Jag har nyss kommit hem, ensamheten slog mig på vägen.
Min sjukdom rätt i ansiktet. Jag hade blivit sårad.

Lägger huvudet mot den gråa fotpallen, tårarna rinner. Den hemska känslan av ändlös sorg kommer närmare. Jag känner den bättre vid det här laget. Jag känner den så pass mycket att jag till och med kan få den att försvinna.

Men, jag låter den vara, är i stunden. Är ledsen.

Smilla kommer sakta mot mig, buffar sig mot ansiktet, torkar mina tårar med sin päls. Hon känner varenda del av mig, varenda känsla och humör. Hon vet när jag är sur, hon vet när jag är kärleksfull. Hon vet när jag känner sorg och när jag känner skam. Hon är min vän.

Nu för tiden går det väldigt bra. Nu för tiden är jag någon helt annan, men fortfarande lilla söta och underbara Louise alltid. Jag vet lite mer vem jag är. Jag kan känna mig väldigt trygg inuti. Ett tomrum håller på att fyllas.

Men, jag blir ofta kvar där. Kvar här, i det jag har, i mina känslor. Med minnen och upplevelser. I sorg, skam, ilska, glädje, intresse eller avsky. Mest är jag antingen i sorg eller glädje. Eller i skam och intresse. Jag vet aldrig vad eller hur eller när. Det jag lärt mig, som är skillnad nu, är att jag kan benämna känlsorna rätt, oftast. Det hjälper inte, de försvinner inte.

Borderline, jag har fått lära mig leva med dig, och än är vi inte kvitt. Men jag ska kämpa, och kämpa, och kämpa, och kämpa, och övervinna allt vad osäkerhet, spydighet och svartsjuka heter. Jag hatar dig, men jag älskar att jag är jag.

Hur ska vi gå ihop? Borderline, och jag.