Borderline & jag - en kamp till friheten från livet på gränsen

Drar på mig raggsockorna, myser & lyssnar på musik.

Ofta är det bara knäppt och vekt att säga så där. Ingen är som någon annan, men ingen är heller inte knäpp eller udda. Alla är som de är.

Gå upp klockan 7.00

Försöker hit, försöker dit.

Ingen vet vad jag pratar om, ändå vet alla det ändå.

Om och om kan jag försöka förklara för mig själv hur allt är som det är. Men det hjälps inte. Det hjälper inte att alla mina vänner och familj alltid sagt att jag är som jag är, och att alla är ledsna någon gång. Det här är annorlunda.

Jag har avslöjat mitt livs största sanning, ändå döljer jag allt för mig själv.

And I just need to tell you.

Vågar jag?
Nej, jag törs inte.
Men om jag gör det då.
Då kanske jag känner mig lite starkare.

Läste mitt första inlägg från december.
Dagen efter lucia.

Jag är rörd till tårar.
Lilla jag.

Jag är här.
Jag vågade.
Jag tog steget.
Jag är en annan människa.

Where I stood får tala för sitt denna gång också.

..när man inte vet vad man slåss mot!

Ibland blir jag ledsen. Ibland känns det som att jag aldrig någonsin kommer att få en familj och barn. Ibland känns det som om ingenting har en ende. Ibland känns det som att varenda relation jag har bara går i spillror. Ibland känns det som om livet är upp och ner.

Det svåra är att inte veta vad jag slåss mot, ändå slår jag, hit och dit, varje dag. En sak har jag kommit på, efter lite gråt, ångest, eftertanke och mod en lördagkväll som denna. Jag är inte här och nu. Jag vet det. Jag är imorgon, om tre år, för tio år sedan, förra månden, i Borås, i USA, hemma hos Fredrik, i himlen, under täcket.

Jag är ALLTID någon annanstans! Så det börjar gå upp för mig lite lätt vad mindfulness egentligen egentligen handlar om. Eller snarare vad min sjukdom handlar om. Vad mitt liv kretsar kring. För just som i förra inläggen, när jag släpper allt och är här, nu, då finns ju ingenting annat och allt är totalt fine.

Thats for sure!

De fåtal stunder av lycka i mitt liv är förevigt det bästa som kan hända under lång tid. De kanske ofta är många och långa, men ibland finns de där inte alls. De är som borta, långt ovanför molnen.

Mitt i allt det där ruset gillar jag att vara mig själv, jag är nöjd. Mitt i allt det där ser jag alltid ljuset och har inga som helst problem i världen för en sekund eller två.

Ibland syns det kanske inte alltid, men de finns så ofta där. Oftare än jag själv tror. Tyvärr är det ju just det också. Att det är det du ser och förstår. Min lycka, glädje, livslust, eufori och härlighet. Det är jag, rakt upp och ner. Ofta, men ändå aldrig.

"Jag tar illa upp när när du är glad, för du är det på grund av att jag hjälpt dig att bli det".

Jag önskar jag kunde ta dig med till min lycka, min glädje, min livslust, min eufori, min härlighet - det är en underbar plats att vara på. Jag önskar jag kunde få ta dig i min famn, vagga dig lugnt och stilla, viska allt gott jag vet om dig. Men du finns inte där, du tar det inte till dig. Du vänder dig om, du är någon annanstans.

Jag är Louise, fylld av kärlek, och lycka. Det är jag. Jag gillar när jag är jag. Jag gillar när jag får dela med mig av jag. Allt som är jag. Det jag gillar allra mest är när jag får vara det tillsammans med dig.

Ja, vem har någonsin sagt att det skulle vara enkelt.
Ibland vet jag inte vad, hur eller när,
men på något sätt lyckas jag ändå alltid klara mig.

Nja, vem har sagt att det skulle vara svårt.
Iband vet jag alltid vad, hur och när,
men på något sätt lyckas jag ändå aldrig klara mig.

Nej, vem har någonsin sagt att det skulle vara varken enkelt eller svårt.
Oftast vet jag alltid vem jag är,
och på något sätt lyckas jag alltid vara jag.

Who says I can’t be free?
From all of the things that I used to be
Re-write my history

John Mayer - Who says

Helgen som gick - ja vad hände egentligen? Ibland känns det som om jag inte får fram ett ord här, och vissa dagar jag kan vakna och ha hur mycket ord som helst inom mig. Då flyter allt ihop fint och blir en bra text med kloka tankar som kommer inifrån. Fast det är nog ganska viktigt att jag inte tänker så.

Det här är min plats. Det gör inget om det inte finns något sammanhang, huvudsaken är att jag får ur mig det. Det hjälper mig att tänka klart dock, när jag försöker formulera saker som är svåra, som det här.

Madeleine har varit här om kvällarna och morgnarna. Jag är lycklig för det. Vi har ätit massa gott, tittat på löjliga saker som Melodifestivalen och Let's Dance. Vi har pratat en hel del också, ända till två om nätterna.

Men det har också varit tungt. En av de tyngsta sakerna som kan hända i livet hände i fredags natt. Ingenting kunde jag göra åt det, och ingenting kan jag göra för att få det ogjort. Det gör ont, men det ledde trots allt tungt till mycket gott på vägen, hoppas jag. Allt jag kan trösta mig med att det inte var mitt eget val utan någon annans, och att personen i fråga varit ärlig.

Huvudsaken är att det trots törnar är på väg framåt, och att jag får så underbart många råd, tips och pepp från människor i min närhet jag inte trodde var kapabla till det. Det var dumt av mig att tro så. Men mina tankar fick ta över, det är inte bra, det gick för långt.

Nu känns det dock lite mer ok, och jag är tacksam. Otroligt tacksam för många saker. Det är viktigt för mig.

Det finns bra dagar, och dåliga dagar. Det finns perfekta dagar och helt usla dagar. Det finns helt okej dagar och lite mindre okej dagar. Tur är väl ändå att helt plötsligt mitt i allt detta vacklande har jag kommit på att, oberoende av vilken dag det först verkar vara, kan jag bestämma mig för om det stämmer eller inte.

Jag tror medicinen har hjälpt mig en hel del. Jag har ätit min medicin i 10 dagar och är helnöjd. Jag hade en topp av ångest som var extrem i söndags, men det var också kulmen på depressionen som faktiskt varit. Det fick vara nog efter dagen. Jag hade varit med om för mycket, och låtit min sjukdom ta över min kropp, jag hade ingen energi. Men mitt bland alla tusen tankar, känslor, människor och platser fanns en eldsjäl.

På St Görans psykiatriska akutmottagning fanns en kille som plötsligt kom in genom dörren när jag låg och grät. Han tog mig i handen, sa hej och log. Han sa; titta på mig, jag är inte farlig. Jag tycker bara det är trevligare om vi tittar på varandra när vi pratar. Han fångade mig.

Många gånger mitt i den extrema ångesten är jag inte kontaktbar, inte för att jag inte vill det, utan för min kropp säger till mig att inte vara det. Det är få som kan nå in till mig då, men jag lyssnar alltid, alltid, alltid. Så helt plötsligt var det annorlunda. Någon visste hur han skulle behandla mig, och det kunde bara inte gå fel. Jag var mottaglig. Ett underbart ord, en underbar mening som betyder allt för mig i många lägen.

Så, vad denne kloke mannen pratade med mig om tänker jag inte gå in på just nu. Men, det gjorde mig som förvandlad, och det gör mig otroligt lycklig. Efter händelsen fick jag all kraft, ork och energi i världen till att göra mig själv en björntjänst - börja ta hand om mig. Tacksamheten är oändlig, och om jag någon gång får möjligheten ska jag berätta det för honom.

Det finns bra dagar, och dåliga dagar. Det finns perfekta dagar och helt usla dagar. Det finns helt okej dagar och lite mindre okej dagar. Tur är väl ändå att helt plötsligt mitt i allt detta vacklande har jag kommit på att oberoende av vilken dag det först verkar vara, kan jag ALLTID bestämma mig för om det stämmer eller inte.

Så jag tänker fortsätta att ha det så, för det gör mitt liv så pass mycket roligare och skönare att leva. Utan krav, sorg, smärta och ångest hängandes där över mig. Utan ett beroende av att låta den komma fram.

Frid.

Jag tror jag bestämde mig för någon dag sedan.
Jag får inte en enda chans till.
Det bestämde jag mig för.

Så jag bestämde mig för att lära mig allt jag kan om sjukdomen, om vad anhöriga känner och upplever, om hur andra ser på mig som människa. Om vilka och hur jag sårat. Om hur andra tror att jag kan må bättre.

Jag bestämde mig för att lära känna mig själv utan och innan, hur lång tid det än kommer ta. Jag bestämde mig för att, kanske inte överanalysera, men i alla fall börja tänka på hur olika mönster ser ut i mitt liv. Hur jag reagerar som mest.

För i slutändan hur mycket alla än berättar, så handlar det bara om att jag själv måste lära mig. Lära min hjärna att tänka rätt. Det finns vissa pessimister där ute som varit med om extrema fall av Borderline som hävdar att man aldrig kan bli sk. frisk från det. Men många vet också att man visst kan det. Det handlar mest om en enormt stor beslutsamhet hos den drabbade, att man jobbar konstant med sig själv för att förändra sitt beteende.

Jag SKA!

Allt jag någonsin varit är Louise. Med åren har min sjukdom blivit jag, eller alltid varit. Jag kan aldrig ändra på det faktum att jag är den jag är, men att jag blivit just den jag är beror mycket på mitt tillstånd, som Borderline faktiskt är. Det finns ingenting som visar på att det endast skulle bero på något medfött eller att man haft en otrygg uppväxt. Det finns människor som levt i väldigt trygga familjer som i tonåren utvecklar Borderline. Så helt enkelt växer jag som person in i min sjukdom och blir ett. Därför är det väldigt förvirrande att veta att hela jag är just en Borderliner.

Alla de personlighetsdrag jag har är mig, och oftast syns det inte utåt, mot andra. Ofta upplever människor mig som glad, varm, omtänksam, kärleksfull, sprallig, med många drömmar och mål, mycket energi. Jag kan verka sårbar ibland och har alltid varit känslig. Men allt detta är en del av den jag är tillsammans med min sjukdom, mitt beteende.

Att leva med Borderline innebär i det stora hela för mig, eftersom det är olika för alla med diagnosen, att jag har svårt för nära relationer. Jag feltolkar ofta saker och allting kretsar oftast kring just mig och min värld. För det är oftast en annan värld jag lever i, där drömmar, tankar och föreställningar flyter ihop med verkligheten. Där av får jag ofta fel bild av saker och förutser det värsta innan det ens hänt. Detta i sig leder ofta till panik, som leder till en attack, som där efter leder till extrem ångest, oftast över att saker inte blivit som jag tänkt. Människor jag sårat, dagar då jag inte kunnat gå till jobbet eller skolan och inte vetat hur jag ska förklara mig, tillfällen då jag umgåtts med vänner och jag plötsligt känns mig ensam trots all närhet.

Mitt liv består egentligen av ett genomgående mönster av olika impulsiva handlingar och tankar. Jag byter ofta känslobild och uppfattning om mycket och många väldigt snabbt. Relationer blir ofta korta, väldigt stormiga och otrygga enligt mig själv. Jag tänker oerhört svart-vitt, och har i många lägen inte alls någon gråzon. Detta leder i sig till en kronisk känsla av just ensamhet och tomhet i själen. Jag är ofta osäker på vart just jag passar in och vill vara. Hur jag vill leva och vara som person är oftast väldigt klart för mig, och målen är starka och positiva, kanske är det därför jag klarar mig så pass bra genom det här gentemot många andra där symptomen är så mycket värre.

Jag har alltid haft svårt att lita på människor. Allra mest nu för tiden handlar det om att lita på mig själv. Oftast har jag hittat många lösningar själv, genom att helt enkelt bara intala mig själv att det GÅR bestämma sig för att lita på någon eller mig själv bara genom att säga det. Jag blir väldigt lätt ofta irriterad för småsaker, jag känner mig väldigt illa till mods när detta slår mig. En del dagar är perfekta, andra helt katastrofala. Men, utanför mig är det precis samma, så som mina nära och kära upplever det är ingenting annorlunda, bara mina känslor från dag till dag. Mitt lilla monster, som vi kallar det, märks ofta på att min personlighet snabbt skiftar från mjuk och omtänksam till stickande och obehaglig.

Jag hugger, som jag säger, ofta på någon oskyldig som står mig nära. Det är inte alls ovanligt att jag mest alltid tar över en annan människas känslor och händelser och tolkar dem inom mig. Något som ä helt onödigt och helt omöjligt för någon att göra. Med andra ord betyder det att jag har väldigt svårt för att hantera känslor och olika situationer. Jag blir stressad och vet inte vart jag ska ta vägen. Reaktionen blir ett svårt och mycket hemskt beteende som tyvärr oftast bara mina närstående får bara med om. Som Borderliner har man ofta ett väldigt bra fungerande vänskapsliv, sköter jobb och skola galant och kan vara väldigt fokuserad professionellt, för att sedan väl hemma inte orka hålla upp fasaden av rädsla längre, då allt brister.

Det jag är extremt glad över är att jag reagerat över mitt beteende så pass tidigt och att jag haft lyckan att träffa Fredrik, som berättat många gånger att allt som händer verkligen inte är okej. Ingen ska behöva känna eller ha det så som jag haft det. En Borderliner förnekar allt som skulle ha något att göra med det som personen är dålig på. Alltså har jag mycket svårt att ta kritik många gånger. Det krävs ett extremt tålamod och kämparvilja för att få en Borderliner att förstå. I slutändan handlar det ju ändå om att man som Borderliner måste förstå att mitt beteende inte är normalt. Många, många, många går länge med detta. De skaffar familj, barn och blir plötsligt i 35-40 års åldern innan man upptäcker att det spricker och inte fungerar. All smärta går ut över familjen, allt blir ett förnekande, orespektfull beteende och man har kommit så långt i livet att allt man gör är att förneka, för vem skulle plötsligt mitt i livet bli avslöjad som ett offer för en sjukdom så komplicerad som Borderline?

Även om det är förvirrande för mig är jag alltså evigt tacksam att jag så pass ung som 21 år kan få hjälp. Men, det viktigaste av allt, att jag insett precis varenda del av min sjukdom, mina brister och vad jag faktiskt gjort mot dem jag älskar.

Jag tyckte nog det var dags nu. Det är liksom inte så att jag varken försökt eller vill dölja någonting. Det har bara varit otroligt svårt att om någon gång ens få människor runt omkring mig att förstå. I samband med att jag ännu inte hade fått en riktig sk. diagnos, bedömning eller ens utredning vid tillfället då jag startade bloggen valde jag att hålla den för mig själv.

Det är inte så mycket skrivet, men det som är, är mer än nog. Det kommer förmodligen vara smärtsamt att läsa, för många som står mig nära eller någonsin försökt komma mig nära. Jag hoppas att jag verkligen inte skrämmer bort någon. Det är av välvilja jag vill dela med mig av mitt hela jag, inte bara den som försöker vara Louise utåt, en gång för alla.

Det är mitt hjärtas dröm, den största rädslan jag burit på. Mitt livs största avslöjande. Mitt livs bästa stund. Det är nu. Jag har funnit frid.

Så till kvällen då allt förvandlades. Tisdagen den 2 februari klockan 15.40. Marie berättar lite försiktigt efter den sista av tre djupintervjuer med mig; Ja, Louise, det är ju ingen nyhet för dig direkt, jag tror du känt det på dig. Du har läst om det och haft dina aningar. Du har börjat förstå att någonting inte är som det ska. Redan för några månader sedan stämde alla faktorerna in på just dig och du kände en slags lättnad. Du har Borderline, eller som det idag heter, emotionellt instabil personlighetsstörning.

Poff. Ett djupt andetag.
Tom blick.
Lättnad. Glädje.
Frigörelse!

För att inte göra någon orolig så har jag aldrig skadat mig själv mer än slagit mig själv i ansiktet och huvudet. Jag har heller aldrig försökt ta livet av mig, eller haft avsikt att göra det. Mina problem mäter upp till alla kriterier för personlighetsstörningen Borderline, alltså att man lever i ett gränsland, men är inte i så stor väg extrema i alla dessa kriterier.

Det är i många stunder svårt, men det enklaste just nu är nog för mitt eget bästa att försöka fokusera på förlåtelse inom mig till mig själv och dem jag sårat, samt att försöka ta en dag i taget till att bli oberoende och älska villkorslöst.

Jag må vara en helt annan människa med detta, där också ett helt nytt liv har börjat här och nu. Men, viktigt för mig är också att kunna få förklara att jag fortfarande är samma fantastiska, glädjefylla, sociala, omtänksamma, kärleksfulla, kloka och fina lilla Louise, så som ni alla känner henne. Det kanske helt enkelt bara ger en hel del förklaringar hit och dit till er som någon gång varit eller är mig nära, att jag ibland inte har samma uppfattning som er i olika avseenden och känslor. Jag begär ingen förståelse, inget stöd, men jag säger heller inte nej till det.

Det här ska gå, och ni får mer än gärna vara med mig på vägen!

Jag har Borderline.
En oförmåga att hantera känslor.

Dom kallar det emotionell instabilitet.
Jag kallar det livet.

Fredriks önskan är att jag ska låta honom vara, så vad gör jag?

Så vad gör jag när jag blir ledsen och vaknar med ångesten rakt framför mig. Vem kramar jag, vem söker jag tröst hos? Jag var så bra på det förut.

Jag vill åka till Varberg en ljum sommarkväll med rutorna nere
Jag vill åka till Borås och mysa med min bror
Jag vill umgås med min mamma , säga förlåt för allt jag någonsin gjort mot henne
Jag vill ringa mina älskade vänner och säga förlåt,, be om förståelse
Jag vill åka till Ungern och studera Ungerska ett halvår under sommaren
Jag skulle vilja göra klart skolan, för jag vet att jag har förmågan
Jag vet att jag klarar att vara ifrån Fredrik
Det gör inget om han träffar en ny, då var det helt enkelt inte meningen att vi skulle vara tillsammans
Jag älskar Fredrik av hela mitt hjärta
Han är klok och omtänksam och bryr sig om mig
Men det är försent, i alla fall just nu

Så vad händer nu?
Jag måste ta mig igenom det här, hur ont i hjärtat det än gör, så måste det gå.
Jag har kapaciteten att ta mig igenom det här. Resan har bara börjat. Problemen ligger i att släppa taget, finna den jag är, på riktigt. Jag önskar det fanns något sätt för mig att förklara, ställa allt till rätta. Men livet fungerar inte så, tragiskt nog inte så. Så vad gör jag nu?

JAg vill leva i nuet, känna harmoni, känna att Gud lever och stöttar mig genom allt. Jag vill inte mista kontollen.