Jag tyckte nog det var dags nu. Det är liksom inte så att jag varken försökt eller vill dölja någonting. Det har bara varit otroligt svårt att om någon gång ens få människor runt omkring mig att förstå. I samband med att jag ännu inte hade fått en riktig sk. diagnos, bedömning eller ens utredning vid tillfället då jag startade bloggen valde jag att hålla den för mig själv.

Det är inte så mycket skrivet, men det som är, är mer än nog. Det kommer förmodligen vara smärtsamt att läsa, för många som står mig nära eller någonsin försökt komma mig nära. Jag hoppas att jag verkligen inte skrämmer bort någon. Det är av välvilja jag vill dela med mig av mitt hela jag, inte bara den som försöker vara Louise utåt, en gång för alla.

Det är mitt hjärtas dröm, den största rädslan jag burit på. Mitt livs största avslöjande. Mitt livs bästa stund. Det är nu. Jag har funnit frid.

Så till kvällen då allt förvandlades. Tisdagen den 2 februari klockan 15.40. Marie berättar lite försiktigt efter den sista av tre djupintervjuer med mig; Ja, Louise, det är ju ingen nyhet för dig direkt, jag tror du känt det på dig. Du har läst om det och haft dina aningar. Du har börjat förstå att någonting inte är som det ska. Redan för några månader sedan stämde alla faktorerna in på just dig och du kände en slags lättnad. Du har Borderline, eller som det idag heter, emotionellt instabil personlighetsstörning.

Poff. Ett djupt andetag.
Tom blick.
Lättnad. Glädje.
Frigörelse!

För att inte göra någon orolig så har jag aldrig skadat mig själv mer än slagit mig själv i ansiktet och huvudet. Jag har heller aldrig försökt ta livet av mig, eller haft avsikt att göra det. Mina problem mäter upp till alla kriterier för personlighetsstörningen Borderline, alltså att man lever i ett gränsland, men är inte i så stor väg extrema i alla dessa kriterier.

Det är i många stunder svårt, men det enklaste just nu är nog för mitt eget bästa att försöka fokusera på förlåtelse inom mig till mig själv och dem jag sårat, samt att försöka ta en dag i taget till att bli oberoende och älska villkorslöst.

Jag må vara en helt annan människa med detta, där också ett helt nytt liv har börjat här och nu. Men, viktigt för mig är också att kunna få förklara att jag fortfarande är samma fantastiska, glädjefylla, sociala, omtänksamma, kärleksfulla, kloka och fina lilla Louise, så som ni alla känner henne. Det kanske helt enkelt bara ger en hel del förklaringar hit och dit till er som någon gång varit eller är mig nära, att jag ibland inte har samma uppfattning som er i olika avseenden och känslor. Jag begär ingen förståelse, inget stöd, men jag säger heller inte nej till det.

Det här ska gå, och ni får mer än gärna vara med mig på vägen!