Vi är tillbaka i Stockholm efter en skön vecka i Borås över jul. Visst den var kämpig den också, framför allt insåg jag väl mest att jag inte tänker fira jul förrän jag själv har en fin liten familj att dela den med. Min familj svek mig också mycket under julen i år, genom att förneka att jag faktiskt är sjuk och att det har varit så här så länge vi kan minnas.

Fredrik & jag tittade i fotoalbum från när jag var liten, jag insåg plötsligt att jag varit lika arg som jag är idag då och då, just då när jag bara var tre år gammal. Vi hittade teckningarna jag skickat ut genom dörren då jag blev inlåst för att jag grät och skrek för mycket. Mamma hade skrivit en lapp, jag önskar att jag hade fotat av den och kunde visa den här. Det står något i stil med "Idag har Louise varit mycket arg, hon blev inlåst på sitt rum och skrek, sparkade för hon ville ut. Hon skickade dessa teckningar till oss genom springan under dörren. De betyder snälla mamma och snälla pappa släpp ut mig".

Att se detta var otroligt jobbigt. Det var ledsamt och sorgset. Jag har sett dem så många gånger förut, och tro det eller ej.. Minnet av denna dag och vad jag gjorde, hur jag kände finns så färskt i minnet att jag kan återge precis varenda sekund av händelsen. Jag minns vreden som den är precis idag när jag känner den. Jag minns ledsamheten och övergivenheten precis så som den är idag när jag känner den. Jag minns sorgen över att inte duga, av att inte räcka till och vara en helt vanlig tjej precis som jag gör idag. Jag minns kraven på att jag var tvungen att vara "ordentlig" och "uppföra mig" som de ofta sa, precis som idag när jag kommer hem till min familj var gång.

På något sätt börjar allt hänga samman, jag börjar förstå. Jag är sjuk, och jag måste inse det. Jag måste tillåta mig själv att vara det. Nog för nu, jag kan förklara senare.