Vaknar och känner en enorm oro i kroppen, det är inte som vanligt. Tänker mest, okej, nu har jag en sådan här dag igen, tänk om jag skulle kunna klara den bättre än alla gånger förut.

Shure. Jag klär på mig, fixar lite, men känner enorm saknad av Fredrik. Jag vill vara i hans famn, prata som vi alltid gjort förut, känna stöd och tröst. Tänker, han har det nog bra där han är och låter det vara.

Efter ett tag känner jag bara att någonting inte stämmer, det känns som om något är fel. Han måste bara ha varit med henne igen. Jag känner det, inom mig. Varför är det så underligt? Det är precis som att jag är sammankopplad med hans känslor och liv. Jag liksom känner smärtan.

Klarar inte mer. Ringer honom, säger att jag saknar honom, att det är ensamt och att han är den enda som förstår mig fullt ut. Inte ska det väl behöva vara jobbigt för honom att höra det tänker jag. Hejdar mig, vill inte nämna hennes namn. Det skulle förstöra så mycket.

Till slut är jag bara så jävla säker på att han spenderat ännu en natt hos henne så jag måste säga något. Fan, det var ju därför jag ringde. Jävla skit. Jag visste ju det innan jag ens fått det klart för mig.

Visst var det så. Han spenderade natten där i helgen och inte fan kändes det visst säkert bra heller. JÄVLA KRÄK. Varför just mot mig?

Hans förklaring skulle säkert och lite till vara "jamen det är ju bara mot dig för att du gör det mot dig själv". Visst, men varför skulle jag utsätta mig själv för allt det här? Jag vet bara varken ut eller in i den frågan. Vi är alltid två om allt. Oavsett vad. Det är hans val, det han gör. Lika mycket som det är mina val.

Han säger bara "jag orkar inte ta hand om din Borderline".

Där kom det. Rakt i nyllet på mig som det alltid gjort. Fuck it, jag ger upp. Jag lägger mig ner och dör. Ringer Anders på jobbet och vill säga "Hej, ni ser mig aldrig mer. Jag klarar inte att ta mer skit nu."

Jag har fått nog av hej och din jävla Borderline. Jag vill bli behandlad som en riktig jävla människa av dig någon gång. För en gångs skull.

Fattar inte varför jag fortfarande tror på oss. På dig. På allt du är, säger, gör, tänker, hoppas och drömmer om. Ibland vill jag bara att jorden ska gå under, så jag slipper känna så. Vad fan ska jag känna så för dig för?

Tankarna på sjukskrivning, undergång och självmord kommer.

Men fan heller! Jag ska leva ett bra liv!