Det går inte. Det går inte att att kämpa i friden. Jag är människa. Jag måste få gråta, och jag känner verkligen inte för något annat än att gråta just nu.

Fredrik har superjobbigt att ta mig för den jag är efter allt som hänt. Ibland när dessa stunder kommer blir han iskall, superhård och förnekar allt som kommer i hans väg. Oftast kommer det otroligt oväntat. Så påflygande att jag blir stum av besvikelse.

Jag blir så frukansvärt arg, jag vill skrika och svära, kasta allt i världen på allt ont som finns. Jag hatar när folk är arga, jag hatar när folk blir upprörda. För jag tar åt mig, av allt. Spelar ingen roll vad eller hur, jag tar åt mig. Jag hatar det!

Han öppnar balkongdörren på vid gavel, jag sitter i handduk och smörjer in mig. Säger bara oj vad kallt det blev. Han mmar. Ytterligare några minuter. Jag säger ifrån. Det är kallt Fredrik tror du att du skulle kunna vara snäll och stänga. Nej, det kan han inte, snart kankse, för så gör minsan jag när han ligger och ska sova. Och inte lyssnar jag på honom, enligt honom själv.

Fan.

Efteråt när jag säger åt honom att sluta och att det är grymt löjligt frågar han mig bara löjligt banala frågor som inte ens har med saken att göra det minsta. Jag hatar det. Och så den fruktansvärda kalla blicken. Jag frågar honom tyst, vill du ha ett bra eller ett dåligt förhållande med mig? Vi har inget förhållande säger han efter en något förvirrad blick på datorn.

Jag lägger mig ner under täcket. Gråter tyst i min ensamhet. Sväljer ångesten och andas så som jag ska, men jag kan bara inte sluta gråta. Stannar upp, inser att jag får gråta, det är okej, jag är mänsklig. Bara för att jag har någon sjukt knepig fanskapdiagnos som Borderline betyder inte det att jag inte kan gråta och vara ledsen, ha normal ångest och bli arg. Han verkar tro det. Det gör mig arg. Men ingenting kan jag göra åt det. Jag kan bara fortsätta kämpa, leva och vara glad, mitt i all frid.

Skit.

Går och lägger mig på min matta i köket, med kuddarna under huvudet och filten över mig kan jag inte längre hålla gråten inne. Låter den komma och det känns så fruktansvärt skönt. Han bryr sig inte det minsta, som alltid. Kanske inners inne, men det är inget idé att ha något hopp alls kring denne man. Det är tråkigt, men jag kan ingenting annat göra. Jag gör allt för honom och lite till, ger honom all kärlek han någonsin drömt om, men han verkar inte vilja ha den längre.

Kasst.

Sätter mig upp, torkar torarna, fräser mig i pappersnäsduken. Säger som han killen på St Göran sa för en månad sedan. Sträck på dig, var stolt, du fixar det här, lätt! Tänker på Maddes kloka ord, något i stil med stark, stolt och strålande. Öppnar datorn, skriver.. och gråter!

Frid.
Kaos.
Livet.

Vad gör jag? Vad händer? Vem är jag?

Ibland går det upp för mig, ibland är allt kristallklart, ibland är det inte så.

Men det är okej, det är okej.

Jag kan få vara jag, precis när jag vill det!