Fyra år senare (och det man lär sig leva med)
Det var nyår för bara några dagar sedan, och kanske den bästa men även värsta julen hittills. Inte många i min närhet vet om att för exakt fyra år sedan så satt jag och skakade som ett asplöv på en buss. Jag hade åkt i ren panik från min dåvarande pojkvän som misshandlade mig främst psykiskt men även fysiskt vid enstaka tillfällen.
Jag kommer ihåg allt som igår, det kunde lika gärna varit den här julen allting hände, om det inte varit för den balans och stabilitet i mitt inre jag känner. På bussen tog jag upp min nya dator och knapprade in "test för personlighetsstörningar". Jag hade som vanligt den där hemska klumpen i halsen som jag alldeles precis efteråt skulle förstå mig veta anledningen till.
Han hade läst på de där sidorna i smyg, försökt att förstå sig på varför han blev så arg på mig. Varför han inte förstod hur jag fungerade. Och en gång kom jag på honom, det tog hus i helsike som min mor brukade uttrycka sig under min uppväxt.
Men någonting fick mig nyfiken, intresserad av om det faktiskt fanns andra som upplevde det jag gjorde så starkt. När jag gjort klart testet visade det 9/10 poäng för just Borderline som man kallade tillståndet för på den tiden. Jag minns hur det kändes som att jag flög iväg till en annan värld, hur mitt liv spelades upp på en biograf framför mig. Jag var en av dem, en av dem.. Som var sjuk!
Senare förstod jag att jag inte var sjuk, det var inget fel på mig. Och idag VET jag innerst inne att det är den mest fantastiska gåva jag någonsin fått - min känslighet! Jag kom att påbörja en lång vandring, en som skulle bli så mycket tuffare, men mer befriande, än jag någonsin kunnat ana.
De första åren var pest och kolera på samma gång. Jag kastades mellan tankarna om att inte vilja leva och förundran över att jag var glad att jag levde hela tiden. Vännerna kom och gick men de flesta försvann lika fort som de kom in i mitt liv på den tiden. Några har jag kvar än i dag, om än på en sundare nivå, och andra har jag inte sett röken av (vare sig det varit mitt eller deras val).
Efter 2 år klarnade allting för mig. Jag var klar med min gruppterapi och tyckte bara jag kändes missplacerad eftersom de andra började bli avundsjuka på min framgång i tillfrisknande. Många gick emot mig här och hävdade att man minsann aldrig kunde bli frisk från något sådant tillstånd från Borderline, medan läkare och terapeuter visst berättade att de inte längre hittar några aktiva tecken eller poäng på skalan för diagnosen.
Lyckan var total inom mig, jag hade lyckats med det alla sa var omöjligt - jag hade haft viljan nog att bli av med mina symptom och destruktiva beteenden. De två kommande åren efter det fram tills idag var inte lika jobbiga, men ack så viktiga. De två senaste åren har kommit att betyda frid, harmoni, balans och lycka för mig.
Jag har valt under åren att vara själv, att inte låta mig själv bli kär igen. Det har varit både sorgligt, skönt och läskigt på samma gång. Jag var ju den där tjejen som alltid hade pojkvän och som alltid kunde hitta den snyggaste av dem på samma gång också. Att de alltid var för snälla var en annan femma, den erfarenheten är jag glad att jag har idag eftersom mitt förhållande till mitt ex (det destruktiva) skulle få markera vilka jag inte ens ska tillåta mig att lära känna framöver.
Att tyda signaler och känslor hos andra har blivit min styrka. Och att vara bestämd mot mig själv. Minsta lilla osunda handling ska vanligtvis inte betyda att man bryter en relation (eftersom impulsiviteten i att bryta oftast är ett osunt beteende i sig). Men, skillnaden ligger nu istället i att tyst inom sig kunna inse något och på sikt få relationen att ta en annan form, utifrån min egen kunskap. Det är stort för mig.
Så här sitter jag nu. Det är Januari 2014. Precis exakt på dagen 4 år sedan jag fick min räddning. Jag har haft samma terapeut sedan dess. Ibland har vi setts en gång i halvåret, ibland varannan vecka. Jag har ätit antidepressiva till och från sedan dess också. Ibland i väldigt små mängder innan mens, ibland inget alls, och under vissa veckor lite mer. Jag har lärt känna min egen kropp och att min sinnesstämning varierar, oftast inte med årstiden (som det oftast tycktes bero på förut) utan på grund av omständigheter och hur mitt liv ser ut.
Jag vet idag att regelbundna sömntider, matintag (speciellt vilken typ av mat, kan skriva mer om det framöver) och träning samt rätt balans av kärlek, vänskap och kunskap är otroligt avgörande för att jag ska må bra. Jag är mer snäll mot mig själv..
Även om mitt nyårslöfte är just det i år, att ta hand om mig själv lite bättre. Jag har alltid trott att det handlar om att köpa saker och skämma bort sig själv. Men i år handlar det mer om att gå ner de där överflödiga depressionskilona och ge min hund de promenader hon faktiskt förtjänar varje morgon och kväll. Att inte vara lat i min kropp.
Mycket har hänt men ändå ingenting. Jag lever, jag mår faktiskt bra och jag har sunda värderingar, tankar och relationer runt omkring mig. Kontakten med min familj har blivit märkvärt bättre och framför allt har min syn på både livet i helhet (långtidsperspektiv) och vad det bör innefatta (jobb, vänner, fritid etc) blivit mer tydligt.
Med andra ord, jag har blivit älde. Lite klokare. En aning mer frisk i min kropp.
Vilken tacksamhet!
Hur skyddar man sig?
Ännu ett utdrag från Mänskliga möten, punkt 5 på listan om hur man skyddar sig, eller inte skyddar sig..
Tro ingenting av det du hör, inte att hon älskar dig när hon säger det, inte att hon hatar dig när hon säger det. Det är inte hon som talar det är hennes själs svartaste djup som har kontaktat henne om hon hatar dig. Det är hennes önskan om kärlek som säger att hon älskar dig.
http://manskligamoten.blogspot.com/2010/11/borderline-hur-skyddar-man-sig.html
Tro ingenting av det du hör, inte att hon älskar dig när hon säger det, inte att hon hatar dig när hon säger det. Det är inte hon som talar det är hennes själs svartaste djup som har kontaktat henne om hon hatar dig. Det är hennes önskan om kärlek som säger att hon älskar dig.
http://manskligamoten.blogspot.com/2010/11/borderline-hur-skyddar-man-sig.html
Don Miguels Ruiz om Borderline
Det spelar ingen roll vad man är ensam om, utan det är fenomenet ensam.
(som en fortsättning på föregående inlägg)
(som en fortsättning på föregående inlägg)
Ensamheten & jag
Det är nästintill ett halvår sedan jag skrev något över huvud taget här. Jag vet att jag var ett ljus för många med diagnosen Borderline, eller som den idag kallas, Emotionell instabil personlighetsstörning.
Så sitter vi här, ensamheten och jag. Den oändliga sorgen som aldrig har ett slut. Det är inuti hjärtat, det är i själen, i huvudet, i tårna, i fingerspetsarna. Ja till och med i ryggen är den, ensamheten och jag.
Jag vet egentligen inte så mycket om vad jag skulle behöva skriva. Ni vet, det som faller mig på är oftast enligt mig försvårt för andra att förstå. Kommer fortsätta välja att skriva bloggen både ur ett känsloperspektiv samt ta upp exempel och forskning osv.
Mitt mående idag är så otroligt mycket bättre än för ett år sedan. Då befann jag mig i helvetets mörkaste rum. Jag hade precis fått hjälp, men jag hade den längsta och allra kämpigaste biten kvar. Efter ett halvår i individual och gruppterapi fann jag mig en aning i somras.
Dock försämrades mitt allmäntillstånd av en stor viktuppgång och ett destruktivt förhållande som jag hade svårt att avsluta. Jag föll i depression, så som jag aldrig tidigare upplevt den. Först var det utmattning, sedan var det kaliumbrist och sist pengabrist. Min dåvarande arbetsgivare missade att anmäla mig sjuk till försäkringskassan och ett halvår av rent helvete åter en gång väntande.
Alla dessa aspekter är oftast godtyckliga till varför jag får humörsvängningar och ups & downs som Borderline. Kanske inte för andra, men hos oss som är med om det. Saken är oftast den att man (jag) dock aldrig lärt mig att tänka relativt i en sådan situation me denna typ av personlighetsstörning. Allting blir kaos och panik, alla känslor skenar iväg. De tankar som oftast uppstår är "han vill aldrig mer se mig, jag hatar henne, mitt liv är katastrof" osv osv.
Idag kan jag lättare sitta ned, dricka ett glas vatten och andas lugnt mitt i all extrem ångest. Jag börjar tänka på de olika faktorerna (som jag lärt mig i DBTn, terapiformen för er som inte vet) till varför just min sårbarhet ökat idag. Ta mitt senaste halvår som exempel. Ett dåligt förhållande som resulterade i en utmattning som blev en depression som gjorde att inkomsten stannade, som ledde till att jag blev mer deppig, som ledde till att jag slutade prata med vänner, som ledde till ännu ett destruktivt förhållande osv osv.
Ni förstår, cirkeln är sluten ganska så lätt i ett sådant här liv eller scenario (kalla det vad man vill).
En sak som dock ingen människa i världen kan säga i ett sådant här läge, men som allt för många ofta ändå säger, är "jamen, vadå, det är väl självklart att allt det där påverkar dig".
En person med Borderline förstår inte verkligheten. Han eller hon är uppslukad av känslorna, inne i ett surr av allt möjligt katastofartad i hela världen. Ingen av "oss" kan i denna stund anse oss som relevanta eller smarta, och nu pratar jag från egen erfarenhet, i den situation vi befann oss i när kaoset inträffade. Först i efterhand kan en Borderline vara mycket klok och eftertänksam.
Något som jag kämpat med hela mitt liv och fortfarande gör, som ledit till att jag hamnat i destruktiva förhållanden kan ni läsa mer om här nedan via länken. En annan dag kan jag säkert skriva om allt vad det inneburit, eftersom jag själv kan känna någorlunda vishet om detta. Just i dagsläget, när jag håller på att avsluta ännu ett av dessa förhållanden, måste jag fokusera på mitt mående först innan jag analyserar. Vad det handlar om är helt simpelt separationsångest.
Som tidigare nämnts finns det en kille som skriver om hur det är att vara anhörig till någon med Borderline (jag kommer fortsätta kalla tillståndet samma namn eftersom jag anser att det är en så pass vanligt förekommande benämning fortfarande) Peter Midas skriver öppet om allt mellan himmel och jord. Oftast om hur man helt enkelt avslutar sin relation till en person som är Borderline.
http://manskligamoten.blogspot.com/2008/10/borderline-och-ensamhet.html se även http://manskligamoten.blogspot.com/2010/11/upp-och-ner-med-borderline.html
För att relatera till min utveckling kan den som är intresserad också läsa om min ensamhet och relationen till den i somras här http://borderlineochjag.blogg.se/2010/july/ensamhetens-sorg.html
Som avslut, "Borderline jag hatar dig, jag kan inte leva utan dig!"
Så sitter vi här, ensamheten och jag. Den oändliga sorgen som aldrig har ett slut. Det är inuti hjärtat, det är i själen, i huvudet, i tårna, i fingerspetsarna. Ja till och med i ryggen är den, ensamheten och jag.
Jag vet egentligen inte så mycket om vad jag skulle behöva skriva. Ni vet, det som faller mig på är oftast enligt mig försvårt för andra att förstå. Kommer fortsätta välja att skriva bloggen både ur ett känsloperspektiv samt ta upp exempel och forskning osv.
Mitt mående idag är så otroligt mycket bättre än för ett år sedan. Då befann jag mig i helvetets mörkaste rum. Jag hade precis fått hjälp, men jag hade den längsta och allra kämpigaste biten kvar. Efter ett halvår i individual och gruppterapi fann jag mig en aning i somras.
Dock försämrades mitt allmäntillstånd av en stor viktuppgång och ett destruktivt förhållande som jag hade svårt att avsluta. Jag föll i depression, så som jag aldrig tidigare upplevt den. Först var det utmattning, sedan var det kaliumbrist och sist pengabrist. Min dåvarande arbetsgivare missade att anmäla mig sjuk till försäkringskassan och ett halvår av rent helvete åter en gång väntande.
Alla dessa aspekter är oftast godtyckliga till varför jag får humörsvängningar och ups & downs som Borderline. Kanske inte för andra, men hos oss som är med om det. Saken är oftast den att man (jag) dock aldrig lärt mig att tänka relativt i en sådan situation me denna typ av personlighetsstörning. Allting blir kaos och panik, alla känslor skenar iväg. De tankar som oftast uppstår är "han vill aldrig mer se mig, jag hatar henne, mitt liv är katastrof" osv osv.
Idag kan jag lättare sitta ned, dricka ett glas vatten och andas lugnt mitt i all extrem ångest. Jag börjar tänka på de olika faktorerna (som jag lärt mig i DBTn, terapiformen för er som inte vet) till varför just min sårbarhet ökat idag. Ta mitt senaste halvår som exempel. Ett dåligt förhållande som resulterade i en utmattning som blev en depression som gjorde att inkomsten stannade, som ledde till att jag blev mer deppig, som ledde till att jag slutade prata med vänner, som ledde till ännu ett destruktivt förhållande osv osv.
Ni förstår, cirkeln är sluten ganska så lätt i ett sådant här liv eller scenario (kalla det vad man vill).
En sak som dock ingen människa i världen kan säga i ett sådant här läge, men som allt för många ofta ändå säger, är "jamen, vadå, det är väl självklart att allt det där påverkar dig".
En person med Borderline förstår inte verkligheten. Han eller hon är uppslukad av känslorna, inne i ett surr av allt möjligt katastofartad i hela världen. Ingen av "oss" kan i denna stund anse oss som relevanta eller smarta, och nu pratar jag från egen erfarenhet, i den situation vi befann oss i när kaoset inträffade. Först i efterhand kan en Borderline vara mycket klok och eftertänksam.
Något som jag kämpat med hela mitt liv och fortfarande gör, som ledit till att jag hamnat i destruktiva förhållanden kan ni läsa mer om här nedan via länken. En annan dag kan jag säkert skriva om allt vad det inneburit, eftersom jag själv kan känna någorlunda vishet om detta. Just i dagsläget, när jag håller på att avsluta ännu ett av dessa förhållanden, måste jag fokusera på mitt mående först innan jag analyserar. Vad det handlar om är helt simpelt separationsångest.
Som tidigare nämnts finns det en kille som skriver om hur det är att vara anhörig till någon med Borderline (jag kommer fortsätta kalla tillståndet samma namn eftersom jag anser att det är en så pass vanligt förekommande benämning fortfarande) Peter Midas skriver öppet om allt mellan himmel och jord. Oftast om hur man helt enkelt avslutar sin relation till en person som är Borderline.
http://manskligamoten.blogspot.com/2008/10/borderline-och-ensamhet.html se även http://manskligamoten.blogspot.com/2010/11/upp-och-ner-med-borderline.html
För att relatera till min utveckling kan den som är intresserad också läsa om min ensamhet och relationen till den i somras här http://borderlineochjag.blogg.se/2010/july/ensamhetens-sorg.html
Som avslut, "Borderline jag hatar dig, jag kan inte leva utan dig!"
En skitdag som fick ett slut här och nu..
Drar på mig raggsockorna, myser & lyssnar på musik.
One can look forward with hope, or backward in grief..
F A N igen
Jag blir så jäääävla arg på mig själv.
TACK FÖR ATT JAG FÅR SKRIVA VAD JAG VILL HÄR, TILL OCH MED EFTERNAMN OCH MED STORA BOKSTÄVER..
Skämt o sido. Jag är inte knäpp, bara extremt känslig, medfött.
Jag är dock trött på att jag helt plötsligt slutade försöka någon gång i slutet av maj. Louise, dags att ta tag i ditt liv och sluta vara offer. Kunde du så bra från December till början av maj så kan du väl för tjöven nu också! Sätt fart, tänk på målen. GE ALDRIG UPP! Men pressa dig inte för hårt, det är du inte värd. Inte någonstans. Om bara någon ville ge mig en kram. Suck.
Jag är inte som andra
Ofta är det bara knäppt och vekt att säga så där. Ingen är som någon annan, men ingen är heller inte knäpp eller udda. Alla är som de är.
Men jag är verkligen inte som andra. Jag känner, mer än de flesta gör, väldigt ofta, väldigt mycket. Jag skulle vilja skriva. Jag vet att jag redan skriver så mycket jag kan när jag är ledsen och ångesten är som mest påtaglig. Men jag skulle vilja göra något mer av det.
Kanske börja skriva låttexter. Det som jag alltid drömt om. Kanske börja fotografera min ångest. Hitta vägar att ta självporträtt. Kanske ska köpa ett stativ och en självutlösare. Kanske vore bra.
Vet inte vad jag skulle gjort utan teamet på Carema som sitter uppe mitt i natten och pratar lugnt med mig. Det var länge sedan sist, men jag var tvungen, var på väg att slå mig själv igen.
Men jag gjorde inte det. Det får vara mitt livs framsteg för ett tag.
Tänk om det bara inte gjorde så frukansvärt ont. Ont i själen :'(
Tokångest
Jag vill verkligen bara inte finnas just nu. Rädda mig.
Älska mig när jag förtjänar det som minst
Det är då jag behöver det som mest.
Ett slag mot tre
Det hände precis. Jag har inte gjort mig illa på ett halvår. Slog mig precis tokhårt flera gånger om, i huvudet. Det bankar fortfarande. :( Varför kan jag bara inte få leva ett normalt liv? Känna mig älskad och få vara tillsammans med dem jag älskar. Världen är inte rättvis!
Recept på överlevnadsilska
Sätt på sjukt bra musik, helst något som gör dig sjukt arg. Jag använder alltid Paramore när jag är på sådnat humör. Känslan kan jämföras med ett lopp, man vill göra allt man kan för att vinna det (ni som är tävlingslystra vet vad jag menar).
För er andra kan det liknas vid känslan att bli diskriminerad, orättvist behandlad eller rent ut sagt eliminerad. Man kan antingen välja att vara ett offer, gråta en hel kväll och tycka synd om sig själv. Eller, så låter man känslorna vara där en stund, låter dem sakta men säkert bli en överlevnadsilska, som jag kallar det.
Fortsätt och gör något riktigt radikalt. Till exempel, vad som händer här just nu är följande.. Dra upp alla rullgardiner/persienner som täcker dagsljuset. Skruva upp ALLA lampor du har hemma på full nivå. Ta tag i alla skitsaker du bara låtit vara den senaste veckan (här funkar det alltid att storstäda eller diska för mig). Öppna fönster och dörrar på vid gavel, sätt på fläktar och få ur allt gammalt. Sortera.. Böcker, noter, filmer, mappar på datorn. Gör någonting drastiskt som får dig på andra tankar.
Känslorna då? Tankarna, depressionen och ensammheten? Den kvarstår, men jag väljer så mycket hellre att vara en kämpe i detta läget än att lägga mig ner och bli ett offer. Visst är det kolossalt svårt, ingen vet hur man gör, men försöka duger faktiskt i detta läge! Rakt upp och ner!
För er andra kan det liknas vid känslan att bli diskriminerad, orättvist behandlad eller rent ut sagt eliminerad. Man kan antingen välja att vara ett offer, gråta en hel kväll och tycka synd om sig själv. Eller, så låter man känslorna vara där en stund, låter dem sakta men säkert bli en överlevnadsilska, som jag kallar det.
Fortsätt och gör något riktigt radikalt. Till exempel, vad som händer här just nu är följande.. Dra upp alla rullgardiner/persienner som täcker dagsljuset. Skruva upp ALLA lampor du har hemma på full nivå. Ta tag i alla skitsaker du bara låtit vara den senaste veckan (här funkar det alltid att storstäda eller diska för mig). Öppna fönster och dörrar på vid gavel, sätt på fläktar och få ur allt gammalt. Sortera.. Böcker, noter, filmer, mappar på datorn. Gör någonting drastiskt som får dig på andra tankar.
Herrugud, min terapeut frågade mig idag om jag gjort något för att fokusera om de negativa känslorna, stå ut med dem. Jag visste inte då, men nu vet jag, jag gör det precis hela jäkla tiden, varje dag. Och folk kallar det att fly. Jag kallar det enkelt en överlevnadsilska. Jag skulle inte finnas om inte jävlar anamma var en del i mitt liv.
Tack för det Gud!
Tack för det Gud!
Känslorna då? Tankarna, depressionen och ensammheten? Den kvarstår, men jag väljer så mycket hellre att vara en kämpe i detta läget än att lägga mig ner och bli ett offer. Visst är det kolossalt svårt, ingen vet hur man gör, men försöka duger faktiskt i detta läge! Rakt upp och ner!
Ett stort jävla svart hål
Jag vill så ogärna finnas just nu :'(
Sover flera timmar i sträck. Är helt utmattad. Kan inte jobba. Ingen mat smakar bra. Jag är yr och förvirrad. Har ingen ork till att träna, inte ens gå en liten promenad. Vännerna svarar inte. Den jag älskar får jag inte älska, och för min familj är det visst helt oförståerligt, som alltid.
Droppen idag är när jag ringer F och tänker fråga om han vill gå på bio. Jag hinner inte ens fråga innan han säger att han kommer hem sent. Han ska se den där filmen med någon annan ikväll. Den jag ville se. Precis som varje gång jag velat gå på bio med honom.
Men det spelar ingen roll. Jag känner mig fortfarande som noll och ingenting. Trots att han sa att han älskar mig idag. Det är som det alltid varit.
Men det spelar ingen roll. Jag känner mig fortfarande som noll och ingenting. Trots att han sa att han älskar mig idag. Det är som det alltid varit.
Så jag går tillbaka till sängen, grinar och självömkar. Känner mig ensammast i världen. Ingen vet, ingen förstår. Och ett helt jävla liv ska jag leva så här. Jag är fan inte värd det!!!! Inte för en endaste jävla liten sekund!! Hör du det, jääävla Borderlinehelvete!!?? Dö i helvetet kan du göra, du och ditt ego! Fanskapet till sjukdom!
Frågor & svar
Många har säkert alldeles för ofta tusen frågor utan svar. Jag beslutade mig för att skaffa en separat mail. För er som har diagnosen, ni som är anhöriga
eller dig som bara behöver prata.
Skriv till mig så svarar jag med min egen visdom, i mån av tid och framför allt ork.
[email protected]
Skriv till mig så svarar jag med min egen visdom, i mån av tid och framför allt ork.
[email protected]
Det var kärlek då
Det är åtta år sedan nu. Åtta år sedan han tog min hand och sa, det är du och jag för evigt älskling. Vi var unga och lustfylla, överöste varandra med gulliga ord och ville aldrig släppa taget när vi skulle skiljas åt. Vi var kära, på riktigt. Det var mitt första förhållande. Jag älskade honom.
Efter två år blev jag tom i själen, visste inte vad jag ville. Kände mig ensam och vilse, min sjukdom började visa sig. Ingenting visste jag om. Jag gjorde slut, behandlade honom som skit. Han var och är fortfarande den finaste människan jag någonsin träffat.
Jag glömmer aldrig hur det kändes att ligga där i hans varma famn och inte ha ett enda bekymmer i hela världen. De dagar vi sov till lunch, tittade på film en hel dag, lyssnade på kent en hel natt. De dagar vi var ifrån varandra, de nätter vi spenderade i telefon. Det var ljuvlig kärlek.
Det har gått åtta år nu, och jag har fortfarande inte fått uppleva samma tillit. Jag har fortfarande inte fått känna samma värme, likadan kärlek och förundran över att inte ett enda problem i världen kan skilja oss. De säger att jag är ung, jag säger att jag vill.
Kärlek. Jag önskar mig dig.
Efter två år blev jag tom i själen, visste inte vad jag ville. Kände mig ensam och vilse, min sjukdom började visa sig. Ingenting visste jag om. Jag gjorde slut, behandlade honom som skit. Han var och är fortfarande den finaste människan jag någonsin träffat.
Jag glömmer aldrig hur det kändes att ligga där i hans varma famn och inte ha ett enda bekymmer i hela världen. De dagar vi sov till lunch, tittade på film en hel dag, lyssnade på kent en hel natt. De dagar vi var ifrån varandra, de nätter vi spenderade i telefon. Det var ljuvlig kärlek.
Det har gått åtta år nu, och jag har fortfarande inte fått uppleva samma tillit. Jag har fortfarande inte fått känna samma värme, likadan kärlek och förundran över att inte ett enda problem i världen kan skilja oss. De säger att jag är ung, jag säger att jag vill.
Kärlek. Jag önskar mig dig.
Upprepande av kriterier, borderline
Tänkte åter igen ta upp de olika kriterierna för att bli diagnoserad med Borderline eller IPS (emotionell instabil personlighetsstörning). SVT har i inslaget i Aktuellt torsdagen den 15 juli 2010 belyst dessa och formulerat dem otroligt bra enligt mig. De har valt att fokusera på de fem som måste uppfyllas för att få diagnosen, av nio totalt.
Extrem känslighet för separation
Svartvitt tänkande
Impulsivt beteende
Skadar sig själv
Stor aggresivitet och ilska
Extrem känslighet för separation
Svartvitt tänkande
Impulsivt beteende
Skadar sig själv
Stor aggresivitet och ilska
http://svtplay.se/t/102534/aktuellt
Genom deras omformulering av dessa kriterier kunde många av mina nära förstå varför just jag har IPS, vilket var till lättnad för mig efter dessa nu sju månader av kämpande i DBT för min del.
