Hatar, hatar, hatar, haaatar verkligen när allt blir fel!

Jag frågade ju bara när du ville åka hem till dig.
Allt för dig. Varför?

Pisskänslor är vad det kallas, riktigt dåligt. För allt skulle bli så bra och du hade dina känslor och det började visst falla på plats för dig. Det är bara en lek. Hade du velat hade du försökt på riktigt.

Tyck du att allt är mitt fel, min sjukdom och jag. Glid du på känslan av att du aldrig gör fel, att du är helt perfekt och över alla andra. Gör det. Men gör det inte med mig för jag är sårbar och rädd. Ta hand om mig och bläng inte på mig. Titta snällt på mig, gå fram till mig och fråga hur jag mår, vad jag känner, hur allt är.

För fan, ta dig samman. Vi är vuxna människor, hur kommer det sig att inte vi kan mötas på halva vägen? Varför måste det alltid vara jag som erkänner alla fel och ger upp. För helvete. Varför måste jag alltid vara den som blir hånskrattad åt. Fan.

Samtidigt som jag bara vill ställa mig upp och lipa rakt ut, lägga mig under täcker och aldrig mer gå upp, ringa honom och säga snälla saker skriker mitt inre om frihet.

Jag vill skrika rakt ut, kicka ass och bara göra min grej. Få tillbaka MITT liv! Skit igen.
Varför just jag och mina känslor?

Jag gjorde verkligen ingenting fel.
Jag var helt lugn och väntade i flera timmar på honom när han sitter här vid MIN dator och gör allt HAN behöver.

Varför gör jag så här mot mig själv?

Pisspisspisskänslor.

Rädda mig.

Så.. förlåt då är väl allt jag kan säga. Utan att veta vad jag gjort fel, utan att få höra dig säga vad som gick snett. Jag är ledsen att jag har en medfödd känslighet och blev utnyttjad i min barndom. Fuck it! Jag har tagit tillräckligt nu. Jag behöver mig själv.