Hur skyddar man sig?
Ännu ett utdrag från Mänskliga möten, punkt 5 på listan om hur man skyddar sig, eller inte skyddar sig..
Tro ingenting av det du hör, inte att hon älskar dig när hon säger det, inte att hon hatar dig när hon säger det. Det är inte hon som talar det är hennes själs svartaste djup som har kontaktat henne om hon hatar dig. Det är hennes önskan om kärlek som säger att hon älskar dig.
http://manskligamoten.blogspot.com/2010/11/borderline-hur-skyddar-man-sig.html
Tro ingenting av det du hör, inte att hon älskar dig när hon säger det, inte att hon hatar dig när hon säger det. Det är inte hon som talar det är hennes själs svartaste djup som har kontaktat henne om hon hatar dig. Det är hennes önskan om kärlek som säger att hon älskar dig.
http://manskligamoten.blogspot.com/2010/11/borderline-hur-skyddar-man-sig.html
Verklig dialog (fr. Mänskliga Möten)
Man sitter framför TV:n och ser ett reseprogram om Marocko.
Hon: Det skulle jag vilja åka, det verkar häftigt.
Du: Härligt, det tycker jag också.
Hon: Vi kanske skulle göra verklighet av det?
Du: Ja, kanske det, vi kan ju kolla vad det finns för resor i höst.
Saken faller i glömska som så mycket annat i stundens ingivelse.
Ni är överens om att det är vackert och fint och väldigt exotiskt.
Hon: Det skulle jag vilja åka, det verkar häftigt.
Du: Härligt, det tycker jag också.
Hon: Vi kanske skulle göra verklighet av det?
Du: Ja, kanske det, vi kan ju kolla vad det finns för resor i höst.
Saken faller i glömska som så mycket annat i stundens ingivelse.
Ett par månader senare säger hon: När skall vi åka till Marocko?
Du: Marocko???
Hon: Ja, du lovade ju att vi skulle åka till Marocko i höst, du tyckte ju det var en bra idé.
Du: Jo, men det var verkligen inget löfte, det var ju bara en idé.
Hon: Vad är det för fel med Marocko då?
Du: Inget alls, men vi kanske skulle ha några alternativ?
Hon: Varför det, jag vill att vi åker till Marocko! Du lovade det och det måste du hålla.
Du: Jag lovade inte alls att vi skulle åka till Marocko, det var en möjlighet men inte ett definitivt beslut från någon av oss.
Hon: Jag kan inte lita på dig och det känns som du ljuger för mig, jag upplever att du bara styr och bestämmer och behandlar mig som en barnunge.
Du: Men om du får din vilja igenom så är det ju du och bara du som bestämmer, eller hur?
Hon: Jag gillar inte din nedlåtande ton när du pratar med mig. Jag tycker inte om det alls. Du respekterar inte mig.
Du: Respekt är ömsesidig och man kan inte kommendera fram respekt, jag känner att jag inte har någon talan om vart vi skall resa, det är brist på respekt från din sida.
Här, kära läsare kan du själv fylla på fram till det ögonblick då hon reser sig upp, går ut genom dörren och skriker någon otidighet. Efter en timme kommer hon tillbaka och har funderat färdigt.
Länk här till Peter Midas, som skriver om hur det är att vara anhörig
Hon: Ja, du lovade ju att vi skulle åka till Marocko i höst, du tyckte ju det var en bra idé.
Du: Jo, men det var verkligen inget löfte, det var ju bara en idé.
Hon: Vad är det för fel med Marocko då?
Du: Inget alls, men vi kanske skulle ha några alternativ?
Hon: Varför det, jag vill att vi åker till Marocko! Du lovade det och det måste du hålla.
Du: Jag lovade inte alls att vi skulle åka till Marocko, det var en möjlighet men inte ett definitivt beslut från någon av oss.
Hon: Jag kan inte lita på dig och det känns som du ljuger för mig, jag upplever att du bara styr och bestämmer och behandlar mig som en barnunge.
Du: Men om du får din vilja igenom så är det ju du och bara du som bestämmer, eller hur?
Hon: Jag gillar inte din nedlåtande ton när du pratar med mig. Jag tycker inte om det alls. Du respekterar inte mig.
Du: Respekt är ömsesidig och man kan inte kommendera fram respekt, jag känner att jag inte har någon talan om vart vi skall resa, det är brist på respekt från din sida.
Här, kära läsare kan du själv fylla på fram till det ögonblick då hon reser sig upp, går ut genom dörren och skriker någon otidighet. Efter en timme kommer hon tillbaka och har funderat färdigt.
Länk här till Peter Midas, som skriver om hur det är att vara anhörig
till en tjej med Borderline personlighetsstörning.
Mange Myt - Borderlina
Lite om mycket
Läste en helt okej artikel idag. Visst är allt skrämmande, både för mig och dem jag älskar, eftersom allt vad Borderline handlar om uppmanar alla att fly från någon som har diagnosen. Men, det finns en väg ut, OCH, det för mig allra viktigaste är att jag aldrig någonsin mer gömmer mig för allt det här.
Att jag aldrig någonsin mer får panik över att någon kommer lämna mig för min sjukdom. Så länge jag tror på tankarna jag har om att bli lämnad, kommer det också ske. Om jag gör ett aktivt val att inte tro på dem, kan jag samla mig själv, slippa paniken och ångesten. Bli självständig och ansvarig för den levande varelse jag faktiskt är.
På vägen vinner jag förtroende för mig själv. Allt eftersom jag inser, att så länge jag tar ansvar och ifrågasätter mina egna stressade tankar, kan jag inte bli arg på någon jag älskar för att den lämnar mig. Alltså, om jag har separationsångest och får panik över det faktum att alla uppmanar min pojkvän att lämna mig, att fly för livet, bidrar jag automatiskt till att förstärka det alla andra säger - hon är galen.
Men, om jag lär mig att kontrollera allt som har med denna ångest och alla negativa känslor att göra, om jag lär mig att ifrågasätta dessa tankar, kan jag göra det bättre för mig själv där jag vinner förtroende inom mig, men även hos dem som jag älskar.
Varför har det varit så svårt hittills?
Jag brukar säga, att om en person som älskar mig och vill hjälpa mig inte tar med mig till sin värld, kommer jag aldrig kunna veta om någon annan värld än min egen. Min egen värld har ofta klara mål och jag gillar mig själv många gånger, men den är suddig eftersom den ofta går ihop med verkligheten. Ja, jag är verklig och förstår vad en verklighet är, men jag kan ibland inte inse att min verklighet faktiskt inte är alla andras.
Med detta menar jag att ofta tror jag, och har visserligen trott så här hela mitt liv, att det är fullt normalt att få sådan panik och att det är helt okej att känna sådan extrem ångest som jag gjort. Jag trodde alltid att ångesten var kärlek. Jag trodde känslorna jag kände när någon lämnade mig var att älska någon.
Jag börjar sakta men säkert förstå vad det egentligen innebär, att alla andras värld inte ser ut så. Att det inte är okej. Att när jag älskar någon så känns det inte som om jag får panik, utan det gör mig lugn. Det är en skön känsla, ganska så ny för mig. Det bästa av allt är att när jag tillåter den att komma är det de mest fantastiska lugn jag någonsin kunnat känna. Jag älskar för att älska, inte för att bli älskad.
Hur kom jag till insikt? Jag fick det berättat för mig. Tyvärr inte många gånger, utan en gång, i höstas, av mannen i mitt liv, killen jag drömmer om och vill dela mitt liv med. Ända fram tills den dagen hade människor runt omkring mig samspelat med mig och sagt, det är helt okej, du är bara lite annorlunda och lite mer känslig än oss andra. Så visst kunde jag bli arg då. Men nu förstår jag att deras värld inte såg ut som min, de kunde inte förstå mig, hur gärna de än ville.
Hur kunde han förstå då? Han är den första jag någonsin släppt in ett hundra procent på livet. Han är den första som jag kunnat älska innerligt och han är den allra första människan i mitt liv som jag givit en chans att förstå mig. Han är otroligt klok och en underbar människa fylld av kärlek för allt och alla, men han är också den första jag någonsin varit villig till att låta förstå mig. Precis som jag idag är villig att förändra mig.
Nu förstår jag helheten, nu börjar jag sakta och mycket lugnt, försiktigt att förstå, den värld som alla andra lever i. Den värld som jag också kan få vara en del av, om jag bara vågar öppna mig för den, och inte låter den vara en fiende, utan en kär vän som jag kan lära av. Lära mig utav och få uppleva livet, utan kamp, utan motsträvan, utan panik, utan ångest, utan vrede. En värld av kärlek, förståelse och lugn.
Det var meningen. Jag lever för en högre mening. Det är något stort i det. Att plötsligt inte undra varför just jag skulle bli "utsatt" för det här, utan att det finns en mening. Att människor ska lära, inte av det negativa av sjukdomen, utan det som faktiskt kan ta plats, där vi växer. Att jag ska lära mig. Att vi skall kunna älska ytterligare lite till, få en liten gnutta bättre tålamod, en stor mängd förståelse och ett helt fantastiskt spännande liv i förändring.
Learning to take care of yourself - BPD Central
Att jag aldrig någonsin mer får panik över att någon kommer lämna mig för min sjukdom. Så länge jag tror på tankarna jag har om att bli lämnad, kommer det också ske. Om jag gör ett aktivt val att inte tro på dem, kan jag samla mig själv, slippa paniken och ångesten. Bli självständig och ansvarig för den levande varelse jag faktiskt är.
På vägen vinner jag förtroende för mig själv. Allt eftersom jag inser, att så länge jag tar ansvar och ifrågasätter mina egna stressade tankar, kan jag inte bli arg på någon jag älskar för att den lämnar mig. Alltså, om jag har separationsångest och får panik över det faktum att alla uppmanar min pojkvän att lämna mig, att fly för livet, bidrar jag automatiskt till att förstärka det alla andra säger - hon är galen.
Men, om jag lär mig att kontrollera allt som har med denna ångest och alla negativa känslor att göra, om jag lär mig att ifrågasätta dessa tankar, kan jag göra det bättre för mig själv där jag vinner förtroende inom mig, men även hos dem som jag älskar.
Varför har det varit så svårt hittills?
Jag brukar säga, att om en person som älskar mig och vill hjälpa mig inte tar med mig till sin värld, kommer jag aldrig kunna veta om någon annan värld än min egen. Min egen värld har ofta klara mål och jag gillar mig själv många gånger, men den är suddig eftersom den ofta går ihop med verkligheten. Ja, jag är verklig och förstår vad en verklighet är, men jag kan ibland inte inse att min verklighet faktiskt inte är alla andras.
Med detta menar jag att ofta tror jag, och har visserligen trott så här hela mitt liv, att det är fullt normalt att få sådan panik och att det är helt okej att känna sådan extrem ångest som jag gjort. Jag trodde alltid att ångesten var kärlek. Jag trodde känslorna jag kände när någon lämnade mig var att älska någon.
Jag börjar sakta men säkert förstå vad det egentligen innebär, att alla andras värld inte ser ut så. Att det inte är okej. Att när jag älskar någon så känns det inte som om jag får panik, utan det gör mig lugn. Det är en skön känsla, ganska så ny för mig. Det bästa av allt är att när jag tillåter den att komma är det de mest fantastiska lugn jag någonsin kunnat känna. Jag älskar för att älska, inte för att bli älskad.
Hur kom jag till insikt? Jag fick det berättat för mig. Tyvärr inte många gånger, utan en gång, i höstas, av mannen i mitt liv, killen jag drömmer om och vill dela mitt liv med. Ända fram tills den dagen hade människor runt omkring mig samspelat med mig och sagt, det är helt okej, du är bara lite annorlunda och lite mer känslig än oss andra. Så visst kunde jag bli arg då. Men nu förstår jag att deras värld inte såg ut som min, de kunde inte förstå mig, hur gärna de än ville.
Hur kunde han förstå då? Han är den första jag någonsin släppt in ett hundra procent på livet. Han är den första som jag kunnat älska innerligt och han är den allra första människan i mitt liv som jag givit en chans att förstå mig. Han är otroligt klok och en underbar människa fylld av kärlek för allt och alla, men han är också den första jag någonsin varit villig till att låta förstå mig. Precis som jag idag är villig att förändra mig.
Nu förstår jag helheten, nu börjar jag sakta och mycket lugnt, försiktigt att förstå, den värld som alla andra lever i. Den värld som jag också kan få vara en del av, om jag bara vågar öppna mig för den, och inte låter den vara en fiende, utan en kär vän som jag kan lära av. Lära mig utav och få uppleva livet, utan kamp, utan motsträvan, utan panik, utan ångest, utan vrede. En värld av kärlek, förståelse och lugn.
Det var meningen. Jag lever för en högre mening. Det är något stort i det. Att plötsligt inte undra varför just jag skulle bli "utsatt" för det här, utan att det finns en mening. Att människor ska lära, inte av det negativa av sjukdomen, utan det som faktiskt kan ta plats, där vi växer. Att jag ska lära mig. Att vi skall kunna älska ytterligare lite till, få en liten gnutta bättre tålamod, en stor mängd förståelse och ett helt fantastiskt spännande liv i förändring.
Learning to take care of yourself - BPD Central
Vad kan du som anhörig göra?
Sätta gränser är två ord som klingar väldigt bra i min närhet. Att vara bestämd och säga ifrån är något som kommer göra ont i mig säkert många gånger. Att leva nära mig kan vara väldigt kul och lustfyllt många gånger, men också jobbigt och oförståeligt allt fler gånger. Med risk för att kräva saker, som jag genom min sjukdom är väldigt bra på, tänkte jag i alla fall försöka förklara för dig som känner att du skulle vilja hjälpa dig själv och mig från att trigga min Borderline, eller mitt monster inom mig.
Ingen ska behöva ta ansvar för det jag gör, det är fullt ut mitt ansvar att kunna behärska mitt beteende och inte såra någon. Men, i vissa kritiska lägen kan det vara bra att veta en del saker. DU är aldrig den som är sjuk eller gör fel. DU får aldrig känna att du på något sätt har en skyldighet att varken svara på det jag gör eller ta hand om mig när jag mår dåligt. DU har aldrig en skyldighet att älska mig tillbaka när jag maniskt ber om det. DU som anhörig ska heller aldrig någonsin acceptera att jag behandlar dig illa.
Jag ber inte om avståndstagande, heller inte om hårdhet och beskyllande. Jag ber snarare om hjälp. DU som känner att du har kraft och ork att göra det till en början kan hjälpa mig i många situationer som närstående genom tex exemplet nedan.
"Louise, det är inte okej att du bestämmer vad jag ska känna." I fråga om att jag till exempel ofta blir orolig och upprörd över att det kan kännas som om någon i min närhet är arg och ignorerar mig. Detta är oftast en framkallad känsla inom mig som i 99% av alla fall är precis tvärt emot, alltså att personen i fråga inte alls är arg eller ens tänkt tanken på det. Detta kan också i längden vara väldigt kränkande för personen i fråga som blir utsatt för det, och väldigt svårt att försvara. Detta eftersom jag gärna efteråt bygger på samtalet direkt med tex. "Du hatar mig" eller "Du säger säkert så bara för du inte vill att jag ska bli arg tillbaka". Samtalet spårar här ur och konversationen blir allt smalare och smalare. Du som utsatt blir i allra högsta grad utsatt och känner dig förminskad. DET ÄR INTE OKEJ!
Att leva med Borderline handlar ofta om att försöka göra sitt yttersta för att anpassa alla andra till den värld jag lever i. Det kan handla om allt från att "Du ska göra det här för mig nu, annars blir jag ledsen" till "Du måste vara med förstående, annars kommer jag inte kunna älska dig". Det ÄR hemskt och har alltid varit. Men det sista jag verkligen ber om är förståelse. Jag VET hur jag är, VAD jag gör mot andra och mig själv och HUR utgången oftast är. Det är bara enormt svårt för min hjärna att ta hand om allt och tänka rätt.
Så vad ska jag säga. Om du vill hjälpa mig och inte min sjukdom att kämpa är det bästa att i allt stå fast och hålla hårt i den du är och vara konstant. Viktigt att tillägga är också att alla med Borderline har helt olika varianter av de olika beteendena. Kärlek kan aldrig göra någon frisk, och att stötta någon är i många avseenden väldigt dumt, eftersom det fråntar Borderlinepersonens eget ansvar väldigt mycket. Ofta hävdar jag att jag behöver mycket stöd, men det är inte så. Målet är att jag ska klara det här på egen hand och tänka i nya banor, bli oberoende.
Ingen ska behöva ta ansvar för det jag gör, det är fullt ut mitt ansvar att kunna behärska mitt beteende och inte såra någon. Men, i vissa kritiska lägen kan det vara bra att veta en del saker. DU är aldrig den som är sjuk eller gör fel. DU får aldrig känna att du på något sätt har en skyldighet att varken svara på det jag gör eller ta hand om mig när jag mår dåligt. DU har aldrig en skyldighet att älska mig tillbaka när jag maniskt ber om det. DU som anhörig ska heller aldrig någonsin acceptera att jag behandlar dig illa.
Jag ber inte om avståndstagande, heller inte om hårdhet och beskyllande. Jag ber snarare om hjälp. DU som känner att du har kraft och ork att göra det till en början kan hjälpa mig i många situationer som närstående genom tex exemplet nedan.
"Louise, det är inte okej att du bestämmer vad jag ska känna." I fråga om att jag till exempel ofta blir orolig och upprörd över att det kan kännas som om någon i min närhet är arg och ignorerar mig. Detta är oftast en framkallad känsla inom mig som i 99% av alla fall är precis tvärt emot, alltså att personen i fråga inte alls är arg eller ens tänkt tanken på det. Detta kan också i längden vara väldigt kränkande för personen i fråga som blir utsatt för det, och väldigt svårt att försvara. Detta eftersom jag gärna efteråt bygger på samtalet direkt med tex. "Du hatar mig" eller "Du säger säkert så bara för du inte vill att jag ska bli arg tillbaka". Samtalet spårar här ur och konversationen blir allt smalare och smalare. Du som utsatt blir i allra högsta grad utsatt och känner dig förminskad. DET ÄR INTE OKEJ!
Att leva med Borderline handlar ofta om att försöka göra sitt yttersta för att anpassa alla andra till den värld jag lever i. Det kan handla om allt från att "Du ska göra det här för mig nu, annars blir jag ledsen" till "Du måste vara med förstående, annars kommer jag inte kunna älska dig". Det ÄR hemskt och har alltid varit. Men det sista jag verkligen ber om är förståelse. Jag VET hur jag är, VAD jag gör mot andra och mig själv och HUR utgången oftast är. Det är bara enormt svårt för min hjärna att ta hand om allt och tänka rätt.
Så vad ska jag säga. Om du vill hjälpa mig och inte min sjukdom att kämpa är det bästa att i allt stå fast och hålla hårt i den du är och vara konstant. Viktigt att tillägga är också att alla med Borderline har helt olika varianter av de olika beteendena. Kärlek kan aldrig göra någon frisk, och att stötta någon är i många avseenden väldigt dumt, eftersom det fråntar Borderlinepersonens eget ansvar väldigt mycket. Ofta hävdar jag att jag behöver mycket stöd, men det är inte så. Målet är att jag ska klara det här på egen hand och tänka i nya banor, bli oberoende.
