Vad händer när man står där, mitt uppe i allt, med tusen förvirrande tankar och inte vet vart man ska ta vägen. Det är då jag önskar att någon kunde stå där och ta emot mig, säga till mig att vara lugn, det är okej. Men så kommer det aldrig att vara eller bli, och tur är väl det.

Min terapeut fick idag äran att påminna mig om att jag hade en diagnos som kallas Borderline. Jag har nu i en veckas tid kämpat med mig själv mer än vanligt, och jag kan bara inte komma på varför. Så vi försökte prata igenom det och komma fram till något vettigt. Det enda jag kom fram till var gång på gång att jag helt enkelt glömt bort min medfödda känslighet den här veckan. Att det är okej att känna olustkänslor, ovisshet och ångest då och då, utan att bli rörd av det. Att registrera och känna efter, men att kunna säga inom sig till det där monstret, att nejdu, idag försöker och kan jag faktiskt själv, på egen hand.

Så jag sitter där i morse och kommer plötsligt på tanken - jag har gått vilse i min egen glömska. Jag är känsligare än andra, jag registrerar känslor och impulser på ett helt annat sätt, och jag får ångest starkare än många andra. Det är okej. Så länge jag fokuserar på att inte fly från känslorna utan är i dem. Att vinna acceptans och förståelse, förtroende hos mig själv.

Sedan gav hon mig en riktigt bra tankeställare. Louise, du är den första jag någonsin haft av mina patienter med Borderline som kan skilja på ångest, stress och oro. Det är starkt. Jag blev lättad. Men hur reagerar man egentligen? Eh, tack, vad snällt. Eller, mja, det visste jag redan. Jag tog det med ro. Själv tanken att hon faktiskt upptäckt något nytt hos en diagnostiserad Borderliner var klok nog.

Slutsats; insikt är alltid bra! Tänk efter innan, ifrågasätt dina tankar, minns, skriv ner, gå tillbaka till, upprepa, ÖVA! Det är en lång resa, men jag har redan hoppat på tåget, och tänker inte för allt i världen hoppa av det. Jag är här och nu. Mindfullness. Jag kan, jag vill, jag är.