Borderline & jag - en kamp till friheten från livet på gränsen

Det är då jag behöver det som mest.

Det är åtta år sedan nu. Åtta år sedan han tog min hand och sa, det är du och jag för evigt älskling. Vi var unga och lustfylla, överöste varandra med gulliga ord och ville aldrig släppa taget när vi skulle skiljas åt. Vi var kära, på riktigt. Det var mitt första förhållande. Jag älskade honom.

Efter två år blev jag tom i själen, visste inte vad jag ville. Kände mig ensam och vilse, min sjukdom började visa sig. Ingenting visste jag om. Jag gjorde slut, behandlade honom som skit. Han var och är fortfarande den finaste människan jag någonsin träffat.

Jag glömmer aldrig hur det kändes att ligga där i hans varma famn och inte ha ett enda bekymmer i hela världen. De dagar vi sov till lunch, tittade på film en hel dag, lyssnade på kent en hel natt. De dagar vi var ifrån varandra, de nätter vi spenderade i telefon. Det var ljuvlig kärlek.

Det har gått åtta år nu, och jag har fortfarande inte fått uppleva samma tillit. Jag har fortfarande inte fått känna samma värme, likadan kärlek och förundran över att inte ett enda problem i världen kan skilja oss. De säger att jag är ung, jag säger att jag vill.

Kärlek. Jag önskar mig dig.

Jag känner honom så hårt, så mjukt, så djupt. I hjärtat. Inom mig.

Missy Higgins – Dusty Road - Non-Album Track

Någonstans kommer hoppet. Hoppet om min frihet. Hoppet om ett bättre liv än så.

Han var hos min terapeut.
Han berättade att han sa många bra saker om mig till henne.
Han sa dem aldrig till mig.

Ville bara säga en sak..
Älska.. och gör det villkorslöst!

Kram på er & TACK för ert enorma stöd!

Det mesta kan botas med lite Paramore i högtalarna, faktiskt!

if i'm a bad person, you don't like me
i guess i'll go, make my own way
it's a circle, a mean cycle
i can't excite you anymore

where's your gavel? your jury?
what's my offense this time?
you're not a judge but if you're gonna judge me
well sentence me to another life.

don't wanna hear your sad songs
i don't wanna feel your pain
when you swear it's all my fault
cause you know we're not the same
oh we're not the same

the friends who stuck together
we wrote our names in blood
but i guess you can't accept that the change is good
it's good

you treat me just like another stranger
well it's nice to meet you sir
i guess i'll go
i best be on my way out

ignorance is your new best friend

this is the best thing that could've happened
any longer and i wouldn't have made it
it's not a war no, it's not a rapture
i'm just a person but you can't take it

the same tricks that once fooled me
they won't get you anywhere
i'm not the same kid from your memory
now i can fend for myself

Paramore - Ignorance

People say, love comes and goes
But they don't understand what they don't know
'Cause what I feel starts deep inside
It's kinda like a seed that springs into life

They say, it's not right and we move too fast
But they don't know the meaning of what we have

Wherever it is, I'll fly Whatever it takes, I'll try
So don't pay no mind to whatever people say
Whenever it is in my life
Know that I will be on time
'Cause you know why there's no standing in our way

When you're far and we're apart
I'm really missing you, I wanna be where you are
They say, it's not right and it won't last
No point believing what we have 

And if you're lost, I'm gonna find you
'Cause without you I'll break down and cry
And you know why I wanna surround you
With all my love

Whatever it takes - Leona Lewis

You don’t have to be part of the problem
I just need a second chance
Instead of leaving me standing in sorrow
I know that you’ll understand
I hope then you’ll understand
I know that I was wrong
But just don’t walk away

Oh won’t you stay
I need you need you here
When you’re with me
All others disappear
I’ll follow close
So close I’ll almost touch
I need your love
But it never hurt this much

I don’t wanna be someone who’s searching
Finally met someone
I finally met someone
There’s a couple things I’m still learning
Just gotta figure out
But you need someone who knows
I came to you tonight
But now you’re just walking away

Don’t get caught up in mid feeling off course of day
You can take a minute before you go slipping away
I know I took some time but I realized my mistake

I need your lovin’ arms at night, but it never hurt this much
You don’t have to be part of the problem
I just need a second chance

Gavin DeGraw - Stay

Allt jag någonsin drömt
om gick upp i rök.

Det gör ont.

Åhåå vad det är svårt.

Det är en lättnad, jag är superlättad. Jag är faktiskt riktigt glad. Inte så där extremt glad direkt, men lagom så att det räcker och blir över för en som varit ledsen och deppig i två månader. Jag tänkte på det där. Det är faktiskt bara lite mer än en månad sedan jag började förstå vad allting handlar om. Även om det känns som att det gått tre år av mitt liv, genom allt som hänt, så är det trots allt bara några veckor det handlar om. Jag vet också att några veckor kan betyda liv eller död för någon som mår dåligt, kanske handlar det om endast några minuter hit eller dit. Men just i denna stund betyder de inte så mycket mer än att jag är tacksam.

Dock är det fortfarande svårt och kommer nog vara ett tag. Det är lätt för mig som är i mig själv att känna glädje, tillit och oberoende snabbt. Jag är väldigt mottaglig för det som det känns just nu. Men inte lika lätt att känna det tillbaka för människor runt omkring mig. Jag måste börja få ner allt i ord. Måste, måste verkligen! Och nej, det är inte bra med måsten, men att ha allt det här inom mig tär på mig och gör att jag mår mycket sämre än vad jag skulle behöva.

Vänner, familj och pojkvän.
Alla har jag någon gång sårat.
Alla har jag någon gång blivit sårad av.
Alla har jag någon gång bett om förlåtelse till.
Alla har jag någon gång blivit förlåten utav.

Vänner, familj och pojkvän.
Alla har de givit en del av sig själv till och för mig.
Alla har de stöttat mig.
Alla har de funnits där för mig.
Alla har de trott på mig.
Alla har de hoppats.

Vänner, familj och pojkvän.
Alla vill jag älska villkorslöst.
Alla vill jag ge tillbaka till.
Alla vill jag stötta, tro och hoppas på.
Alla vill jag väl.

Hur gör man när energin är tagen från dem man älskar till att hjälpa mig? Och hur gör man egentligen när den energin de givit mig inte går att ge tillbaka till dem lika fort? Handlar det om att personen i fråga måste VILJA vara mottaglig för att få igen energin och känna sig älskad igen, eller handlar det om att det inte GÅR att ge tillbaka någonting till någon som hjälpt en så pass fort. Hur fungerar våra kroppar, hjärnor, hjärtan och sinnen?

Att förlita mig på att allt kommer till mig när jag väl är redo av naturen får för mig bli ledorden och målet i tillvaron. Att sätta allt mitt hopp, förväntan och förtröstan på att livet i sig själv kommer lösa det här med tiden. Allting kommer falla på plats i rätt tidpunkt, precis i rätt sekund.

Han fortsätter att ignorera det.
Tomt, ensamt, vill vara hos honom.
Saknar honom.
Svårt.

Jag vill bli omhållen.
Kramad.
Älskad.

Ta mig när jag faller
Fånga mig i dina armar
Låt mig vara och leva
där du är

Finn mig och håll mig
Omslut mig
Svinga dina armar
av kärlek runt min hals

Var med mig och andas
Lev var dag som är kvar
Inte med varandra
utan för att vi finns till

En dikt från hjärtat. Tolka som du kan.
Jag vet redan vad vartendaste litet ord betyder.
Kan förklara om du vill.

Så, vad gör jag? Sitter i köket hemma hos min mamma och kikar på toppen av ett sött litet pepparkakshus. Ibland ger det mig illamående, men det är ganska fint ändå. Det luktar så som julen brukar lukta för mig. Min mamma är fin, men hon är hård och kan många gånger ställa för höga krav, precis som jag.

Det är fint med jul, men den här julen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag är så ledsen. Jag såg så fram emot en fin och skön jul, på att få ta med den jag älskar till min familj och där jag kommer ifrån. Få visa Fredrik allt det fina ur mina ögon. Inte sagt att han skulle tycka det var fint eller känna samma som jag, men jag ville i alla fall visa honom. Varför kan man undra, för jag har upplevt mycket tragiskt här omkring, men jag har minnen som jag vill knyta samman med det liv jag lever idag. Eller måste jag verkligen det?

I vilket fall som helst så gör det mig uppgiven och sorgsen att vi kanske inte kommer få fira in det nya året med varandra. Det är min dröm att få göra det. Jag har sett framför mig hur vi står bredvid varandra, uppslukade av kärleken och tittar varandra djupt i ögonen. Först trodde jag han skulle fria till mig på nyår, och någonstans inom mig hoppas jag fortfarande på det. Han var så säker på mig och allt vi var från första början, men jag var rädd och ängslig. Jag hade aldrig gjort något sådant förut, jag hade aldrig flyttat ihop med någon direkt och jag hade aldrig tänkt på att gifta mig innan jag ens var över 25 år. Men så kom han, och allt var underbart fantastiskt. Jag blev så ledsen när han en natt påpekade att det inte blir någon ring, att han tvivlar. Det gjorde mig uppgiven. Klart jag vill ha en ring på mitt finger som skriker att han älskar mig och att jag är bara hans, men jag är rädd för något som jag inte kan sätta ord på. Förmodligen är det mina drömmar, mina prisessdrömmar från förr. Jag drömmer om hur jag träffar drömkillen och vi lever ihop i tre år, sedan flyttar vi ihop och han friar på nyårsafton och ger mig en otroligt söt lite ring med en sten, som en prinsesskrona. Jag drömmer om hur vi bestämmer oss för att gifta oss ett år efter och är mer mogna än någonsin, vi älskar varandra innerligt. Vi jobbar kanske tillsammans med våra företag och brinner för det vi gör. Vi reser en hel del, men ändå inte för mycket. Vi bestämmer oss någonstans för att skaffa barn, och jag är runt 28 år. Jag är redo, jag är mogen, jag är fullt mottaglig. Vi gifter oss någonstans där emellan och åker på kärlekssemester till Zanzibar eller Bali. När vi kommer hem är vi uppslukade av kärlek och börjar titta på hus. Jag vill bygga ett och drömmer om hur allting bara faller på plats.

Men så någonstans mitt i allt detta blir jag så ledsen. Jag vill inte ha hela min framtid utstakad, jag vill verkligen inte veta hur mitt liv ska se ut i förväg. Hur äckligt tråkigt skulle inte livet bli då? Så här och nu tror jag att jag bestämmer mig för att släppa på allt vad det heter med spekulationer, förutfattade meningar och förväntningar på mitt liv och min kommande familj. Jag vill bli överraskad, tagen med storm av livet i sig självt. Jag vill bli blixtförälskad och göra dumma saker som jag kanske kommer ångra, jag vill åka jorden runt och leva livet med någon jag älskar, jag vill bli kastad in i ett rus av livet, av lycka och harmoni. Jag har alltid hävdat, att om man slutar förutse livet och vara rädd, släpper taget om det helt enkelt, så kommer livet sig självt att komma till dig med just storm. Jag vågade nästan göra det, och det gick lite snett, men jag är fullkomligt övetygad om att jag vågar igen en dag.

Fredrik, min alldeles egna underbara vän, som så fint beskrivit mig och jag honom. Vi träffades på nätet allting gick väldigt snabbt, det vet jag. Men vi känner sådan äkta kärlek. Jag har helt ärligt aldrig tidigare upplevt det så här.

Jag känner att varenda sekund av mitt liv skulle jag kunna leva med honom. Vi skulle få det så himla bra, vi skulle få det underbart. Med alla förutsättningar vi någonsin kunnat tänka oss. Allt skulle bli perfekt. Men så kom det här över mig och oss. Det drabbade oss mer än vad vi kunnat ana och det går inte att kontrollera, JAG kan inte kontrollera mig själv. I början skyllde jag allt på Fredrik. Kanske inte varenda handling jag gjorde, utan jag beskyllde honom för att inte kunna ta mig på rätt sätt. Men hur skulle han kunna det?

Fredrik och jag känner knappt varandra, så kan jag känna det många gånger om dagarna. Jag skulle vilja ge honom och mig själv en uppriktig chans att lära känna varandra. Jag skulle vilja dejta Fredrik, känna hur underbar pirrig och löjlig kärleken kan smyga sig på varenda gång vi ses.

Vår resa blev istället sådan att vi kände ett lyckorus i två veckor innan vi sågs. Vi pratade i flertalet timmar på telefon och på nätet via Skype. Redan efter några timmar på MSN ringde vi upp varandra. Det kändes så självklart. Som den största kärlekshandling jag någonsin gjort. Jag kände från första sekund jag började prata med Fredrik att jag skulle kunnna leva varenda sekund av mitt liv med den honom. Han är unik och speciell - en one of a kind! Fredrik är otroligt charmig, söt, sexig, snygg, vältalig, underbart klok, vis, mångkunnig. Han fotograferar och älskar att resa, han är ombytlig och föränderlig på många sätt. Han är företagssam och en sann entreprenör, han är duktig på att spara och placera, han är händig och vet hur saker ska göras.

Men, framför allt annat så är han så otroligt bra för mig. Han lugnar mig alltid när jag är orolig för någonting, han får mig mindre stressad med sin HakunaMatata-attityd (som inte på något sätt är negativ) och han får mig att le som ingen annan. Fredrik betyder så otroligt mycket för mig. Vi har gått igenom många likadana saker genom åren. Vi har haft det stökigt i våra familjer och blivit lämnade ensamma, svikna och uppgivna. Vi har tvingats ta tag i våra liv som inga andra har. Vi är kämpar utan dess like och vi är starka människor. Vi passar bra ihop för att vi kompletterar varandra på många olika plan. Var och en kan lyfta upp den andre när den andra är nere eller lite deppig.

Det är jobbigt just nu. Jag vill vara hos honom, nära och tätt inpå, känna varje andetag han tar. Lita på att han tar hand om mig när jag inte räcker till själv, lita på att jag kan fånga honom när han faller. Jag vill vara där för Fredrik. Jag vill vara glad med Fredrik. Jag vill skratta, le och känna mig uppfylld av kärlek varenda minut. Nog vet jag att livet inte är lätt alla stunder och att man faktiskt får ta sig igenom saker, men jag vill inte göra det utan Fredrik.

Jag vill inte att det ska låta som att jag är beroende av honom, eller att jag på något sätt missbrukar vår relation för att jag själv mår dåligt. Jag känner att den jag vill vara, mitt riktiga jag, Louise, vill honom väl och vill leva ett långt och lyckligt liv tillsammans med honom. Det handlar inte om att jag behöver honom, eller att jag inte klarar mig utan honom, eller att jag skulle dö om han lämnade mig. Jag klarar mig alltid! MEN, det handlar om att jag valt att tycka om honom, jag har valt att älska honom, jag har valt att ta hand om honom, jag har valt att ösa min kärlek på honom, jag har valt att leva ett liv med honom - av ren och äkta kärlek!

Det är aldrig min mening att såra honom med mina beteenden. Det är eller har aldrig varit min mening att sätta honom i farliga situationer där han blir rädd eller inte känner sig älskad. Jag vill väl, jag vet det. Jag vill väl, så väl.

Sorgen att mista den man älskar mest i världen är stor, men jag får glädja mig med att han finns i livet och försöker må bättre. Det jag inte kommer kunna leva med är tragiken i att ha sårat honom, i att veta att vad jag än gör eller säger, så kommer han alltid minnas de saker jag gjort eller sagt. Jag önskar och ber till Gud att vi kan gå vidare en dag tillsammans och glömma allt som hänt, eller rättare sagt, lägga det bakom oss. Jag skulle så innerligt vilja älska den här mannen resten av mitt liv, för att jag känner det i hjärtat.

Han frågar mig ofta varför jag gör det här, varför jag stannar hos honom när jag vet att jag gör honom illa, att jag sårar honom. Jag svarar alltid att det är för att jag älskar honom djupt och innerligt. Att jag aldrig kännt så här förut, att det känns i mitt hjärta att detta är värt att fightas mot eller för, att vår relation är någonting mycket speciellt. Men det är svårt. Klart att jag om han tycker det ska lämna honom för att jag sårar honom, men vad gör jag när jag verkligen inte känner att jag vill lämna honom trots att jag sårat honom?

Jag kan helt enkelt till viss del inte alls hjälpa att jag gör så mot honom. Alla får säga vad de vill, men jag kan inte hindra mig själv och jag är rädd för mig själv.

Here's what I want..

Jag vill ha en kärleksfull och fungerande relation
Jag vill kunna ta ansvar för mina egna känslor och tankar
Jag vill kunna fokusera på rätt saker
Jag vill kunna ta Fredrik för den han är
Jag vill kunna hantera mina känslor och min ilska
Jag vill kunna hitta en balans där jag är glad men inte behöver bli arg och ledsen
Jag vill känna att allt blir bra
Jag vill göra vad mitt hjärta säger
Jag vill må bra
Jag vill vara tacksam
Jag vill vara förstående
Jag vill vara uppskattande
Jag vill visa kärlek

Så, here's how it goes, hjärnan..

Bra att jag:
kan se vad jag behöver hjälp med
känner kärlek i mitt hjärta
har berättat för fredrik att jag är ledsen
har sagt förlåt till fredrik
har tagit ett aktivt beslut om att må bättre
försöker ta hand om mig själv

Tack för att jag:
har vänner som stöttar mig
har en säng att sova i om natten
känner tro och hopp inför framtiden
vågade leta hjälp
kan ha en fungerande kärleksrelation om jag vill
försöker må bättre varje dag
försöker att förändra mitt beteende genom att tysta mig själv

Hjälp mig att:
visa förståelse till dem jag sårat
känna att jag duger precis som jag är
lita fullkomligt på mig själv och dem omkring mig
känna frid i mitt hjärta
tänkta positivt
aldrig tillåta mig själv att skada någon psykiskt eller fysiskt
inte ställa krav på kärleken

Så, nu är klockan mycket och jag ska försöka att sova lite. Har fortfarande inte kommit fram till så mycket angående vad, när och hur jag ska skriva ner allt här. Men jag antar att det kommer med tiden. Just nu känns det mest som att jag vill föra en logg över hur jag känner och vad situationen omfattar. Det är svårt att försöka få ner allt i ord direkt, och jag är verkligen inte så jätteduktig på att sammanfatta allt i en kort text, men jag hoppas ni förstår allt eftersom!

Godnatt från en ensam och ledsen själ med ett stort hjärta, hopp och framtidstro