar, alla syskon, vänner och bekanta. Alla som lider och inte lider. Alla som ser ljuset, genom min och mina närståendes styrka, mod och kraft.

Tack!

I've got another confession to make, I'm your fool
Everyone's got their chains to break, holding you
Were you born to resist, or be abused?

Is someone getting the best, the best, the best, the best of you?

Are you gone and on to someone new?
I needed somewhere to hang my head, without your noose
You gave me something that I didn't have, but had no use
I was too weak to give in, too strong to lose
My heart is under arrest again, but I break loose
My head is giving me life or death, but I can't choose
I'll swear I'll never give in, I'll refuse

Has someone taken your faith? It's real
The pain you feel?
Your trust?
You must confess.
Is someone getting the best, the best, the best, the best of you?
Has someone taken your faith? Its real.
The pain you feel?
The life? The love, you died to hear?
The hope that stops the broken hearts?
Your trust?
You must confess

've got another confession my friend, I'm no fool
I'm getting tired of starting again, somewhere new
Were you born to resist, or be abused?
I swear I'll never give in, I'll refuse

Is someone getting the best, the best, the best, the best of you?

Det har gått ungefär tre veckor sedan jag hade min senaste stora ångestattack. Innan dess var det en vecka mellan. Det känns otroligt skönt. Men ibland är det också skärmmande, när rädslan nästan vill låta sig ta över. Men, också sagt innan, det ska inte få bli så den här gången. Det är annorlunda nu. Tro det eller ej, vare sig det är bra i viss mening eller inte så har jag fruktansvärd kontroll på min kropp.

Skulle kanske snarare vilja säga att jag känner min kropp så mycket bättre. Jag är i mer harmoni, balans och ro. Det är ofta frid jag känner istället för oro. Vart kom den från? Jag bestämde mig. Det fick räcka. Jag var trött på det. Att ångesten byter skepnad och att jag gömmer mig bakom ett skal fick ett slut.

Ångesten byter skepnad många gånger, det är så sant. Den är som ett spöke, fast vi kallar honom monstret. Trots att han byter skepnad och kommer i de mest oförutsättningsbara situationer så är han där utan att påverka mig. Det är stort.

Så det går faktikst väldigt bra nu, och det är jag väldigt glad över.

Jag gjorde någonting jag aldrig kunnat göra förut. Jag sa nej när jag tyckte att jag själv började gå för långt. Jag tänkte, nej, det här är inte mitt bästa jag. Jag kan bättre. Läget där jag inte längre kunde skilja på vad som var mitt bästa fantastiska Louise och vad som var lilla hemska monstret var supertunnt.

Tror jag börjar förstå lite bättre vad det handlar om att leva på gränsen. Tror jag börjar förstå mig själv ännu lite mer. Men jag kunde, och jag tog chansen att stoppa mig själv innan jag hoppade över till fel sida. Jag vet att det gick lite för långt den här gången ändå. Men jag är stolt, för det var ett värdefullt framsteg inom mig. Så jag sa förlåt, jag vill inte såra dig, ha en fin kväll, kram.

Två procent av befolkningen befinner sig i ett gränsland mellan lättare och svårare psykiska besvär. Det kallas borderline personlighetsstörning eller emotionell instabilitet.

Tillståndet är knepigt att förklara och behandla. Dubbelt så många kvinnor som män sägs ha borderline. Ungefär var tionde som drabbas dör i förtid, oftast genom självmord.

Både arv och miljö påverkar att du ska hamna i gränstillståndet. En inneboende ängslighet, impulsivitet eller känslomässig osäkerhet kan göra dig sårbar för negativa faktorer i din omgivning.

Om du dessutom växer upp i en otrygg eller hotfull miljö, kan borderlinestörningen utlösas.

Borderline är ingen sjukdom eller egenskap som man antingen har eller inte har. Gränsen mellan sjukt och friskt flyter. Personlighetsstörningen kan också förändras och försvinna med tiden.

Enligt Vårdguiden

Jag tänker inte ta upp att mitt liv faktiskt blev hyffsat normalt idag och att jag var dåsig av Atarax eller att jag inte kände riktig glädje förrän efter lunch med min bästa vän och förhoppningsvis (?) älskade pojkvän i telefon. Det får bli en annan gång.

Så vad hände idag? Jo jag vågade, och jag lyckades nå ett mål. Jag ringde Borderlineenheten på Karolinska och de gav mig ett väldigt bra nummer som kom att bli väldigt avgörande för hur jag kommer hantera hela den här situationen.

Senare på eftermiddagen ringde jag upp numret. Det var svårt att komma fram, men till slut så. Damen tog mig på allvar, och konstaterade att jag verkligen ska få den hjälp jag behöver. Det lät allvarligt i hennes röst.

Skönt, men jag var och är lite skakis för vad som komma skall. Det här innebär att jag kommer behöva övervinna en eller fler rädslor varje dag, och jag vet att jag kommer växa av det. Förändras, bli en ny Louise, som förhoppningsvis kommer vara lika glad och kärleksfull som den gamla. Men det är naturligtvis svårt, det är en svår period som väntar. Men, jag känner frid i att det kommer aldrig mer bli så jobbigt som det som har varit, och det kan kännas lite lättande i alla fall.

På fredag ska jag till hjärnhälsan och Carema i Nacka. Vi bor precis några hundra meter ifrån, det är i alla fall skönt. De har öppet dygnet runt, alltså en jour, så vi kan känna oss trygga nu, för de har vår portkod. Också en lättnad, eller en trygghet kanske, framför allt för min stackars Fredrik som behöver stå ut med all skit.

Så damen sa att hon har ordnat en speciell tid, bara för mig, och att det är en läkare som egentligen inte börjat ta patienter än. Men att hon verkligen inte är vem som helst, utan en mycket begåvad och duktig läkare inom området. Okej, tänker jag, men jag tar inte ut någon seger i förskott. Jag går dit och berättar hur det ligger till, ännu en gång.

Puh. Jag lever som på nålar, ständigt jobbiga känslor av att trippa på tå för att inte krossa gränsen till ilska innan Fredag i alla fall. Och jag klarar mig ganska bra hittills. Har börjat hitta små knep som får mig att lugna ner mig. Atarax är okej också. Nu är det okej, ibland.

Godnatt!

Så, vad är då en Borderliner, en person som lever på gränsen i princip hela tiden? Jag tänkte börja med att förklara det utifrån min upplevelse och mitt liv.

Mitt liv har alltid varit svårt på sätt och vis, även om andra ofta kallar mitt liv för ett enkelt liv. Jag får alltid vad jag vill, eller i alla fall det jag drömmer om.

Hittills har alla mina drömmar gått i upplevlse, i alla fall så många som jag liksom klarar av att hantera eller förverkliga trots min unga ålder på 21. Jag har haft pojkvän sedan jag var 14 år gammal och aldrig haft problem med att träffa killar heller. Jag har haft vänner och de har tyckt om mig. Jag har vänner och de tycker om mig. Jag har kommit in på mina drömutbildningar tre gånger nu efter varandra. Jag har fått resa och ha gott om pengar, även varit glad och kännt mig lycklig.

Men så finns ju baksidan. Den som ingen annan får veta om, eller den sidan som ingen vet om snarare. För det är inte så att jag döljer den medvetet. Den sidan är tragisk och ond. Jag känner ofta att jag är ensamast i hela världen, att jag ofta inte orkar vara den som är stark bland alla svaga. Jag är arg och känner fort hat mot människor som kanske inte vill mig illa men som ger mig en uppfattning om att de vill mig illa ändå innerst inne. Jag har otroligt svårt att lita på människor. Även om det tog mig lång tid att förstå, så sent som i höstas, kan jag heller inte lita på mig själv längre, om jag ens någonsin kunnat.

När jag umgås med mina vänner är jag den jag vill vara, jag är glad och lycklig. Oftast upplever mina vänner att de inspireras av mig och att jag får dem att må bra - jag vill väl! Baksidan är att jag aldrig klarar av att ha en särskilt djup relation med någon av mina vänner för att jag sårar mig själv och dem. Varför? För att jag varje gång jag känner att någon vill komma mig djupt in på livet blir rädd att dom ska avslöja den fasad jag har och det sköra inom mig. Jag litar helt enkelt inte på människor.

När jag träffat pojkvänner genom åren har det alltid varit allt eller inget. Jag har ofta och många gånger om träffat killar som inte är bra för mig, som sårar mig och vill mig illa för att de också mår dåligt innerst inne. Det har blivit som en spiral, som jag brukar uttrycka det. Jag träffar någon, faller för fort för att mina känslor är antingen enormt kärleksfulla eller absurt hatfulla. Så när det brister och går fel, när jag försöker släppa in killen jag träffat, har det gått fel. Jag har sårat varenda kille jag träffat, förutom en, som själv var destruktiv och förmodligen också led av någon form av Borderline eller bipolär personlighetsstörning. Jag har ingen förklaring på varför, jag bara gör det.

Få människor här i världen har jag älskat innerligt. Jag har säkert haft möjligheten eller förutsättningen och viljan till att göra det på riktigt, men inte velat eller vågat. Jag kan uppriktigt inte säga att jag älskar någon speciellt mycket idag heller, mer än min pojkvän Fredrik, min mamma Helena och min bror Martin samt min bästa vän Madeleine. Nej, jag älskar inte min pappa, fast han är i livet. För det han gjort mot mig genom åren kan inte få mig att älska honom innerligt. Och älskar jag inte någon innerligt kan jag inte älska någon av dem alls. Jag kan dock tycka om en person mycket. Åter till vad som hänt i min barndom i ett annat inlägg.

Så, vad är då att vara Borderliner enligt mig själv? Ja, till att börja med vill jag säga att jag ännu inte fått någon diagnos. Men, allt och mycket mer tyder på att jag "lider" av Borderline. Min mamma förnekade att jag skulle vara "drabbad". Hon påstod att hon först inte hade hört ordet förut, men att läkaren när jag var liten och var arg verkligen bekräftat att jag inte led av Borderline. "Barn kan vara ilskna och ha starka känslor ibland". Ja, självklart, men det var då! Nu är jag 21 år och har gått igenom det mesta som ett barn, en tonåring, en ung kvinna, ska behöva få gå igenom. Och det finns många saker som tyder på att en otrygg och smärtsam barndom kan utveckla Borderline.

Jag är en känslomänniska, oftast svart eller vit som min pojkvän förklarat mig. Jag är antingen väldigt, väldigt glad och lycklig - i ett lyckorus av harmoni ständigt. Då har jag många vänner, känner mig lättsam. Då är jag pratsam och vill lära känna människor. Jag är nyfiken och vill ta till mig all möjlig information. När jag är vit drömmer jag och fantiserar om små söta ting och bra händelser i livet. När jag är vit är jag en skön och kul människa att umgås med, jag är oftast väldigt tacksam. När jag är vit är jag oftast också väldigt uppmuntrande och inspirerande. Jag älskar att dela med mig och ge fina, ärliga komplimanger till de runt omkring mig.

När jag är svart är jag fruktansvärt arg och ledsen. Jag känner stor sorg inom mig, jag känner vrede till allt hemskt jag varit med om, och allt jag någonsin kommer att utsättas för i framtiden. När jag är svart vägrar jag inse saker av bästa värde. När jag är svart vill jag inte någonting alls. Jag känner inte för att träna som jag annars mår så bra av, jag känner inte för att skratta eller vara lycklig. Jag känner mig oftast ensammast på hela jorden och är i ett otroligt behov av bekräftelse. När jag är svart är jag oftast omeveten otacksam mot min familj och mina vänner. Jag är oftast mycket svår och kort mot människor i min närhet.

Det är inte okej att ha det så här, jag vet det nu. Det är ingenting jag är värd att gå igenom, men jag är här och jag ska ta mig igenom det här. Jag har ett hopp så stort som världen i sig själv och lite till. Jag SKA klara det här, jag SKA blir frisk och kry, jag SKA bekämta min Borderline - min personlighetsstörning. Just nu handlar det inte om hur många jag sårat eller att min familj och främst pojkvän mår skit på grund av allt jag orsakat. Det kan låta själviskt, men just nu kämpar jag med en överlevnadsinstinkt. Om jag insåg allt jag gjort skulle jag lika gärna kunna lägga mig ner och dö här och nu, livet skulle inte ha någon mening. Jag kämpar för mitt eget bästa just nu och måste det. Som en förklaring som egentligen inte skulle behövas just nu, till mina anhöriga.

Och en bedjan till mina anhöriga, hur själviskt det här än må låta just nu..

Ha förståelse, hur svårt det än må vara!
Sluta inte ge mig kärlek, jag böhöver den, om än mest just nu!
Försök bekräfta att jag finns, att jag är värdefull och omtyckt!
Sätt gränser för och emot mig, men var inte hård och ond mot mig!
Säg ifrån! Reagera så fort jag säger något som inte är okej, berätta för mig att det inte är normalt!
Prata om det med mig, dölj det inte! Det är ett problem, en slags sjukdom, så inse och jobba med mig!

Tack och innerligt tack igen! Främst till Gud för att Han hittat mig och förstår mig, men även till alla Er som läser det här någon gång framöver och kan ana vad jag går igenom eller på något sätt känner att ni kan stötta och hjälpa mig igenom allt.

Det handlar i det stora hela till slut ändå om min egen vilja att bli fri från min Borderline, och inget förstånd om att det är "bra nu" kommer någonsin kunna förändra situationen! Jag måste offra allt för mitt liv just nu, för att må bra igen, för att nå friheten.