Visst kan jag ofta fråga mig själv varför jag är som jag är, men allt eftersom inser jag att det helt enkelt är så det ska vara.

Det finns väldigt många bra dagar nu, men det finns också många enormt påfrestande. Tänk om livet vore så bra så att vi kunde undvika allt vad otrygghet och rädsla innebär, men jag är ändå glad att det inte är möjligt.

Utan allt detta skulle jag aldrig kunna lära min hjärna att ta hand om allt onödigt.

Det är svårt att förklara vem jag är, hur jag är och vad som händer när det går lite fel inuti mig. De flesta känner mig som en glad och positiv tjej men många bollar i luften och mycket energi. Jag är en glad person med vilja, kraft, fin utstrålning och kärlek. Jag är omtänksam och familjär. Rolig och spontan.

Det är ju jag, rakt upp och ner. Men enligt konstens alla böcker är det också jag som är skygg och rädd innerst inne. Det är jag som är liten och ynklig, känslig och misstänksam. Det är också jag som blir ledsen, tycker saker är enormt jobbigt och som ibland bara känner mig som den ensammaste personen i universum. Det är också jag som ibland genom min skenbara kompetens blir helt handfallen ena dagen, men andra dagen klarar världen med storm.

Så är också allt detta emotionellt instabil personlighetsstörning, eller också tidigare kallat Borderline. Alla dessa positiva sidor och negativa sidor, allt det bra och allt det mindre bra, allt som hör livet till för just mig är klassat som någonting. Det är en bit medfödd känslighet, en bit utsatthet och otrygg barndom och uppväxt, en liten del enormt påfrestande livssituationer och en liten liten del Louise innerst inne. Men ingenting är egentligen någonting. För jag är bara jag, och jag är också min sjukdom, eller?

Men så finns det då dagar då jag bara önskar att jag kunde få ringa till en vän, min chef, min pojkvän, min mamma, mina kunder och säga, "hej, idag har jag brytit benet, jag kan självklart inte gå så jag stannar hemma". Där tonerna av "hej, jag har en dålig dag fylld av ångest, stress och längtan efter ett bättre liv" inte riktigt passar in. Där den där otroliga Louise plötsligt försvinner in i sitt skal och inte klarar av att ta världen med storm. Där tvångskänslor och massiva gråtattacker blandas med impulser av att världen bara är påhittad och att det inte finns en endaste liten mening med att jag skulle skriva det här.

Då måste jag stoppa mig själv. Jag lever och är lycklig. Jag skriver det här för mig själv, främst för att kunna bibehålla min mindfulness i vardagen. Men jag skriver också för er, för mina närstående, för min vän, min chef, min pojkvän, min mamma, mina kunder. För att kunna berätta allt det där ni aldrig ser. Ingenting någon någonsin behöver vara rädd för eller ta illa upp inför,  bara så att jag får en chans att låta er lära känna mig. Inte så jag skall kunna anpassa ert beteende efter mitt, utan snarare så att jag skall kunna stå ut med mitt eget mot er och finna insikt och förståelse i hur jobbigt det också är för dem som står utanför.

Ibland önskar jag att jag hade brytit ett ben, det hade varit så mycket enklare då. Men, ibland är jag helt enkelt bara lättad över att jag är jag och att jag få vara Louise, för er, för mig själv och för min sjukdom.

Det är också en otrolig sak för mig, att så många utomstående hittar till mig och mina tankar. Alla kommentarer och mail jag får från er som är anhöriga till andra människor med IPS. Alla ni som är pojkvänner/flickvänner, alla mammor, alla döttrar, alla syskon, vänner och bekanta. Alla som lider och inte lider. Alla som ser ljuset, genom min och mina närståendes styrka, mod och kraft.

Tack!