Det finns alltid hopp!
Ibland vill jag bara spy galla på släkt, familj och vänner som aldrig verkar varken förstå eller acceptera min sjukdom, det är en del av mitt svartvita tänkande många gånger. Men med tiden har jag lärt mig att inte tänka så.
För ett halvår sedan gick det inte alls, för tre månader sedan var det fortfarande svårt. Idag kan jag sitta här och tänka, jag vet vad det handlar om. Jag kan hejda tankarna, men låter känslorna vara. Känner in dem. Det underlättar. Jag resonerar med mig själv.
Är det värt att kasta skit på dem jag älskar och se dem ledsna, för att sedan få ångest? Vilket i sin tur ofta även leder till sekundära känslor som otrolig skam och ilska över mitt beteende.
Trots att det kanske inte syns gör alla sitt bästa. Ibland tar det helt enkelt tid, och när man är så målmedveten som jag är, är inte acceptansen för mig själv alltid okej. Mitt liv och den jag är börjar jag sakta acceptera. Allt som händer går också ganksa bra att finna acceptans i och med.
Det jag dock alltid glömmer bort, och det som tyvärr ofta är en bieffekt av min Borderline, är att jag många gånger reagerar likadant som mina nära. De borde få en andra chans. Jag ska ge mig själv en tusende chans :)
I morse fick jag dock ännu mer av just hoppet. Min mamma berättade att hon igår på Aktuellt i SVT sett ett långt reportage om Borderline & min terapiform, DBT. Fantastiskt inslag, och allt jag kan göra är att tacka SVT för att de belyser ett enormt stort mörker i Sverige bland unga och gamla tjejer.
De flesta blir botade från sitt tillstång, lär sig leva med sin extrema medfödda känslighet. Men, det finns så många där ute, som bor på fel plats, pratar med fel människor, som inte har den rätta kunskapen.
Bläddra fram till tiden 12.43 i videoklippet från SVTplay.
http://svtplay.se/v/2078293/aktuellt/15_7_21_00
I reportaget medverkar även Anna Kåver i studion hos SVT. Anna tog DBTn till Sverige från USA på 90-talet.
Fan, fan, fan
Det är så det mesta känns just nu. Inte på ett dåligt sätt. Jag tror i alla fall inte det. Mer bra. Min terapeut säger att det som kommer ut är befrielse, frigörelse. Jag gråter inte som jag brukade längre, jag gråter av maktlöshet, av uppgivelse, av något som bara måste få komma ut.
Jag trodde jag hade gråtit tillräckligt när jag var 7 år. Jag frågade ofta mamma när tårarna skulle ta slut, om man verkligen kan ha hur många som helst. Jag vet det nu, det kommer alltid finnas fler.
Pia säger också att jag är i en så kallad psykologisk utvecklingsfas, en terapeutiskt avgörande stund. Det är nu det händer liksom, det är nu jag går igenom något. Det är nu jag kan gå vidare, förändra. Det har bara börjat. Jag har fortfarande någon månad kvar innan det börjar ta fart, på riktigt.
Jag som trodde jag var där för tre månader sedan, för fem år sedan. Alla andra gånger i KBT, psykoterapi, gestaltterpi och coaching. Med psykologer, kuratorer, läkare osv osv.
Och så nu, DBT. Jag är här. Det är så jävla skönt! Det känns liksom från själen och ut.
Det är enormt. Lite för stort för att ta in. Så jag säger och tänker ofta, fan, fan, fan. För det känns så.
Fan, fan, fan. För att det inte gått tidigare, för att jag inte vetat bättre. För många relationer jag krashat, för alla älskade som sårat mig, för allt förlorat. Men, också för allt jag fått tillbaka, allt jag vunnit, allt jag utvecklats igenom, allt jag kämpat för, allt jag kan och kommer att få.
Fan, fan, fan - jag ska fan, fan, fan ta mig igenom det här, en gång för alla! På riktigt!
Och jag ursäktar mig inte längre. Jag vet att mina bästa vänner fortfarande har samma Gud som jag. Men jag kan bara inte tro på något högre än en sund livsfilosofi. Någon stans när Gud får ta över allt, klarar jag mig inte själv. Det går liksom inte att lita på en Gud när man inte litar på sig själv. Någon gång kanske. Men jag orkar inte mer. Om han finns där så gör han det oavsett om jag inte orkar ta hand om min relation till honom just nu.
Jag är övertygad om att min mindfulness, min yoga, min individual och gruppterpi tillsammans med stöttande vänner och en fin kissekatt att komma hem till om eftermiddagarna räcker just nu. En sak i taget.
Jag trodde jag hade gråtit tillräckligt när jag var 7 år. Jag frågade ofta mamma när tårarna skulle ta slut, om man verkligen kan ha hur många som helst. Jag vet det nu, det kommer alltid finnas fler.
Pia säger också att jag är i en så kallad psykologisk utvecklingsfas, en terapeutiskt avgörande stund. Det är nu det händer liksom, det är nu jag går igenom något. Det är nu jag kan gå vidare, förändra. Det har bara börjat. Jag har fortfarande någon månad kvar innan det börjar ta fart, på riktigt.
Jag som trodde jag var där för tre månader sedan, för fem år sedan. Alla andra gånger i KBT, psykoterapi, gestaltterpi och coaching. Med psykologer, kuratorer, läkare osv osv.
Och så nu, DBT. Jag är här. Det är så jävla skönt! Det känns liksom från själen och ut.
Det är enormt. Lite för stort för att ta in. Så jag säger och tänker ofta, fan, fan, fan. För det känns så.
Fan, fan, fan. För att det inte gått tidigare, för att jag inte vetat bättre. För många relationer jag krashat, för alla älskade som sårat mig, för allt förlorat. Men, också för allt jag fått tillbaka, allt jag vunnit, allt jag utvecklats igenom, allt jag kämpat för, allt jag kan och kommer att få.
Fan, fan, fan - jag ska fan, fan, fan ta mig igenom det här, en gång för alla! På riktigt!
Och jag ursäktar mig inte längre. Jag vet att mina bästa vänner fortfarande har samma Gud som jag. Men jag kan bara inte tro på något högre än en sund livsfilosofi. Någon stans när Gud får ta över allt, klarar jag mig inte själv. Det går liksom inte att lita på en Gud när man inte litar på sig själv. Någon gång kanske. Men jag orkar inte mer. Om han finns där så gör han det oavsett om jag inte orkar ta hand om min relation till honom just nu.
Jag är övertygad om att min mindfulness, min yoga, min individual och gruppterpi tillsammans med stöttande vänner och en fin kissekatt att komma hem till om eftermiddagarna räcker just nu. En sak i taget.
Jag lär om
..lär nytt och om igen, försöker få ut något vettigt om varför jag tvingas lära mig så fel. Men det är inte mitt fel, det ÄR inte mitt fel. Jag kunde inte bättre. Jag föddes med det, jag blev uppfostrad till det, jag blev utsatt för det.
Jag lever & mår faktiskt ganska bra!
Hej på er!
Det var ju ett tag sedan sist. Jag lever, och mår dessutom fantastiskt mycket bättre än sist vi hördes!
Många uttrycker sig om mina enorma framsteg och jag är glad att jag kunnat finna lite frid i hjärtat, alltså för mig själv av mig själv. Naturligtvis är det a long road to go, men jag är verkligen så mycket mer uthållig, lugn och trygg i mig själv jämfört med bara några veckor sedan.
Det mesta har som tur är stabiliserat sig, jag ser ett sammanhang och en mening i allt som inträffat på ett helt annat sätt. Min terapeut är helt fantastisk var jag på väg att säga, men det är faktiskt formen av D:et som gör allting! Nej, kanske inte allt. Jag är faktiskt den person som gör det möjligt, eftersom jag tog ett beslut att leva med min sjukdom och göra allt för att göra det bästa av situationen - att vilja förändras.
Givetvis är min terapeut en givande anledning. Med sin kunskap och tolerans, att hon faktiskt är så pass duktig och proffessionell. Men sedan kommer det då till min senaste upptäckt. Att ersätta ett K med ett D i BT gör skillnad - för rätt patientgrupp. Har dykt ner ordentligt i bokträsket, och läser verkligen allt jag kommer över. Det hjälper mig att knyta samman allting och förstå hur allt sammans faktiskt hänger ihop många gånger.
Det var ju ett tag sedan sist. Jag lever, och mår dessutom fantastiskt mycket bättre än sist vi hördes!
Många uttrycker sig om mina enorma framsteg och jag är glad att jag kunnat finna lite frid i hjärtat, alltså för mig själv av mig själv. Naturligtvis är det a long road to go, men jag är verkligen så mycket mer uthållig, lugn och trygg i mig själv jämfört med bara några veckor sedan.
Det mesta har som tur är stabiliserat sig, jag ser ett sammanhang och en mening i allt som inträffat på ett helt annat sätt. Min terapeut är helt fantastisk var jag på väg att säga, men det är faktiskt formen av D:et som gör allting! Nej, kanske inte allt. Jag är faktiskt den person som gör det möjligt, eftersom jag tog ett beslut att leva med min sjukdom och göra allt för att göra det bästa av situationen - att vilja förändras.
Givetvis är min terapeut en givande anledning. Med sin kunskap och tolerans, att hon faktiskt är så pass duktig och proffessionell. Men sedan kommer det då till min senaste upptäckt. Att ersätta ett K med ett D i BT gör skillnad - för rätt patientgrupp. Har dykt ner ordentligt i bokträsket, och läser verkligen allt jag kommer över. Det hjälper mig att knyta samman allting och förstå hur allt sammans faktiskt hänger ihop många gånger.
Vilse i glömskans land
Vad händer när man står där, mitt uppe i allt, med tusen förvirrande tankar och inte vet vart man ska ta vägen. Det är då jag önskar att någon kunde stå där och ta emot mig, säga till mig att vara lugn, det är okej. Men så kommer det aldrig att vara eller bli, och tur är väl det.
Min terapeut fick idag äran att påminna mig om att jag hade en diagnos som kallas Borderline. Jag har nu i en veckas tid kämpat med mig själv mer än vanligt, och jag kan bara inte komma på varför. Så vi försökte prata igenom det och komma fram till något vettigt. Det enda jag kom fram till var gång på gång att jag helt enkelt glömt bort min medfödda känslighet den här veckan. Att det är okej att känna olustkänslor, ovisshet och ångest då och då, utan att bli rörd av det. Att registrera och känna efter, men att kunna säga inom sig till det där monstret, att nejdu, idag försöker och kan jag faktiskt själv, på egen hand.
Så jag sitter där i morse och kommer plötsligt på tanken - jag har gått vilse i min egen glömska. Jag är känsligare än andra, jag registrerar känslor och impulser på ett helt annat sätt, och jag får ångest starkare än många andra. Det är okej. Så länge jag fokuserar på att inte fly från känslorna utan är i dem. Att vinna acceptans och förståelse, förtroende hos mig själv.
Sedan gav hon mig en riktigt bra tankeställare. Louise, du är den första jag någonsin haft av mina patienter med Borderline som kan skilja på ångest, stress och oro. Det är starkt. Jag blev lättad. Men hur reagerar man egentligen? Eh, tack, vad snällt. Eller, mja, det visste jag redan. Jag tog det med ro. Själv tanken att hon faktiskt upptäckt något nytt hos en diagnostiserad Borderliner var klok nog.
Slutsats; insikt är alltid bra! Tänk efter innan, ifrågasätt dina tankar, minns, skriv ner, gå tillbaka till, upprepa, ÖVA! Det är en lång resa, men jag har redan hoppat på tåget, och tänker inte för allt i världen hoppa av det. Jag är här och nu. Mindfullness. Jag kan, jag vill, jag är.
Min terapeut fick idag äran att påminna mig om att jag hade en diagnos som kallas Borderline. Jag har nu i en veckas tid kämpat med mig själv mer än vanligt, och jag kan bara inte komma på varför. Så vi försökte prata igenom det och komma fram till något vettigt. Det enda jag kom fram till var gång på gång att jag helt enkelt glömt bort min medfödda känslighet den här veckan. Att det är okej att känna olustkänslor, ovisshet och ångest då och då, utan att bli rörd av det. Att registrera och känna efter, men att kunna säga inom sig till det där monstret, att nejdu, idag försöker och kan jag faktiskt själv, på egen hand.
Så jag sitter där i morse och kommer plötsligt på tanken - jag har gått vilse i min egen glömska. Jag är känsligare än andra, jag registrerar känslor och impulser på ett helt annat sätt, och jag får ångest starkare än många andra. Det är okej. Så länge jag fokuserar på att inte fly från känslorna utan är i dem. Att vinna acceptans och förståelse, förtroende hos mig själv.
Sedan gav hon mig en riktigt bra tankeställare. Louise, du är den första jag någonsin haft av mina patienter med Borderline som kan skilja på ångest, stress och oro. Det är starkt. Jag blev lättad. Men hur reagerar man egentligen? Eh, tack, vad snällt. Eller, mja, det visste jag redan. Jag tog det med ro. Själv tanken att hon faktiskt upptäckt något nytt hos en diagnostiserad Borderliner var klok nog.
Slutsats; insikt är alltid bra! Tänk efter innan, ifrågasätt dina tankar, minns, skriv ner, gå tillbaka till, upprepa, ÖVA! Det är en lång resa, men jag har redan hoppat på tåget, och tänker inte för allt i världen hoppa av det. Jag är här och nu. Mindfullness. Jag kan, jag vill, jag är.
FRIHET!
Jag är fri. Det är skönt.
Var på min första DBT session idag, vilken känsla och vilken storhet! Att få bekräftelsen på insikten om hur just jag är, när jag sakta men säkert börjar berätta om mig. Att känna långt in i benmärgen hur enormt jag växt sedan den där morgonen innan jul när jag satt hos min läkare och var helt förstörd. Att känna kraften inom mig, viljan, styrkan. Förståelsen!
Jag är redan HÄR. Jag har tagit mig HIT.
Ett år framöver kommer jag få de absolut bästa verktygen som hjälper mig hantera och leva med min medfödda känslighet. Det är stort. Det är livet. Det är frihet. Det är glädje. Det är mod. Det är lycka rakt igenom!
Inte vet jag bara vad det är, jag har också nu klurat ut hur exakt jag är, och att jag skiljer mig väldigt från många andra med diagnosen i allt från vilja, insikt, klokhet och självdestruktivitet.
Något som också är frigörelse är att känna att jag litar på mig själv och min terapeut. Att hon också jobbar med människor som är mer eller mindre som mig varenda dag. Att jag också känner sakta men säkert för varje dag som går allt mer hur det kan kännas för de som älskar mig också, hur verkligheten ser ut.
Den är vackrare än jag någonsin kunnat ana! Äntligen!
Var på min första DBT session idag, vilken känsla och vilken storhet! Att få bekräftelsen på insikten om hur just jag är, när jag sakta men säkert börjar berätta om mig. Att känna långt in i benmärgen hur enormt jag växt sedan den där morgonen innan jul när jag satt hos min läkare och var helt förstörd. Att känna kraften inom mig, viljan, styrkan. Förståelsen!
Jag är redan HÄR. Jag har tagit mig HIT.
Ett år framöver kommer jag få de absolut bästa verktygen som hjälper mig hantera och leva med min medfödda känslighet. Det är stort. Det är livet. Det är frihet. Det är glädje. Det är mod. Det är lycka rakt igenom!
Inte vet jag bara vad det är, jag har också nu klurat ut hur exakt jag är, och att jag skiljer mig väldigt från många andra med diagnosen i allt från vilja, insikt, klokhet och självdestruktivitet.
Något som också är frigörelse är att känna att jag litar på mig själv och min terapeut. Att hon också jobbar med människor som är mer eller mindre som mig varenda dag. Att jag också känner sakta men säkert för varje dag som går allt mer hur det kan kännas för de som älskar mig också, hur verkligheten ser ut.
Den är vackrare än jag någonsin kunnat ana! Äntligen!
Viktigt om DBT
DBT inleds med en orienterings- och kontraktsfas som mynnar ut i ett kontrakt om att påbörja terapin om båda parter och teamet är överens om detta. Arbetet i terapin följer sedan olika faser där varje fas definierar vilka mål som ska prioriteras:
Prefas: Orientering, överenskommelse, allians och kontrakt.
Fas 1: Stabilitet och säkerhet. Att minska/ få bort självskador, suicidala tankar och suicidala handlingar. Att öka färdigheter i medveten närvaro, att reglera känslor, skapa och bevara goda relationer samt att stå ut i kris.
Fas 2: Att blicka bakåt – Att förstå sig själv utifrån sin historia. Att bearbeta och kunna leva med trauman och sorg. Att kunna använda nya färdigheter i många olika vardagliga situationer – s k generalisering
Fas 3: Att blicka framåt och uppnå personliga mål – sysselsättning, boende, relationer, intressen, drömmar, visioner etc.
Fas 4: Att leva i medveten närvaro, varaktig livsvilja, motivation och engagemang i sitt eget liv.
Via Psykologiguiden
Prefas: Orientering, överenskommelse, allians och kontrakt.
Fas 1: Stabilitet och säkerhet. Att minska/ få bort självskador, suicidala tankar och suicidala handlingar. Att öka färdigheter i medveten närvaro, att reglera känslor, skapa och bevara goda relationer samt att stå ut i kris.
Fas 2: Att blicka bakåt – Att förstå sig själv utifrån sin historia. Att bearbeta och kunna leva med trauman och sorg. Att kunna använda nya färdigheter i många olika vardagliga situationer – s k generalisering
Fas 3: Att blicka framåt och uppnå personliga mål – sysselsättning, boende, relationer, intressen, drömmar, visioner etc.
Fas 4: Att leva i medveten närvaro, varaktig livsvilja, motivation och engagemang i sitt eget liv.
Via Psykologiguiden
