Borderline & jag - en kamp till friheten från livet på gränsen

Jag vill verkligen bara inte finnas just nu. Rädda mig.

Jag tror det är första gången någonsin jag ger upp totalt. Jag orkar bara inte mer.

Hatar, hatar, hatar, haaatar verkligen när allt blir fel!

Jag frågade ju bara när du ville åka hem till dig.
Allt för dig. Varför?

Pisskänslor är vad det kallas, riktigt dåligt. För allt skulle bli så bra och du hade dina känslor och det började visst falla på plats för dig. Det är bara en lek. Hade du velat hade du försökt på riktigt.

Tyck du att allt är mitt fel, min sjukdom och jag. Glid du på känslan av att du aldrig gör fel, att du är helt perfekt och över alla andra. Gör det. Men gör det inte med mig för jag är sårbar och rädd. Ta hand om mig och bläng inte på mig. Titta snällt på mig, gå fram till mig och fråga hur jag mår, vad jag känner, hur allt är.

För fan, ta dig samman. Vi är vuxna människor, hur kommer det sig att inte vi kan mötas på halva vägen? Varför måste det alltid vara jag som erkänner alla fel och ger upp. För helvete. Varför måste jag alltid vara den som blir hånskrattad åt. Fan.

Samtidigt som jag bara vill ställa mig upp och lipa rakt ut, lägga mig under täcker och aldrig mer gå upp, ringa honom och säga snälla saker skriker mitt inre om frihet.

Jag vill skrika rakt ut, kicka ass och bara göra min grej. Få tillbaka MITT liv! Skit igen.
Varför just jag och mina känslor?

Jag gjorde verkligen ingenting fel.
Jag var helt lugn och väntade i flera timmar på honom när han sitter här vid MIN dator och gör allt HAN behöver.

Varför gör jag så här mot mig själv?

Pisspisspisskänslor.

Rädda mig.

Så.. förlåt då är väl allt jag kan säga. Utan att veta vad jag gjort fel, utan att få höra dig säga vad som gick snett. Jag är ledsen att jag har en medfödd känslighet och blev utnyttjad i min barndom. Fuck it! Jag har tagit tillräckligt nu. Jag behöver mig själv.

Det går inte. Det går inte att att kämpa i friden. Jag är människa. Jag måste få gråta, och jag känner verkligen inte för något annat än att gråta just nu.

Fredrik har superjobbigt att ta mig för den jag är efter allt som hänt. Ibland när dessa stunder kommer blir han iskall, superhård och förnekar allt som kommer i hans väg. Oftast kommer det otroligt oväntat. Så påflygande att jag blir stum av besvikelse.

Jag blir så frukansvärt arg, jag vill skrika och svära, kasta allt i världen på allt ont som finns. Jag hatar när folk är arga, jag hatar när folk blir upprörda. För jag tar åt mig, av allt. Spelar ingen roll vad eller hur, jag tar åt mig. Jag hatar det!

Han öppnar balkongdörren på vid gavel, jag sitter i handduk och smörjer in mig. Säger bara oj vad kallt det blev. Han mmar. Ytterligare några minuter. Jag säger ifrån. Det är kallt Fredrik tror du att du skulle kunna vara snäll och stänga. Nej, det kan han inte, snart kankse, för så gör minsan jag när han ligger och ska sova. Och inte lyssnar jag på honom, enligt honom själv.

Fan.

Efteråt när jag säger åt honom att sluta och att det är grymt löjligt frågar han mig bara löjligt banala frågor som inte ens har med saken att göra det minsta. Jag hatar det. Och så den fruktansvärda kalla blicken. Jag frågar honom tyst, vill du ha ett bra eller ett dåligt förhållande med mig? Vi har inget förhållande säger han efter en något förvirrad blick på datorn.

Jag lägger mig ner under täcket. Gråter tyst i min ensamhet. Sväljer ångesten och andas så som jag ska, men jag kan bara inte sluta gråta. Stannar upp, inser att jag får gråta, det är okej, jag är mänsklig. Bara för att jag har någon sjukt knepig fanskapdiagnos som Borderline betyder inte det att jag inte kan gråta och vara ledsen, ha normal ångest och bli arg. Han verkar tro det. Det gör mig arg. Men ingenting kan jag göra åt det. Jag kan bara fortsätta kämpa, leva och vara glad, mitt i all frid.

Skit.

Går och lägger mig på min matta i köket, med kuddarna under huvudet och filten över mig kan jag inte längre hålla gråten inne. Låter den komma och det känns så fruktansvärt skönt. Han bryr sig inte det minsta, som alltid. Kanske inners inne, men det är inget idé att ha något hopp alls kring denne man. Det är tråkigt, men jag kan ingenting annat göra. Jag gör allt för honom och lite till, ger honom all kärlek han någonsin drömt om, men han verkar inte vilja ha den längre.

Kasst.

Sätter mig upp, torkar torarna, fräser mig i pappersnäsduken. Säger som han killen på St Göran sa för en månad sedan. Sträck på dig, var stolt, du fixar det här, lätt! Tänker på Maddes kloka ord, något i stil med stark, stolt och strålande. Öppnar datorn, skriver.. och gråter!

Frid.
Kaos.
Livet.

Vad gör jag? Vad händer? Vem är jag?

Ibland går det upp för mig, ibland är allt kristallklart, ibland är det inte så.

Men det är okej, det är okej.

Jag kan få vara jag, precis när jag vill det!

Det kan vara så, men behöver inte.

En person med Borderline kommer inte ihåg känslor kopplade till minnen vilket gör minnena mycket svaga. Vanligen är det känslan vid en viss situation som man kommer ihåg. Det är ganska typiskt att en person med Borderline kan säga att den skall göra en sak ena dagen men nästa dag är det något helt annat som gäller. De har en aning om vad som sas dagen innan men det blir så svagt eftersom känslan de hade då inte finns där.

Exakt varför en person med Borderline inte minns känslor kan ha och göra med att hjärnan tränat ner denna förmåga som ett försvar på grund av många obehagliga minnen som barn. Det har gjort för ont att minnas känslorna och då har hjärnan på något vis blockerat, mer eller mindre, känslorna vid olika minnen.

På grund av att minnen blir så svaga så blir personen mycket kortsiktig. Att sätta upp mål blir svårt eftersom mål ofta är kopplat till starka känslor. Blir personen arg på någon så blir den väldigt arg på grund av att den inte minns positiva känslor kopplat till personen just då. Allt blir negativt. När det tvärtom är något glatt med någon annan så blir det väldigt bra eftersom personen inte minns det dåliga.

Att Borderline är väldigt knepigt att förstå sig på är ingen nyhet, och inte blir det enklare för er direkt, av alla ord från mig. Även om jag aldrig förstår varför jag reagerar som jag gör, eller var det kommer från, så vet jag alltid att jag är just sådan. Det är det knepiga i det stora hela.

Ofta brukar jag säga att jag inte klarar saker under press, men det är just det en Borderlineperson behöver. Man behöver en viss press för att bli tvingad att förstå allvaret i sjukdomen och det man gör mot andra. Lever man i en trygg värld, som hittills varit det enda mitt knepiga jag önskat sig, är det som att det lilla monstret i Borderlinen frodas. Så, åter igen. I kamp till friheten, för oberoendet, för mig själv, för min hälsa, för livet!

Jag kan om jag vill!
Jag vill, alltså kan jag!

Innan var jag den som alla runt omkring mig vill att jag ska vara. Det var inte särskilt svårt. Jag våndades visst med vissa ensamhetskänslor ibland, och att inte duga för mina vänner eller min familj. Men det var inte samma sak. Jag är tacksam, utan mitt stadie av depression idag har jag aldrgi kunnat förändra mig. Det är meningen och jag tackar Gud för det. Det endas jag önskar är bara att jag hade förmågan att förstätta låta det vara så.

Många säger att det blir bättre av sig själv, snart, framöver. Du måste bara ha tålamod Louise. Ha tålamod och vänta in det goda. Gör roliga saker, men tvinga inte dig själv. Gör sådant som du bara känner för. Skit i att du måste. Känn bara in din egen kropp och gör saker utefter det. Det är jobigt, jag vet. Men vi finns här, dom finns där för dig Louise. Du måste bara öppna ögonen och se allt som det är.

LÅT FREDRIK VARA. Lämna honom. Lämna den du älskar mest. Det gör ont i dig, men den bästa känslan efteråt är i alla fall att du lät honom ha det liv han förtjänar. Hur ont det än gör, låt honom gå. Bara gå. Släpp honom. Skit i honom rent ut sagt. Han har själv sagt att han mår bäst av det. Det är det bästa du kan göra för ditt liv framöver. Killar finns det fler av, en gång kommer du också träffa rätt Louise, när du är stabil och lugn. När du vet ditt värde och vart du står i världen. Gå ut och gör allt det du drömt om. Bara var.

Lägenheten är dock ett problem. Jag vill bo kvar här, jag trvis här och det är inte många platser jag verkligen gör det på. Låt mig stanna, låt mig få finna friden här. Utan krav, utan sorg. Jag längtar. Sorgsen.

Det börjar bli outhärligt, även om jag ser ljuset. Ljuset nu lite omtumlad. Mobila teamet var precis här efter att Fredrik själv än en gång uttryckt att han vill at jag flyttar härifrån och att vi inte längre är tillsammans. Orden och känsorna är blandade. Just nu känner jag ingenting.

Mobila teamet var här precis, jag har velat läggas in en vecka nu, men de anser fortfarande att jag klarar det själv här hemma. Hur ska jag tänka? Just nu är det virrvarr. Jag fick till slut i mig min nyss påbörjade antidepressiva, en variant av Prosac som heter Fluoxatin. Det är fjärde halva tabletten jag tog idag, endast 10mg om dagen varje morgon till att börja med. Oxascand hjälper inte särskilt direkt, mer mot ångesten en liten bit, men inte mot gråten och paniken direkt. Jag fick i mig två av dem, plus min halva Fluoxatin, men även tre hela Stesolid av mobila teamet.

Jag känner mig dåsig, har svårt att se klart. Men eftersom ångesten var outhärdlig bertättade dem att det bara var helt rät och okej att ge mig dem. De bad mig sova. Fredrik tycker allt är superjobbigt och ser tyvärr ingen framtid mellan oss längre. Han har gjort slut och vill att jag flyttar någon annanstans :(

Hjärtesorgen är färst just nu. Jag älskar honom, mer än ord kan beskriva. Han är min hjälte - min räddare i nöden. Men även sådana har en viss mängd tilldelad kraft. Jag önskar honom allt gott i världen, och ser inte detta på något annat sätt än att det är mitt eget fel och att jag förtjänar det. Men sorgen över att mista honom kommer föralltid förbli i mitt hjärta.

Jag saknar allt som har med honom att göra. Hans varma mysiga lukt, hans kramar, han ljumma kyssar, hans omtänksamhet, hans klokhet, allt han är rakt upp och ner. Det är med sorg jag måste gå vidare. Någonting bättre väntar, det bara råkar vara så att han är det bästa som hänt mig.

Jag saknar mina vänner och min familj. Även om jag mestadels vill vara själv och tänka. Alla krav, allt jobbit, all stress, alla måsten - allt går före min förmåga just nu. Jag vill bli hel, jag måste bli hel.

Jag sitter här och är hel inuti, jag vet bara inte hur jag ska plocka fram det.

Jag insåg just vilken otroligt elak människa jag varit. Det är skrämmande hur bra jag passar in på beskrivning efter beskrivning från anhöriga till och människor med Borderline. Den enda faktorn som inte ligger där är att jag aldrig någonsin skurit eller skadat mig själv mer än att slå huvudet i golvet och väggen. Räknas det? Jag har tänkt tankar, många gånger, men skulle aldrig någonsin vilja skada mig själv på det brutala sättet.

Ja, mellan den 16 och 19 december skrev jag ingenting här. En besvikelse, men jag kunde bara inte. Väl hemma i Stockholm fick jag smärre panik hemma i lägenheten då Fredrik valt att spendera helgen hos en tjejkompis. Vi bestämde den natten att vi inte skulle vara tillsammans, jag krävde ett slutgiltigt svar av honom.

Allt för att slippa oroa mig och leva i ovissheten. Det gör för ont annars. Jag behövde ta ett beslut om jag efter beskedet aldrig mer tänkte prata med honom och trycka bort känslorna eller stanna kvar och ha hopp. Fredrik drog sig för att säga det. Han sa, "just nu" känner jag så. Men det är ingen undanflykt. Även om jag så gärna vill säga "okej, jag förstår, vi kan lämna det öppet".

Precis några minuter innan hade mamma pratat med honom och förklarat för mig efteråt att han älskar mig, har äkta känslor för mig och vill ha ett fungerande förhållande med mig. Hur kunde det bli så här? Jag älskar Fredrik! Och jag har aldrig älskat en man så som honom. Han är mannen i mitt liv. Killen jag vill spendera resten av mina dagar med. Dela allt med. Det är skillnaden på tokiga tonårsförälskelser och äkta intim, hyffsat vuxen, kärlek inifrån och ut.

Fredag morgon spenderade jag hos en enormt duktig läkare på Carema hjärnhälsa. Det var befriande, men jag var så fruktansvärt rädd och skakig när jag sprang dit. Hon var överläkare, och damen som bokade henne åt mig sa att jag inte fått vilken läkare som helst, utan att hon var extremt duktig på sin sak. Jag skulle få hjälp. Halleluja!

Jag tänkte mig henne som en svensk blond Anna med långt hår och blåa ögon. Hon var en nätt och rar tant med brytning, förmodligen från Ryssland, och var väldigt kunnig och klok. Jag upplevde att hon lyssnade, som en psykolog, och att hon innerst inne förstod. Men, till slut verkade det som om hon kom fram till att det var en stor fobi jag led av. När jag då förnekade det och hävdade att det inte kändes så, har jag kommit på i efterhand att hon kanske "testade" mig mer än vad man normalt gör, eftersom vi misstänker Borderline.

Knepigt så här i efterhand. Men det känns ju faktiskt som en typ av fobi. Jag är tokrädd för att bli lämnad ensam och övergiven. Jag klarar bara inte att vara själv och känna mig trygg. Endast Gud är min räddning, men tyvärr är han inte mer än några fina små böner om hjälp ibland. Mitt jag behöver fixas först, Gud får finnas där vare sig han vill eller inte. Vare sig det står i en töntig bok att han borde gå före allt, alltid. Rädda mig i sådana fall & hjälp mig igenom det här, Amen.

Efter samtalet kom hon i alla fall lite vagt med framställningen om att jag skulle få en kontinuerlig kontakt med henne och att jag själv fick välja när jag ville träffa henne (åter igen verkar hon veta om att en Borderliner inte klarar av regelbunden kontakt på samma tid, men jag kanske bara inbillar mig nu).

Hon ber att få återkomma när vi ses nästa gång eftersom journaler från BUP och Unga Vuxna ska skickas hit från Borås. Dessutom ska hon kontakta psykolog och psykoterapeut för mer utredning osv. Det kändes läskigt, men hyffsat okej ändå. Det bästa var nästan att hon gärna ville se Fredrik där så småningom. Hon tror på oss och att vi fixar det här. Men hon var också väldigt tydlig med att om dom ska kunna hjälpa mig, trots min enorma kapacitet till det, krävs det att jag innerligt vill bli bättre och fri från det här.

SKÖNT. Mitt hjärta andas lättnad och frihet! Äntligen!

Så, Fredrik & jag sågs på kvällen när jag slutade jobba. Jag tänkte säga att det var en slump, men det var meningen. Han överraskade mig på jobbet, jag trodde aldrig det skulle hända igen. Jag blev SÅ glad! Så lycklig! Även fast jag inte fick pussa på honom så var det ännu mer frid. Jag älskar honom!

Jag var mig själv, jag var glad, vi hade kul!

Senare bestämde vi oss för att gå ut och äta. Jag hade hopp till hundra, men tvivlade varenda sekund på grund av min rädsla. Jag litade inte på att han skulle behålla det där lugnet och följa med mig ut. Men han gjorde det. Han satt till och med i badkaret och planerade hur vi skulle bli nykära igen. Äta på Vapiano och gå på bio.

Tyvärr hann jag bli ledsen innan dess. För att det är svårt. Jag vill vara tillsammans med honom, inte göra slut och vänta på att få bli det igen. Jag vill att vi ska kämpa ändå. Han vill göra slut, vänta på att det ska bli bra, och sedan bli tillsammans igen. Det är jobbigt. Men han vill. Han vill och tror att allt kommer bli bra. Jag kände hans underbara kärlek för första gången på två veckor riktigt intensivt och äkta. Fredrik var som förändrad!

Vi hade en mysig kväll på restaurangen. Det slutade med att han följde med hem i alla fall. Jag vaknde mitt i natten av mardrömmar, det var jobbigt för honom. Och det var jobbigt idag också, men det gick okej. Mer om det någon annan dag, är inte riktigt redo för att skriva mer just nu och håller på att avlida av trötthet. Men jag vill inte sova själv :(

Snart är det jul i alla fall.
Fint.

Kram och hej.

Så, jag är här igen. Tom, ensam, ledsen. Men inte så arg, det är i alla fall skönt. Jag har inte varit så arg idag, mest besviken på människor jag trodde skulle ställa upp, när jag som allra mest behövde det.

Ingenting har varit kul idag. Gjort bankärenden och andra viktiga saker som jag låtit släpa länge nu. Skönt att få det gjort. Jag har inte haft någon som helst ork någonstans. Vaknade av mig själv vid tiotiden. Har haft mardrömmar, riktigt hemska, två nätter i rad nu. Lite jobbigt, men jag vet att det är en del av allt.

Satt i två timmar och svarade på en intervju för Moderskeppet. Lyckades få i mig två kokta ägg med majonäs. Jag vet, det är ingen höjdare för vissa kanske, men det funkar helt okej just nu. Det är i stort sett det enda jag känner för att äta. Så det blev två till i kväll.

Dagen gick och febern gick ner, förkylningen kändes en aning bättre. När mamma anlände var det väl inte dirket så kul, eftersom jag precis innan dess avslutat ett hyfsat ok samtal på msn med Fredrik. Men det är svårt. Jag behövde komma bort för en sekund eller två. Lyckades få låna bilen, körde ner till stan och solade. Helt okej. Jag älskar snön och kylan, det är friskt och skönt.

Har legat i soffan och tittat på någon Chick Flick som är precis som alla andra av dem, ungefär värdelös men helt okej när man har tråkigt. Har väntat på att Fredrik ska ringa, vill ge honom en chans. Men det är svårt. Jag är ledsen, det känns tomt. Jag saknar honom. Så jag skrev det, och han ignorerade det. Mitt hjärta brast en aning. Vågar inte titta vad han svarat den andra gången jag skrev det, i fall att han missade den sista meningen där det stod.

Vi får se hur det går. Jag vill bara få visa min kärlek och vara nära honom. Det är inte lätt.

Så jag skriver, och skriver, och skriver, och skriver. Och jag tänker, och tänker, och tänker. Och så tänkter jag lite till och skriver. Fast jag tänker mest. Det är bäst så. Jag får kramp i fingrarna. Ibland stannar jag upp, får panik eller blir rädd, eller så är jag fullkomligt överlycklig, känner stor tacksamhet eller frid i hjärtat. Det är en balansgång, det har alltid varit en sådan.

Så, det är förmodligen gripande. Inuti mig är jag gripande i alla fall, enligt mig själv då, så klart. Jag är stor och djup och oförståerlig. Men innerst inne är jag liten, skör, mjuk och kärleksfull. Jag är en gåta, absolut, i allra högsta grad. Man jag är inte knäpp, konstig eller emo. Det vet jag. Det är ju ganska skönt också.

Så, det här är ganska skönt märker jag. Det är knepigt det här, hur tankarna och känslorna fungerar om man bara låter dem flyta iväg. Det är ju liksom svart på vitt vad jag är, rakt igenom. Det är lite svårt, och förvirrande. Men jag har en tro, att det här är bra. Det kommer leda någonstans. Jag är bara väldigt sorgsen just nu över att jag släppte skrivandet för något år sedan. Ungefär när jag kom hem från USA, fick en ny chans till ett annat liv. Ett liv som kom att förändra mig totalt. Jag klippte liksom banden. Men en del blev kvar. Det som vi så fint "lagt locket på" förut. Det var inte särskilt bra. Jag fick ta igen det senare, just nu.

Har följt en duktig kille ett tag nu, sedan jag började plåta bröllop. Jonas Peterson. Upptäckte idag att han har en blogg om sina tankar - på svenska dessutom. Det fick mig att inse att jag verkligen inte är varken knäpp eller ensam om att fundera, tänka och skriva så här mycket om allt. Tack för det idag. Hitta honom här..