Det är så det mesta känns just nu. Inte på ett dåligt sätt. Jag tror i alla fall inte det. Mer bra. Min terapeut säger att det som kommer ut är befrielse, frigörelse. Jag gråter inte som jag brukade längre, jag gråter av maktlöshet, av uppgivelse, av något som bara måste få komma ut.

Jag trodde jag hade gråtit tillräckligt när jag var 7 år. Jag frågade ofta mamma när tårarna skulle ta slut, om man verkligen kan ha hur många som helst. Jag vet det nu, det kommer alltid finnas fler.

Pia säger också att jag är i en så kallad psykologisk utvecklingsfas, en terapeutiskt avgörande stund. Det är nu det händer liksom, det är nu jag går igenom något. Det är nu jag kan gå vidare, förändra. Det har bara börjat. Jag har fortfarande någon månad kvar innan det börjar ta fart, på riktigt.

Jag som trodde jag var där för tre månader sedan, för fem år sedan. Alla andra gånger i KBT, psykoterapi, gestaltterpi och coaching. Med psykologer, kuratorer, läkare osv osv.

Och så nu, DBT. Jag är här. Det är så jävla skönt! Det känns liksom från själen och ut.

Det är enormt. Lite för stort för att ta in. Så jag säger och tänker ofta, fan, fan, fan. För det känns så.

Fan, fan, fan. För att det inte gått tidigare, för att jag inte vetat bättre. För många relationer jag krashat, för alla älskade som sårat mig, för allt förlorat. Men, också för allt jag fått tillbaka, allt jag vunnit, allt jag utvecklats igenom, allt jag kämpat för, allt jag kan och kommer att få.

Fan, fan, fan - jag ska fan, fan, fan ta mig igenom det här, en gång för alla! På riktigt!

Och jag ursäktar mig inte längre. Jag vet att mina bästa vänner fortfarande har samma Gud som jag. Men jag kan bara inte tro på något högre än en sund livsfilosofi. Någon stans när Gud får ta över allt, klarar jag mig inte själv. Det går liksom inte att lita på en Gud när man inte litar på sig själv. Någon gång kanske. Men jag orkar inte mer. Om han finns där så gör han det oavsett om jag inte orkar ta hand om min relation till honom just nu.

Jag är övertygad om att min mindfulness, min yoga, min individual och gruppterpi tillsammans med stöttande vänner och en fin kissekatt att komma hem till om eftermiddagarna räcker just nu. En sak i taget.