Angånende min föregående post med Byron Katie ville jag försöka förklara vad det egentligen handlar om.

Till att börja med ska jag berätta att denna kvinna var deprimerad 40 år av sitt liv, och kom en dag till insikt. Precis som Dr. Wayne Dyer kallar sina insikter och livs uppvaknande för The Shift, kallar Byron Katie sitt uppvaknande och del till världen The Work. Båda har de väldigt insiktsfulla och kloka tankar om hur vår kropp fungerar med vår hjärna, i relation till oss själva, andra människor och världen i sig själv.

Wayne Dyer talar mycket om det jordliga och utgår från Lao Tzu, Taoismen och Tao Te Ching. Det är en väldigt uppenbar parantes till det livet som de flesta människor på jorden lever. Han uppmanar oss att börja söka naturen och var vi kommer ifrån, för att bli ett med oss själva. Det ligger mycket visdom i vad Dr Dyer säger, och det är något jag själv kännt väldigt länge.

Han pratar om ett högre tänkande, som vissa människor har, men som alla kan ha, om man bara vill. Det här höga tänkandet handlar om mig själv i relation till andra, att jag väljer hur jag reagerar och hur jag vill leva mitt liv. Ingenting är för knepigt för att kunna vara sant när det handlar om att vara sitt bästa jag hela tiden.

Detta är även kallat NLP, neuro-linguistic programming, och är skapat av Richard Bandler där man utgick från gestaltterapin. Med NLP menas att man programmerar sin hjärna till att tolka saker på olika sätt. Om jag vill uppnå någonting i mitt liv kan jag automatiskt programmera min hjärna att tänka så som får mig att komma dit. Mer om detta i ett annat inlägg.

Så till Byron Katie, som hävdar ungefär någonting i stil med detta, förutom att hon valt att presicera sig något mer. Byron Katie pratar om att ifrågasätta de tankar som kommer till oss. Eller som för många av oss innebär de tankar vi faktiskt tänker och bär med oss hela tiden, varje dag och natt. När jag först började titta och lyssna till hennes ord tänkte jag att, nejnej det där kommer aldrig gå, hur kom hon dit? Men allt eftersom lossnar det och jag känner igen mig något otroligt i dem som hon hjälper.

Vad det hela handlar om är att de negativa och destruktiva tankar vi har skulle inte finnas om vi ifrågasatte var och en av dem. Så om vi nu utgår från att jag är svartsjuk på min pojkvän och undrar varför han inte vill vara med bara mig och varför han börjat umgås så mycket med den här tjejkompisen (så här kan en borderliner reagera väldigt ofta, även jag, trots att jag jobbat mycket på det under åren), kan vi se följande.

Antagande/tanke: Han är inte trogen mot mig när han är med henne.

Vad vi då menar med att jag ska ifrågasätta detta för att inse hur dumt det är, är att jag måste fråga mig själv hur jag är när jag tänker tanken och hur jag är utan den. Så..

Fråga 1: Är det sant?
Är det sant att han verkligen inte är trogen mot mig när han är med henne?
Svar: Ja, det verkar i alla fall så.

Fråga 2: Kan jag absolut veta detta?
Kan jag vara helt säker på att han inte är trogen mot mig när han är med henne?
Svar: Ja, för han är alltid väldigt glad när han har träffat henne.

Fråga 3: Hur reagerar jag på det när jag tror på det?
Hur blir jag, hur tänker jag och hur agerar jag när jag tror på att det är sant?
Svar:Jag blir ledsen och uppgiven, jag känner mig ensam och sårad. Jag känner att jag vill att han bara ska vara med mig hela tiden, för jag är ju fantastisk. Jag blir arg på henne, och dömer henne. Jag attackerar honom ofta när han kommer hem och är glad, undrar varför han inte är glad med mig på samma sätt.

Fråga 4: Vem skulle jag vara utan den tanken?
Hur skulle jag känna mig, hur skulle jag agera, vad skulle jag säga och känna?
Svar: Jag skulle vara så lättad och glad.

Efter detta finns det någonting som Bryon Katie kallar för "a turnaround", där man väljer att vända antagandet/tanken till sig själv istället. Det finns alltid olika sätt att vända på den, men det är tänkt att i slutändan leda till det mest bisarra av dem alla, det som oftast får oss att inse hur otroligt vrickat det är att tänka så här.

Turnaround 1: Jag är inte trogen mot honom när han är med henne.
Turnaround 2: Jag är inte trogen mot henne när han är med henne.
Turnaround 3: Jag är inte trogen mot mig själv när han är med henne.

Så slutsatsen blir här helt enkelt ganksa tragisk - jag är inte trogen mot mig själv när jag har det här beteendet. Detta kanske inte tycks vara så tragiskt i det stora hela, men det är precis vad det är. Människor dödar på grund av det här, människor rånar banker på grund av det här, människor går under på grund av det här. Det är inte okej, och det största upptäckten är att ungefär mestadelen av befolkningen lever så här, de ifrågasätter aldrig sina egna tankar.

Vad jag då började fråga mig själv var, föds vi alla sådana eller lär vi oss med tiden? Ja, det finns ju någonting som heter smärta. Aha, nu börjar det gå upp för oss. ALLTID när vi gör någonting som vi egentligen inte vill mot någon agerar vi i smärta. När vi skyller på andra, när vi blir arga utan anledning, när vi gör någonting mot någon som inte har med dem att göra egentligen. Vi har så pass mycket smärta inom oss att det går ut över andra, och detta handlar inte bara om stora saker som att man är psykiskt sjuk, utan många människor känner så här.

Smärtan ligger inom oss, från det vi upplevt i vårt förflutna till exempel. Vi agerar i smärta och projicerar helt enkelt denna på människor som betyder mycket runt omkring oss. Vad som då händer är att denne får en liten del av min smärta, och så går det runt. Vi föds alla fantastiskta och utan smärta, men människor runt omkring oss, som våra föräldrar till exmepel påverkar oss. Världen lär oss vad smärtan är och innebär och vi får den själv projicerade på oss. För att kunna bryta det här måste vi kunna förlåta oss själv och frigöra oss från smärtan. Detta gör vi bäst genom att göra oss oberoende. Då vi lär oss att älska villkorslöst.

Så, vad har jag kommit fram till? Jo, att genom att projicera min egen smärta på någon annan, försvårar jag bara situationen och framtiden för mig själv. Jag förstör för mig själv. Allt jag har problem med hos andra, är egentligen problem hos mig själv. Just här inser jag mycket hur det har med min Borderline att göra. Har inte alla Borderline i smärre grad nu då? Nja, det fungerar ju inte riktigt så. Vissa människor utvecklar bara de här olika dragen mer än andra. Men, då kommer vi till det som är så fantastiskt. Vad vore en person med diagnos Borderline om vi alla fick lära oss att tänka så här och inte agera i smärta utan vara obereroende och älska villkorslöst?

Förmodligen skulle ingen vara svartsjuk eller arg, ingen skulle behöva ha självmordstankar eller vara deprimerad. Ingen skulle behöva få en diagnos eller bli rankad som dum i huvudet. Alla skulle bara bry sig om sin egen business, som Byron Katie förklarar. Det finns min egen business, andras business och Guds business. Om jag tar hand om mitt och litar på att alla andra tar hand om sitt uppstår plötsligt något helt ofattbart - vi är i harmoni!