Så jag skriver, och skriver, och skriver, och skriver. Och jag tänker, och tänker, och tänker. Och så tänkter jag lite till och skriver. Fast jag tänker mest. Det är bäst så. Jag får kramp i fingrarna. Ibland stannar jag upp, får panik eller blir rädd, eller så är jag fullkomligt överlycklig, känner stor tacksamhet eller frid i hjärtat. Det är en balansgång, det har alltid varit en sådan.

Så, det är förmodligen gripande. Inuti mig är jag gripande i alla fall, enligt mig själv då, så klart. Jag är stor och djup och oförståerlig. Men innerst inne är jag liten, skör, mjuk och kärleksfull. Jag är en gåta, absolut, i allra högsta grad. Man jag är inte knäpp, konstig eller emo. Det vet jag. Det är ju ganska skönt också.

Så, det här är ganska skönt märker jag. Det är knepigt det här, hur tankarna och känslorna fungerar om man bara låter dem flyta iväg. Det är ju liksom svart på vitt vad jag är, rakt igenom. Det är lite svårt, och förvirrande. Men jag har en tro, att det här är bra. Det kommer leda någonstans. Jag är bara väldigt sorgsen just nu över att jag släppte skrivandet för något år sedan. Ungefär när jag kom hem från USA, fick en ny chans till ett annat liv. Ett liv som kom att förändra mig totalt. Jag klippte liksom banden. Men en del blev kvar. Det som vi så fint "lagt locket på" förut. Det var inte särskilt bra. Jag fick ta igen det senare, just nu.

Har följt en duktig kille ett tag nu, sedan jag började plåta bröllop. Jonas Peterson. Upptäckte idag att han har en blogg om sina tankar - på svenska dessutom. Det fick mig att inse att jag verkligen inte är varken knäpp eller ensam om att fundera, tänka och skriva så här mycket om allt. Tack för det idag. Hitta honom här..