Att vara i ångest är ingenting som är önskvärt av många. Det är, utan att dra alla över en kant, också väldigt få som verkligen förstår vad ordet ångest betyder och innebär. Ångest kan också yttra sig olika för olika personer, men oftast kan det då vara så att många har svårt för att skilja på till exempel stress, oro och ångest.

Alla dessa tre har mycket gemensamt, vilket kan göra det svårt att hålla isär dem. De ger många gånger ett konstant magont, ihållande spänningar och ökad puls. Alla är de gemensamt uttryck för olika slags försvarmekanismer och förberedelse för flykt i hjärnan. De är naturliga, i viss bemärkning.

För att skilja dessa åt tänkte jag berätta hur de ser ut, känns, för mig.

Stress, är för mig en känsla av att jag har press på mig, det sätter sig ofta uppe i bröstet. Jag måste väldigt mycket, och inte allt för sällan tycker att jag borde. Oro, är där emot en konstant gnagande känsla lite djupare i magen. Känslan av ovissheten gör att jag kan vända och vrida mig i evigheter utan att ens tänka på det ibland. Ångest där emot är så mycket värre, varför undrar många? Jo, för riktigt påtagligt gnagande ångest ger sig inte. Ångest, är för mig mycket verkligare än både stress och oro. Den kommer plötsligt och absurd. Känslan är krypande i hela kroppen. En känsla av panik, jag vill fly.

Ångesten har alltid yttrat sig i de mest otänkbara situationer och tankar hos mig. Storheten i det lilla just idag är att jag där emot kan se tydliga mönster hos mig själv. Det viktigaste då är att veta sanningen om ångest - det är inte farligt och det går ALLTID över. Ångest har alla människor och det är en naturlig reaktion, precis som oro och stress.

För mig tar ångesten dock överstyr, och jag har aldrig kunnat just vara i min ångest. Det är en fruktansvärt obehaglig känsla, en av de värsta jag vet. Så det är inte så märkligt att min kropp vill fly från den. De senaste dagarna har jag kännt mig utsatt för en enorm ångest, många gånger så påtagligt farlig att jag verkligen tvivlat på mig själv. Varför tvivlar jag mitt i allt mod och hopp med kraft? Enkelt.. För att den är så mäktig! Men faktum är, att mitt intellekt och min så kallade insikt (mindfulness i nuet) är så mycket starkare.

Så, jag har testat, jag testade, två gånger nu, och det fungerar. Jag är i ångesten. Jag är med ångesten. Mitt uppe i den. Jag känner på den. Ser den verkligen krypa som tusen myror under min hud ut mot mina fingerspetsar och försvinna. Samtidigt andas jag, djupt och länge genom näsan. För mig har det alltid funkat bäst att sänka andningsfrekvensen (en så kallad Yogaandning djupt i svaljet, som ett väsande ljud).

Det kan tyckas obehagligt, absolut, men det är förmodligen den mest frigörande känslan jag någonsin kännt i hela mitt liv. Jag gör mig av med den genom att vara i den, vara med den. Se den från ett annat perspektiv. Det är stort.

Svårt, men så lätt.
Ont, men så skönt.

Frigörelse, frihet, harmoni.
Jag vill, jag kan, jag är!