Allt jag någonsin varit är Louise. Med åren har min sjukdom blivit jag, eller alltid varit. Jag kan aldrig ändra på det faktum att jag är den jag är, men att jag blivit just den jag är beror mycket på mitt tillstånd, som Borderline faktiskt är. Det finns ingenting som visar på att det endast skulle bero på något medfött eller att man haft en otrygg uppväxt. Det finns människor som levt i väldigt trygga familjer som i tonåren utvecklar Borderline. Så helt enkelt växer jag som person in i min sjukdom och blir ett. Därför är det väldigt förvirrande att veta att hela jag är just en Borderliner.

Alla de personlighetsdrag jag har är mig, och oftast syns det inte utåt, mot andra. Ofta upplever människor mig som glad, varm, omtänksam, kärleksfull, sprallig, med många drömmar och mål, mycket energi. Jag kan verka sårbar ibland och har alltid varit känslig. Men allt detta är en del av den jag är tillsammans med min sjukdom, mitt beteende.

Att leva med Borderline innebär i det stora hela för mig, eftersom det är olika för alla med diagnosen, att jag har svårt för nära relationer. Jag feltolkar ofta saker och allting kretsar oftast kring just mig och min värld. För det är oftast en annan värld jag lever i, där drömmar, tankar och föreställningar flyter ihop med verkligheten. Där av får jag ofta fel bild av saker och förutser det värsta innan det ens hänt. Detta i sig leder ofta till panik, som leder till en attack, som där efter leder till extrem ångest, oftast över att saker inte blivit som jag tänkt. Människor jag sårat, dagar då jag inte kunnat gå till jobbet eller skolan och inte vetat hur jag ska förklara mig, tillfällen då jag umgåtts med vänner och jag plötsligt känns mig ensam trots all närhet.

Mitt liv består egentligen av ett genomgående mönster av olika impulsiva handlingar och tankar. Jag byter ofta känslobild och uppfattning om mycket och många väldigt snabbt. Relationer blir ofta korta, väldigt stormiga och otrygga enligt mig själv. Jag tänker oerhört svart-vitt, och har i många lägen inte alls någon gråzon. Detta leder i sig till en kronisk känsla av just ensamhet och tomhet i själen. Jag är ofta osäker på vart just jag passar in och vill vara. Hur jag vill leva och vara som person är oftast väldigt klart för mig, och målen är starka och positiva, kanske är det därför jag klarar mig så pass bra genom det här gentemot många andra där symptomen är så mycket värre.

Jag har alltid haft svårt att lita på människor. Allra mest nu för tiden handlar det om att lita på mig själv. Oftast har jag hittat många lösningar själv, genom att helt enkelt bara intala mig själv att det GÅR bestämma sig för att lita på någon eller mig själv bara genom att säga det. Jag blir väldigt lätt ofta irriterad för småsaker, jag känner mig väldigt illa till mods när detta slår mig. En del dagar är perfekta, andra helt katastrofala. Men, utanför mig är det precis samma, så som mina nära och kära upplever det är ingenting annorlunda, bara mina känslor från dag till dag. Mitt lilla monster, som vi kallar det, märks ofta på att min personlighet snabbt skiftar från mjuk och omtänksam till stickande och obehaglig.

Jag hugger, som jag säger, ofta på någon oskyldig som står mig nära. Det är inte alls ovanligt att jag mest alltid tar över en annan människas känslor och händelser och tolkar dem inom mig. Något som ä helt onödigt och helt omöjligt för någon att göra. Med andra ord betyder det att jag har väldigt svårt för att hantera känslor och olika situationer. Jag blir stressad och vet inte vart jag ska ta vägen. Reaktionen blir ett svårt och mycket hemskt beteende som tyvärr oftast bara mina närstående får bara med om. Som Borderliner har man ofta ett väldigt bra fungerande vänskapsliv, sköter jobb och skola galant och kan vara väldigt fokuserad professionellt, för att sedan väl hemma inte orka hålla upp fasaden av rädsla längre, då allt brister.

Det jag är extremt glad över är att jag reagerat över mitt beteende så pass tidigt och att jag haft lyckan att träffa Fredrik, som berättat många gånger att allt som händer verkligen inte är okej. Ingen ska behöva känna eller ha det så som jag haft det. En Borderliner förnekar allt som skulle ha något att göra med det som personen är dålig på. Alltså har jag mycket svårt att ta kritik många gånger. Det krävs ett extremt tålamod och kämparvilja för att få en Borderliner att förstå. I slutändan handlar det ju ändå om att man som Borderliner måste förstå att mitt beteende inte är normalt. Många, många, många går länge med detta. De skaffar familj, barn och blir plötsligt i 35-40 års åldern innan man upptäcker att det spricker och inte fungerar. All smärta går ut över familjen, allt blir ett förnekande, orespektfull beteende och man har kommit så långt i livet att allt man gör är att förneka, för vem skulle plötsligt mitt i livet bli avslöjad som ett offer för en sjukdom så komplicerad som Borderline?

Även om det är förvirrande för mig är jag alltså evigt tacksam att jag så pass ung som 21 år kan få hjälp. Men, det viktigaste av allt, att jag insett precis varenda del av min sjukdom, mina brister och vad jag faktiskt gjort mot dem jag älskar.