Sätta gränser är två ord som klingar väldigt bra i min närhet. Att vara bestämd och säga ifrån är något som kommer göra ont i mig säkert många gånger. Att leva nära mig kan vara väldigt kul och lustfyllt många gånger, men också jobbigt och oförståeligt allt fler gånger. Med risk för att kräva saker, som jag genom min sjukdom är väldigt bra på, tänkte jag i alla fall försöka förklara för dig som känner att du skulle vilja hjälpa dig själv och mig från att trigga min Borderline, eller mitt monster inom mig.

Ingen ska behöva ta ansvar för det jag gör, det är fullt ut mitt ansvar att kunna behärska mitt beteende och inte såra någon. Men, i vissa kritiska lägen kan det vara bra att veta en del saker. DU är aldrig den som är sjuk eller gör fel. DU får aldrig känna att du på något sätt har en skyldighet att varken svara på det jag gör eller ta hand om mig när jag mår dåligt. DU har aldrig en skyldighet att älska mig tillbaka när jag maniskt ber om det. DU som anhörig ska heller aldrig någonsin acceptera att jag behandlar dig illa.

Jag ber inte om avståndstagande, heller inte om hårdhet och beskyllande. Jag ber snarare om hjälp. DU som känner att du har kraft och ork att göra det till en början kan hjälpa mig i många situationer som närstående genom tex exemplet nedan.

"Louise, det är inte okej att du bestämmer vad jag ska känna." I fråga om att jag till exempel ofta blir orolig och upprörd över att det kan kännas som om någon i min närhet är arg och ignorerar mig. Detta är oftast en framkallad känsla inom mig som i 99% av alla fall är precis tvärt emot, alltså att personen i fråga inte alls är arg eller ens tänkt tanken på det. Detta kan också i längden vara väldigt kränkande för personen i fråga som blir utsatt för det, och väldigt svårt att försvara. Detta eftersom jag gärna efteråt bygger på samtalet direkt med tex. "Du hatar mig" eller "Du säger säkert så bara för du inte vill att jag ska bli arg tillbaka". Samtalet spårar här ur och konversationen blir allt smalare och smalare. Du som utsatt blir i allra högsta grad utsatt och känner dig förminskad. DET ÄR INTE OKEJ!

Att leva med Borderline handlar ofta om att försöka göra sitt yttersta för att anpassa alla andra till den värld jag lever i. Det kan handla om allt från att "Du ska göra det här för mig nu, annars blir jag ledsen" till "Du måste vara med förstående, annars kommer jag inte kunna älska dig". Det ÄR hemskt och har alltid varit. Men det sista jag verkligen ber om är förståelse. Jag VET hur jag är, VAD jag gör mot andra och mig själv och HUR utgången oftast är. Det är bara enormt svårt för min hjärna att ta hand om allt och tänka rätt.

Så vad ska jag säga. Om du vill hjälpa mig och inte min sjukdom att kämpa är det bästa att i allt stå fast och hålla hårt i den du är och vara konstant. Viktigt att tillägga är också att alla med Borderline har helt olika varianter av de olika beteendena. Kärlek kan aldrig göra någon frisk, och att stötta någon är i många avseenden väldigt dumt, eftersom det fråntar Borderlinepersonens eget ansvar väldigt mycket. Ofta hävdar jag att jag behöver mycket stöd, men det är inte så. Målet är att jag ska klara det här på egen hand och tänka i nya banor, bli oberoende.