De fåtal stunder av lycka i mitt liv är förevigt det bästa som kan hända under lång tid. De kanske ofta är många och långa, men ibland finns de där inte alls. De är som borta, långt ovanför molnen.

Mitt i allt det där ruset gillar jag att vara mig själv, jag är nöjd. Mitt i allt det där ser jag alltid ljuset och har inga som helst problem i världen för en sekund eller två.

Ibland syns det kanske inte alltid, men de finns så ofta där. Oftare än jag själv tror. Tyvärr är det ju just det också. Att det är det du ser och förstår. Min lycka, glädje, livslust, eufori och härlighet. Det är jag, rakt upp och ner. Ofta, men ändå aldrig.

"Jag tar illa upp när när du är glad, för du är det på grund av att jag hjälpt dig att bli det".

Jag önskar jag kunde ta dig med till min lycka, min glädje, min livslust, min eufori, min härlighet - det är en underbar plats att vara på. Jag önskar jag kunde få ta dig i min famn, vagga dig lugnt och stilla, viska allt gott jag vet om dig. Men du finns inte där, du tar det inte till dig. Du vänder dig om, du är någon annanstans.

Jag är Louise, fylld av kärlek, och lycka. Det är jag. Jag gillar när jag är jag. Jag gillar när jag får dela med mig av jag. Allt som är jag. Det jag gillar allra mest är när jag får vara det tillsammans med dig.