Innan var jag den som alla runt omkring mig vill att jag ska vara. Det var inte särskilt svårt. Jag våndades visst med vissa ensamhetskänslor ibland, och att inte duga för mina vänner eller min familj. Men det var inte samma sak. Jag är tacksam, utan mitt stadie av depression idag har jag aldrgi kunnat förändra mig. Det är meningen och jag tackar Gud för det. Det endas jag önskar är bara att jag hade förmågan att förstätta låta det vara så.

Många säger att det blir bättre av sig själv, snart, framöver. Du måste bara ha tålamod Louise. Ha tålamod och vänta in det goda. Gör roliga saker, men tvinga inte dig själv. Gör sådant som du bara känner för. Skit i att du måste. Känn bara in din egen kropp och gör saker utefter det. Det är jobigt, jag vet. Men vi finns här, dom finns där för dig Louise. Du måste bara öppna ögonen och se allt som det är.

LÅT FREDRIK VARA. Lämna honom. Lämna den du älskar mest. Det gör ont i dig, men den bästa känslan efteråt är i alla fall att du lät honom ha det liv han förtjänar. Hur ont det än gör, låt honom gå. Bara gå. Släpp honom. Skit i honom rent ut sagt. Han har själv sagt att han mår bäst av det. Det är det bästa du kan göra för ditt liv framöver. Killar finns det fler av, en gång kommer du också träffa rätt Louise, när du är stabil och lugn. När du vet ditt värde och vart du står i världen. Gå ut och gör allt det du drömt om. Bara var.

Lägenheten är dock ett problem. Jag vill bo kvar här, jag trvis här och det är inte många platser jag verkligen gör det på. Låt mig stanna, låt mig få finna friden här. Utan krav, utan sorg. Jag längtar. Sorgsen.