Min mamma kommer hem från jobbet, jag sitter vid min dator och lyssnar lugnt, och tyst (halva volymen på MacBooken) på julmusik vid köksbordet. Jag är glad och säger ingenting alls från att hon går in i köket och går ut. Tilläggas skall också att min mamma vistades i köket enbart i cirka en minut innan hon försvann till övervåningen.

"Louise, nästa gång du kommer
kan du väl ta upp dina saker till övervåningen.
Vi kan inte ha dom här nere,
vi måste kunna leva också" (Jag har en minimal kabinväska som står i hennes stora hall eftersom hon tydligt förklarat för mig att hon inte vill att jag "väsnas" på övervåningen när hon ska sova klockan 23.00 varje kväll. Min bror spelar dock musik till väldigt sent, och jag får inte gå på toa för att det låter för mycket när man stänger toadörren. Dessutom vägrar hon stänga sin dörr och sover alltid med öppen, trots att det stör henne att jag går på toa en gång var tredje månad den natten jag sover här.)

"Stäng av musiken.
Det är jag som bor här.
Du har inte respekt för mig.
Jag vill inte komma hem till det här
när jag har jobbat hela dagen"

"Har du sorterat sakerna i förrådet?
Du lovade att göra det?
Jag slänger alla saker om du inte gör det
Jag kan inte ha dina saker här" (Dagen är inte slut än och hon har lovat mig att de ska ta hand om mina få saker som inte fick plats på flyttlasset upp till Stockholm, jag har bekräftat hos henne att det är okej att allt står här till slutet av Februari senast. Till saken hör också att hon inte ens varit ute och tittat i förrådet utan tar förgivet att jag inte sorterat allt. Fast jag faktiskt inte orkat då jag haft feber och kännt mig krasslig idag. Hon vet att jag misstänkts lida av Borderline, och jag har sagt att jag mår piss, men hon kan inte fråga hur jag mår. Fine, läs längst ner)

"Fan ta dig, och jag som köpt strumpbyxor till dig.
Här får du, jag ska aldrig göra om det här. (Slänger dem på mig med all kraft hon har så de hamnar på golvet bredvid mig)
Nu vet jag vad tacken blir" (Hon gör det om och om igen)

Till saken hör, att jag bott med min mamma och min bror hela mitt liv och besöker dem ungefär var tredje månad högst.

"Heeej Martin, hur är läget idag?" (Hon ler eftersom det är första gången de ses idag, precis som hon ser mig för första gången idag)

Jag frågar henne sedan vad jag gjort för att förtjäna att hon inte ger mig samma respekt som min bror? Varpå hon svarar "Jag sa ju hej" väldigt barskt och går härifrån. Jag säger "Och du kan inte ens be om ursäkt för ditt misstag och krama om mig och fråga hur jag mår nu heller". Hon kommer tio minuter senare ner igen och fortsätter "Jag kanske inte sa förlåt, men du sa banne mig inte tack för strumpbyxorna" Haha, nej, konstigt när du slänger dem rakt i nyllet på mig med all kraft du har för att du förutsett något som inte ens hänt. Dessutom sa jag tack två gånger när vi pratade i telefon då hon erbjöd sig att köpa dem åt mig för sina pengar.

Just när jag skriver det här är hon i fullt pådrag på väg med min bror för att köra iväg mina saker, och jag måste bryta in. Säger "Dagen är faktiskt inte slut än, och du rör inte mina saker". Varpå hon bär ut hälften och lämnar kvar det som hon tror att jag inte har nytta av utan att fråga mig först. Lämnad ensam och förstörd med gråten i halsen.

Vad gjorde jag för att inte förtjäna det tro? Okej, nu vet ni hur jag har det. Skönt. Samtidigt kan jag inte sluta undra om Borderline verkligen inte går i arv?