Vaknade helt knepig idag, samma olustkänslor som jag känt i en vecka fast lite värre på grund av stress. Kan bero på att jag somnade kvart över tio igår och vaknade av mig själv halv åtta. Brukar lägga mig vid tolv och sova till nio annars. I vilket fall som helst. Sprang runt som en yr boll och visste inte vart jag skulle göra av mig själv. Det slutade med att jag ringde Fredrik och det var ju inte särskilt bra eftersom både förmodligen känner sig än mer pressade i våra situationer som vi sitter i just nu. Så jag grät, men det gick över och jag bad om förlåtelse. Pratade med Madeleine en stund och fick ny kraft.

Tog mig samman och kom till läkarbesöket som planerat. Då hade jag även dragit på mig löparskorna för promenad. Kändes skönt. Var på väg till Nyckelviken. Anna är helt fantastisk som min läkare. Hon förstår på något sätt som ingen annan gör. Eller så har det helt enkelt att göra med att hon är den enda jag verkligen känner förtroende för inom vården just nu. Hon rådde mig, precis som mitt hjärta känner, att stanna hemma och ta hand om mig sjläv denna veckan också. Precis så som jag gjort veckan som gått.

Allt som jag klarat mig igenom den här veckan har gjort mig otroligt mycket starkare. Allt har varit en bidragande del i att jag mår mycket bättre och kan hantera mig själv, mina känslor och attacker på ett helt annat sätt. Hon blev förvånad när jag berättade om en vecka full av energi, glädje och självkännedom. En vecka utan speciellt mycket sorg och vrede, utan attacker och panik. Även om jag haft små törnar har det gått utmärkt. Jag har klarat mig bra. Hon menar på att det är väldigt dumt att bryta detta nya fantastiska mönstret genom att stressa iväg i helgen och så vidare.

Så, planen är att göra precis bara sådant som får mig att må bra. Fortsätta med mina otroligt goda sömnvanor, gå till gymet några gånger som förra veckan, träffa någon vän då och då, gå på mässan på onsdag, jobba på lördag. Dessutom ger jag inte bara mig själv en ärlig chans utan alla runt omkring mig att komma ikapp och förstå vad som händer, att jag är i förändring. Medicinen kan behöva en liten skjuts på vägen och hon tyckte jag hade gett den det. Därför är det inte särskilt bra att gå tillbaka till mitt gamla stressfyllda mönster utan försöka ta varje dag som den kommer och vara lugn. För jag kan ju. Och som Anna sa, det kommer snart alla runt omkring dig snart också att förstå.