Läste en helt okej artikel idag. Visst är allt skrämmande, både för mig och dem jag älskar, eftersom allt vad Borderline handlar om uppmanar alla att fly från någon som har diagnosen. Men, det finns en väg ut, OCH, det för mig allra viktigaste är att jag aldrig någonsin mer gömmer mig för allt det här.

Att jag aldrig någonsin mer får panik över att någon kommer lämna mig för min sjukdom. Så länge jag tror på tankarna jag har om att bli lämnad, kommer det också ske. Om jag gör ett aktivt val att inte tro på dem, kan jag samla mig själv, slippa paniken och ångesten. Bli självständig och ansvarig för den levande varelse jag faktiskt är.

På vägen vinner jag förtroende för mig själv. Allt eftersom jag inser, att så länge jag tar ansvar och ifrågasätter mina egna stressade tankar, kan jag inte bli arg på någon jag älskar för att den lämnar mig. Alltså, om jag har separationsångest och får panik över det faktum att alla uppmanar min pojkvän att lämna mig, att fly för livet, bidrar jag automatiskt till att förstärka det alla andra säger - hon är galen.

Men, om jag lär mig att kontrollera allt som har med denna ångest och alla negativa känslor att göra, om jag lär mig att ifrågasätta dessa tankar, kan jag göra det bättre för mig själv där jag vinner förtroende inom mig, men även hos dem som jag älskar.

Varför har det varit så svårt hittills?

Jag brukar säga, att om en person som älskar mig och vill hjälpa mig inte tar med mig till sin värld, kommer jag aldrig kunna veta om någon annan värld än min egen. Min egen värld har ofta klara mål och jag gillar mig själv många gånger, men den är suddig eftersom den ofta går ihop med verkligheten. Ja, jag är verklig och förstår vad en verklighet är, men jag kan ibland inte inse att min verklighet faktiskt inte är alla andras.

Med detta menar jag att ofta tror jag, och har visserligen trott så här hela mitt liv, att det är fullt normalt att få sådan panik och att det är helt okej att känna sådan extrem ångest som jag gjort. Jag trodde alltid att ångesten var kärlek. Jag trodde känslorna jag kände när någon lämnade mig var att älska någon.

Jag börjar sakta men säkert förstå vad det egentligen innebär, att alla andras värld inte ser ut så. Att det inte är okej. Att när jag älskar någon så känns det inte som om jag får panik, utan det gör mig lugn. Det är en skön känsla, ganska så ny för mig. Det bästa av allt är att när jag tillåter den att komma är det de mest fantastiska lugn jag någonsin kunnat känna. Jag älskar för att älska, inte för att bli älskad.

Hur kom jag till insikt? Jag fick det berättat för mig. Tyvärr inte många gånger, utan en gång, i höstas, av mannen i mitt liv, killen jag drömmer om och vill dela mitt liv med. Ända fram tills den dagen hade människor runt omkring mig samspelat med mig och sagt, det är helt okej, du är bara lite annorlunda och lite mer känslig än oss andra. Så visst kunde jag bli arg då. Men nu förstår jag att deras värld inte såg ut som min, de kunde inte förstå mig, hur gärna de än ville.

Hur kunde han förstå då? Han är den första jag någonsin släppt in ett hundra procent på livet. Han är den första som jag kunnat älska innerligt och han är den allra första människan i mitt liv som jag givit en chans att förstå mig. Han är otroligt klok och en underbar människa fylld av kärlek för allt och alla, men han är också den första jag någonsin varit villig till att låta förstå mig. Precis som jag idag är villig att förändra mig.

Nu förstår jag helheten, nu börjar jag sakta och mycket lugnt, försiktigt att förstå, den värld som alla andra lever i. Den värld som jag också kan få vara en del av, om jag bara vågar öppna mig för den, och inte låter den vara en fiende, utan en kär vän som jag kan lära av. Lära mig utav och få uppleva livet, utan kamp, utan motsträvan, utan panik, utan ångest, utan vrede. En värld av kärlek, förståelse och lugn.

Det var meningen. Jag lever för en högre mening. Det är något stort i det. Att plötsligt inte undra varför just jag skulle bli "utsatt" för det här, utan att det finns en mening. Att människor ska lära, inte av det negativa av sjukdomen, utan det som faktiskt kan ta plats, där vi växer. Att jag ska lära mig. Att vi skall kunna älska ytterligare lite till, få en liten gnutta bättre tålamod, en stor mängd förståelse och ett helt fantastiskt spännande liv i förändring.

Learning to take care of yourself - BPD Central