Ja, mellan den 16 och 19 december skrev jag ingenting här. En besvikelse, men jag kunde bara inte. Väl hemma i Stockholm fick jag smärre panik hemma i lägenheten då Fredrik valt att spendera helgen hos en tjejkompis. Vi bestämde den natten att vi inte skulle vara tillsammans, jag krävde ett slutgiltigt svar av honom.

Allt för att slippa oroa mig och leva i ovissheten. Det gör för ont annars. Jag behövde ta ett beslut om jag efter beskedet aldrig mer tänkte prata med honom och trycka bort känslorna eller stanna kvar och ha hopp. Fredrik drog sig för att säga det. Han sa, "just nu" känner jag så. Men det är ingen undanflykt. Även om jag så gärna vill säga "okej, jag förstår, vi kan lämna det öppet".

Precis några minuter innan hade mamma pratat med honom och förklarat för mig efteråt att han älskar mig, har äkta känslor för mig och vill ha ett fungerande förhållande med mig. Hur kunde det bli så här? Jag älskar Fredrik! Och jag har aldrig älskat en man så som honom. Han är mannen i mitt liv. Killen jag vill spendera resten av mina dagar med. Dela allt med. Det är skillnaden på tokiga tonårsförälskelser och äkta intim, hyffsat vuxen, kärlek inifrån och ut.

Fredag morgon spenderade jag hos en enormt duktig läkare på Carema hjärnhälsa. Det var befriande, men jag var så fruktansvärt rädd och skakig när jag sprang dit. Hon var överläkare, och damen som bokade henne åt mig sa att jag inte fått vilken läkare som helst, utan att hon var extremt duktig på sin sak. Jag skulle få hjälp. Halleluja!

Jag tänkte mig henne som en svensk blond Anna med långt hår och blåa ögon. Hon var en nätt och rar tant med brytning, förmodligen från Ryssland, och var väldigt kunnig och klok. Jag upplevde att hon lyssnade, som en psykolog, och att hon innerst inne förstod. Men, till slut verkade det som om hon kom fram till att det var en stor fobi jag led av. När jag då förnekade det och hävdade att det inte kändes så, har jag kommit på i efterhand att hon kanske "testade" mig mer än vad man normalt gör, eftersom vi misstänker Borderline.

Knepigt så här i efterhand. Men det känns ju faktiskt som en typ av fobi. Jag är tokrädd för att bli lämnad ensam och övergiven. Jag klarar bara inte att vara själv och känna mig trygg. Endast Gud är min räddning, men tyvärr är han inte mer än några fina små böner om hjälp ibland. Mitt jag behöver fixas först, Gud får finnas där vare sig han vill eller inte. Vare sig det står i en töntig bok att han borde gå före allt, alltid. Rädda mig i sådana fall & hjälp mig igenom det här, Amen.

Efter samtalet kom hon i alla fall lite vagt med framställningen om att jag skulle få en kontinuerlig kontakt med henne och att jag själv fick välja när jag ville träffa henne (åter igen verkar hon veta om att en Borderliner inte klarar av regelbunden kontakt på samma tid, men jag kanske bara inbillar mig nu).

Hon ber att få återkomma när vi ses nästa gång eftersom journaler från BUP och Unga Vuxna ska skickas hit från Borås. Dessutom ska hon kontakta psykolog och psykoterapeut för mer utredning osv. Det kändes läskigt, men hyffsat okej ändå. Det bästa var nästan att hon gärna ville se Fredrik där så småningom. Hon tror på oss och att vi fixar det här. Men hon var också väldigt tydlig med att om dom ska kunna hjälpa mig, trots min enorma kapacitet till det, krävs det att jag innerligt vill bli bättre och fri från det här.

SKÖNT. Mitt hjärta andas lättnad och frihet! Äntligen!

Så, Fredrik & jag sågs på kvällen när jag slutade jobba. Jag tänkte säga att det var en slump, men det var meningen. Han överraskade mig på jobbet, jag trodde aldrig det skulle hända igen. Jag blev SÅ glad! Så lycklig! Även fast jag inte fick pussa på honom så var det ännu mer frid. Jag älskar honom!

Jag var mig själv, jag var glad, vi hade kul!

Senare bestämde vi oss för att gå ut och äta. Jag hade hopp till hundra, men tvivlade varenda sekund på grund av min rädsla. Jag litade inte på att han skulle behålla det där lugnet och följa med mig ut. Men han gjorde det. Han satt till och med i badkaret och planerade hur vi skulle bli nykära igen. Äta på Vapiano och gå på bio.

Tyvärr hann jag bli ledsen innan dess. För att det är svårt. Jag vill vara tillsammans med honom, inte göra slut och vänta på att få bli det igen. Jag vill att vi ska kämpa ändå. Han vill göra slut, vänta på att det ska bli bra, och sedan bli tillsammans igen. Det är jobbigt. Men han vill. Han vill och tror att allt kommer bli bra. Jag kände hans underbara kärlek för första gången på två veckor riktigt intensivt och äkta. Fredrik var som förändrad!

Vi hade en mysig kväll på restaurangen. Det slutade med att han följde med hem i alla fall. Jag vaknde mitt i natten av mardrömmar, det var jobbigt för honom. Och det var jobbigt idag också, men det gick okej. Mer om det någon annan dag, är inte riktigt redo för att skriva mer just nu och håller på att avlida av trötthet. Men jag vill inte sova själv :(

Snart är det jul i alla fall.
Fint.

Kram och hej.