En outhållig vardag
Alla mina dagar av lycka och glädje har gått åt till att försöka hålla mig själv uppe. Borta från allt det onda. All min energi går åt till att försöka vara den jag är utåt - en glad, social och helt perfekt Louise, helt perfekt och underbar.
Men så kommer det, det brister, jag blir ledsen, känner mig som den mest ensamma människan i världen om kvällarna. Jag gråter en skvätt, somnar och går upp nästa dag med min löpträning som om ingenting har hänt. Inbillar mig själv att jag under hela mitt liv kommer få jobba med dessa outhärdliga affirmationer, böner och ordspråk för att må bra.
Tills nu. Det funkar inte. Jag kan inte och vill inte hålla på så där längre. Det är fel, inom mig. Livet, jag ger upp. Jag vill vara den jag drömmer om att vara, för gott.
Men så kommer det, det brister, jag blir ledsen, känner mig som den mest ensamma människan i världen om kvällarna. Jag gråter en skvätt, somnar och går upp nästa dag med min löpträning som om ingenting har hänt. Inbillar mig själv att jag under hela mitt liv kommer få jobba med dessa outhärdliga affirmationer, böner och ordspråk för att må bra.
Tills nu. Det funkar inte. Jag kan inte och vill inte hålla på så där längre. Det är fel, inom mig. Livet, jag ger upp. Jag vill vara den jag drömmer om att vara, för gott.
Tillbaka
Vi är tillbaka i Stockholm efter en skön vecka i Borås över jul. Visst den var kämpig den också, framför allt insåg jag väl mest att jag inte tänker fira jul förrän jag själv har en fin liten familj att dela den med. Min familj svek mig också mycket under julen i år, genom att förneka att jag faktiskt är sjuk och att det har varit så här så länge vi kan minnas.
Fredrik & jag tittade i fotoalbum från när jag var liten, jag insåg plötsligt att jag varit lika arg som jag är idag då och då, just då när jag bara var tre år gammal. Vi hittade teckningarna jag skickat ut genom dörren då jag blev inlåst för att jag grät och skrek för mycket. Mamma hade skrivit en lapp, jag önskar att jag hade fotat av den och kunde visa den här. Det står något i stil med "Idag har Louise varit mycket arg, hon blev inlåst på sitt rum och skrek, sparkade för hon ville ut. Hon skickade dessa teckningar till oss genom springan under dörren. De betyder snälla mamma och snälla pappa släpp ut mig".
Att se detta var otroligt jobbigt. Det var ledsamt och sorgset. Jag har sett dem så många gånger förut, och tro det eller ej.. Minnet av denna dag och vad jag gjorde, hur jag kände finns så färskt i minnet att jag kan återge precis varenda sekund av händelsen. Jag minns vreden som den är precis idag när jag känner den. Jag minns ledsamheten och övergivenheten precis så som den är idag när jag känner den. Jag minns sorgen över att inte duga, av att inte räcka till och vara en helt vanlig tjej precis som jag gör idag. Jag minns kraven på att jag var tvungen att vara "ordentlig" och "uppföra mig" som de ofta sa, precis som idag när jag kommer hem till min familj var gång.
På något sätt börjar allt hänga samman, jag börjar förstå. Jag är sjuk, och jag måste inse det. Jag måste tillåta mig själv att vara det. Nog för nu, jag kan förklara senare.
Fredrik & jag tittade i fotoalbum från när jag var liten, jag insåg plötsligt att jag varit lika arg som jag är idag då och då, just då när jag bara var tre år gammal. Vi hittade teckningarna jag skickat ut genom dörren då jag blev inlåst för att jag grät och skrek för mycket. Mamma hade skrivit en lapp, jag önskar att jag hade fotat av den och kunde visa den här. Det står något i stil med "Idag har Louise varit mycket arg, hon blev inlåst på sitt rum och skrek, sparkade för hon ville ut. Hon skickade dessa teckningar till oss genom springan under dörren. De betyder snälla mamma och snälla pappa släpp ut mig".
Att se detta var otroligt jobbigt. Det var ledsamt och sorgset. Jag har sett dem så många gånger förut, och tro det eller ej.. Minnet av denna dag och vad jag gjorde, hur jag kände finns så färskt i minnet att jag kan återge precis varenda sekund av händelsen. Jag minns vreden som den är precis idag när jag känner den. Jag minns ledsamheten och övergivenheten precis så som den är idag när jag känner den. Jag minns sorgen över att inte duga, av att inte räcka till och vara en helt vanlig tjej precis som jag gör idag. Jag minns kraven på att jag var tvungen att vara "ordentlig" och "uppföra mig" som de ofta sa, precis som idag när jag kommer hem till min familj var gång.
På något sätt börjar allt hänga samman, jag börjar förstå. Jag är sjuk, och jag måste inse det. Jag måste tillåta mig själv att vara det. Nog för nu, jag kan förklara senare.
Så jag måste försöka!
Vad händer vänner?
Mycket och ingenting på samma gång.
Jag är ledsen, får utbrott, är glad, blir arg, känner mig ensam, gråter, får panik, har tokångest.
Det är hemskt. Nu är det riktigt hemskt.
Mycket och ingenting på samma gång.
Jag är ledsen, får utbrott, är glad, blir arg, känner mig ensam, gråter, får panik, har tokångest.
Det är hemskt. Nu är det riktigt hemskt.
Små tecken & klarhet
Mina bröst ömmar. Det är svårt. Fredrik trodde jag var gravid. Hoppas att fallet inte är så i alla fall. Men jag tänkte efter och har kommit på att jag började med mina p-piller igen, en vecka innan Fredrik och jag blev tillsammans. Det är två månader sedan nu och jag har haft kolossala humörsvängningar under tiden. Den senaste veckan har jag mått illa och haft mardrömmar av Ataraxen, men inget tyder på just spända bröst & mage som jag haft några dagar.
Det trappades liksom upp efter en månad. Just nu är det bara ett virrvarr och jag kan inte se huruvida min tänkta Borderline skulle bli värre av dem eller inte. Men jag tror att jag ska sluta med dem. Äter Cerazette. Det är nästan som mini-piller och symptomen är väldigt olika för många. Skillnaden är att de är fria från Östrogen och man kan alltså inte få blodpropp av dem. Där emot har jag läst mycket om att hormonerna är väldigt påverkande osv. och att de för en person som redan har svårt med humör och känslor kan komma att bli ännu värre.
En del har mens konstant och biverkningar medan andra slipper mensen helt osv. Jag har aldrig haft mens när jag ätit dem, vilket varit skönt. Och när jag väl slutat har mensen kommit direkt, så om jag väl slutar märker vi ju om jag är gravid eller inte på samma gång.
När jag började med dem för 15 månader sedan gick det helt okej, visst, jag mådde hit och dit, men helt okej ändå. Jag gick till och med enkelt ner i vikt. Slutade med dem efter tre månader för att jag senare kände mig påverkad av dem ändå. Sedan började jag med dem i slutet av april, och höll på till hösten. Slutade åter igen med dem eftersom jag upplevde att dem inte tillförde något speciellt, jag kände mig mest okontrollerbar i mitt humör. Och mycket väl blev jag glad och lättad när jag inte åt dem, som tidigare.
Det har varit ett jobbigt år. Men de två åren innan jag började äta Cerazette åt jag inte p-piller alls och mådde faktiskt väldigt bra. Slutade med mina p-piller när jag åkte till USA 2007, efter att sista psykoterapisamtalen i trean på gymnasiet upphört. Det gick nästintill två år och jag upplever dessa som de bästa åren i mitt liv. Det kan finnas ett samband. Dessutom är det otroligt skönt att inte behöva vara beroende av att tänka på något varje dag. Allt som inte hete regelbundet är fantastiskt i mitt liv, och har alltid varit. Nu finns det en säker förklaring i gränslandet, vilket känns skönt.
Hmm.. Det är knepigt, men jag ska göra ett försök. Jag vet att det inte är optimalt att inte äta p-piller alls. När jag har Fredrik och det känns bra är det inte heller kul att vara utan direkt. Men allt för mitt humör och känslor just nu känner jag. Kan bara inte bestämma mig utan att gå till barnmorskan. Enda öppna mottagningen är på måndag efter jobbet i Forumhuset. Nackdelen är bara att de kommer inte kunna göra så mycket mer än att erbjuda mig andra eller be mig upphöra med dem några månader för att märka skillnaden. Så det är lika bra jag slutar här och nu, med att inte ta tabletten i morgon kväll helt enkelt.
Det känns okej. Det känns ganska skönt med andra ord. Befriande. Och kanske en ljusglimt i allt det som inte är så tydligt just nu.
Det trappades liksom upp efter en månad. Just nu är det bara ett virrvarr och jag kan inte se huruvida min tänkta Borderline skulle bli värre av dem eller inte. Men jag tror att jag ska sluta med dem. Äter Cerazette. Det är nästan som mini-piller och symptomen är väldigt olika för många. Skillnaden är att de är fria från Östrogen och man kan alltså inte få blodpropp av dem. Där emot har jag läst mycket om att hormonerna är väldigt påverkande osv. och att de för en person som redan har svårt med humör och känslor kan komma att bli ännu värre.
En del har mens konstant och biverkningar medan andra slipper mensen helt osv. Jag har aldrig haft mens när jag ätit dem, vilket varit skönt. Och när jag väl slutat har mensen kommit direkt, så om jag väl slutar märker vi ju om jag är gravid eller inte på samma gång.
När jag började med dem för 15 månader sedan gick det helt okej, visst, jag mådde hit och dit, men helt okej ändå. Jag gick till och med enkelt ner i vikt. Slutade med dem efter tre månader för att jag senare kände mig påverkad av dem ändå. Sedan började jag med dem i slutet av april, och höll på till hösten. Slutade åter igen med dem eftersom jag upplevde att dem inte tillförde något speciellt, jag kände mig mest okontrollerbar i mitt humör. Och mycket väl blev jag glad och lättad när jag inte åt dem, som tidigare.
Det har varit ett jobbigt år. Men de två åren innan jag började äta Cerazette åt jag inte p-piller alls och mådde faktiskt väldigt bra. Slutade med mina p-piller när jag åkte till USA 2007, efter att sista psykoterapisamtalen i trean på gymnasiet upphört. Det gick nästintill två år och jag upplever dessa som de bästa åren i mitt liv. Det kan finnas ett samband. Dessutom är det otroligt skönt att inte behöva vara beroende av att tänka på något varje dag. Allt som inte hete regelbundet är fantastiskt i mitt liv, och har alltid varit. Nu finns det en säker förklaring i gränslandet, vilket känns skönt.
Hmm.. Det är knepigt, men jag ska göra ett försök. Jag vet att det inte är optimalt att inte äta p-piller alls. När jag har Fredrik och det känns bra är det inte heller kul att vara utan direkt. Men allt för mitt humör och känslor just nu känner jag. Kan bara inte bestämma mig utan att gå till barnmorskan. Enda öppna mottagningen är på måndag efter jobbet i Forumhuset. Nackdelen är bara att de kommer inte kunna göra så mycket mer än att erbjuda mig andra eller be mig upphöra med dem några månader för att märka skillnaden. Så det är lika bra jag slutar här och nu, med att inte ta tabletten i morgon kväll helt enkelt.
Det känns okej. Det känns ganska skönt med andra ord. Befriande. Och kanske en ljusglimt i allt det som inte är så tydligt just nu.
Its a promise!
Så, jag skriver ofta: Så!
Men, det får går :) Ser ni? En smiley! Jag är hyffsat glad. Eller, lättad är ett bättre ord.
Lovade mig själv att jag inte skulle sluta skriva när det kändes okej igen, men det är lite svårt. Det tar faktiskt emot att skriva blogg nu för tiden, och inte vet jag varför. När jag var yngre skrev jag ofta för att det var skönt, sedan gick det över i att bli för att någon skulle läsa.
Det övergick också allt mer i att bekräfta vad just jag gör varendaste dag, till att bli ett microbloggande om vad jag gör i sekunder. Galet. Jag försöker hitta mig själv mitt i allt detta.
Vad är det egentligen som gör mig lättad? Vad är det egentligen som får mig att tycka det är skönt att skriva? Jag ska fundera ett tag. Tror att det löser sig med tiden när jag väl skriver. Jag vet att jag inte behöver ha någonting att berätta, alla mina ord och tankar kommer alltid komma ändå, när som.
Men, det får går :) Ser ni? En smiley! Jag är hyffsat glad. Eller, lättad är ett bättre ord.
Lovade mig själv att jag inte skulle sluta skriva när det kändes okej igen, men det är lite svårt. Det tar faktiskt emot att skriva blogg nu för tiden, och inte vet jag varför. När jag var yngre skrev jag ofta för att det var skönt, sedan gick det över i att bli för att någon skulle läsa.
Det övergick också allt mer i att bekräfta vad just jag gör varendaste dag, till att bli ett microbloggande om vad jag gör i sekunder. Galet. Jag försöker hitta mig själv mitt i allt detta.
Vad är det egentligen som gör mig lättad? Vad är det egentligen som får mig att tycka det är skönt att skriva? Jag ska fundera ett tag. Tror att det löser sig med tiden när jag väl skriver. Jag vet att jag inte behöver ha någonting att berätta, alla mina ord och tankar kommer alltid komma ändå, när som.
Utan förväntningar
Min mamma kommer hem från jobbet, jag sitter vid min dator och lyssnar lugnt, och tyst (halva volymen på MacBooken) på julmusik vid köksbordet. Jag är glad och säger ingenting alls från att hon går in i köket och går ut. Tilläggas skall också att min mamma vistades i köket enbart i cirka en minut innan hon försvann till övervåningen.
"Louise, nästa gång du kommer
kan du väl ta upp dina saker till övervåningen.
Vi kan inte ha dom här nere,
vi måste kunna leva också" (Jag har en minimal kabinväska som står i hennes stora hall eftersom hon tydligt förklarat för mig att hon inte vill att jag "väsnas" på övervåningen när hon ska sova klockan 23.00 varje kväll. Min bror spelar dock musik till väldigt sent, och jag får inte gå på toa för att det låter för mycket när man stänger toadörren. Dessutom vägrar hon stänga sin dörr och sover alltid med öppen, trots att det stör henne att jag går på toa en gång var tredje månad den natten jag sover här.)
"Stäng av musiken.
Det är jag som bor här.
Du har inte respekt för mig.
Jag vill inte komma hem till det här
när jag har jobbat hela dagen"
"Har du sorterat sakerna i förrådet?
Du lovade att göra det?
Jag slänger alla saker om du inte gör det
Jag kan inte ha dina saker här" (Dagen är inte slut än och hon har lovat mig att de ska ta hand om mina få saker som inte fick plats på flyttlasset upp till Stockholm, jag har bekräftat hos henne att det är okej att allt står här till slutet av Februari senast. Till saken hör också att hon inte ens varit ute och tittat i förrådet utan tar förgivet att jag inte sorterat allt. Fast jag faktiskt inte orkat då jag haft feber och kännt mig krasslig idag. Hon vet att jag misstänkts lida av Borderline, och jag har sagt att jag mår piss, men hon kan inte fråga hur jag mår. Fine, läs längst ner)
"Fan ta dig, och jag som köpt strumpbyxor till dig.
Här får du, jag ska aldrig göra om det här. (Slänger dem på mig med all kraft hon har så de hamnar på golvet bredvid mig)
Nu vet jag vad tacken blir" (Hon gör det om och om igen)
Till saken hör, att jag bott med min mamma och min bror hela mitt liv och besöker dem ungefär var tredje månad högst.
"Heeej Martin, hur är läget idag?" (Hon ler eftersom det är första gången de ses idag, precis som hon ser mig för första gången idag)
Jag frågar henne sedan vad jag gjort för att förtjäna att hon inte ger mig samma respekt som min bror? Varpå hon svarar "Jag sa ju hej" väldigt barskt och går härifrån. Jag säger "Och du kan inte ens be om ursäkt för ditt misstag och krama om mig och fråga hur jag mår nu heller". Hon kommer tio minuter senare ner igen och fortsätter "Jag kanske inte sa förlåt, men du sa banne mig inte tack för strumpbyxorna" Haha, nej, konstigt när du slänger dem rakt i nyllet på mig med all kraft du har för att du förutsett något som inte ens hänt. Dessutom sa jag tack två gånger när vi pratade i telefon då hon erbjöd sig att köpa dem åt mig för sina pengar.
Just när jag skriver det här är hon i fullt pådrag på väg med min bror för att köra iväg mina saker, och jag måste bryta in. Säger "Dagen är faktiskt inte slut än, och du rör inte mina saker". Varpå hon bär ut hälften och lämnar kvar det som hon tror att jag inte har nytta av utan att fråga mig först. Lämnad ensam och förstörd med gråten i halsen.
Vad gjorde jag för att inte förtjäna det tro? Okej, nu vet ni hur jag har det. Skönt. Samtidigt kan jag inte sluta undra om Borderline verkligen inte går i arv?
"Louise, nästa gång du kommer
kan du väl ta upp dina saker till övervåningen.
Vi kan inte ha dom här nere,
vi måste kunna leva också" (Jag har en minimal kabinväska som står i hennes stora hall eftersom hon tydligt förklarat för mig att hon inte vill att jag "väsnas" på övervåningen när hon ska sova klockan 23.00 varje kväll. Min bror spelar dock musik till väldigt sent, och jag får inte gå på toa för att det låter för mycket när man stänger toadörren. Dessutom vägrar hon stänga sin dörr och sover alltid med öppen, trots att det stör henne att jag går på toa en gång var tredje månad den natten jag sover här.)
"Stäng av musiken.
Det är jag som bor här.
Du har inte respekt för mig.
Jag vill inte komma hem till det här
när jag har jobbat hela dagen"
"Har du sorterat sakerna i förrådet?
Du lovade att göra det?
Jag slänger alla saker om du inte gör det
Jag kan inte ha dina saker här" (Dagen är inte slut än och hon har lovat mig att de ska ta hand om mina få saker som inte fick plats på flyttlasset upp till Stockholm, jag har bekräftat hos henne att det är okej att allt står här till slutet av Februari senast. Till saken hör också att hon inte ens varit ute och tittat i förrådet utan tar förgivet att jag inte sorterat allt. Fast jag faktiskt inte orkat då jag haft feber och kännt mig krasslig idag. Hon vet att jag misstänkts lida av Borderline, och jag har sagt att jag mår piss, men hon kan inte fråga hur jag mår. Fine, läs längst ner)
"Fan ta dig, och jag som köpt strumpbyxor till dig.
Här får du, jag ska aldrig göra om det här. (Slänger dem på mig med all kraft hon har så de hamnar på golvet bredvid mig)
Nu vet jag vad tacken blir" (Hon gör det om och om igen)
Till saken hör, att jag bott med min mamma och min bror hela mitt liv och besöker dem ungefär var tredje månad högst.
"Heeej Martin, hur är läget idag?" (Hon ler eftersom det är första gången de ses idag, precis som hon ser mig för första gången idag)
Jag frågar henne sedan vad jag gjort för att förtjäna att hon inte ger mig samma respekt som min bror? Varpå hon svarar "Jag sa ju hej" väldigt barskt och går härifrån. Jag säger "Och du kan inte ens be om ursäkt för ditt misstag och krama om mig och fråga hur jag mår nu heller". Hon kommer tio minuter senare ner igen och fortsätter "Jag kanske inte sa förlåt, men du sa banne mig inte tack för strumpbyxorna" Haha, nej, konstigt när du slänger dem rakt i nyllet på mig med all kraft du har för att du förutsett något som inte ens hänt. Dessutom sa jag tack två gånger när vi pratade i telefon då hon erbjöd sig att köpa dem åt mig för sina pengar.
Just när jag skriver det här är hon i fullt pådrag på väg med min bror för att köra iväg mina saker, och jag måste bryta in. Säger "Dagen är faktiskt inte slut än, och du rör inte mina saker". Varpå hon bär ut hälften och lämnar kvar det som hon tror att jag inte har nytta av utan att fråga mig först. Lämnad ensam och förstörd med gråten i halsen.
Vad gjorde jag för att inte förtjäna det tro? Okej, nu vet ni hur jag har det. Skönt. Samtidigt kan jag inte sluta undra om Borderline verkligen inte går i arv?
Jag lever på gränsen
Kom just på det. Här och nu. Jag lever på gränsen, till allt. Helt sant. Det är lite jobbigt. Men jag klarar mig. Det här kommer gå bra. Jag försöker med allt vad mitt liv innebär just nu. Har aldrig kämpat så mycket mot det onda! Ledsamt och tröttsamt, men jag SKA inte ge upp. Jag SKA må bra igen! Följ med mig!
Ett tacksamt svar!
Idag har varit en bra dag på många sätt och vis.
Att vara Borderliner
Så, det är ganska nytt för mig. Men insikten om att jag faktiskt kanske lider av någonting som kan förklara alla mina känslor och utbrott är med små ord lättande. Det är inte skönt, inte härligt på något sätt. Men för mig som lever i ovissheten om varför jag är så arg och känner så starka svartvita känslor är det en stor lättnad.
Borderline är ingen sjukdom enligt litteraturen, Borderline, eller BPD som det också kallas, är ett tillstånd. Man vet att det finns hopp och att man kan komma ur detta tillstånd, men det krävs att den som har Borderline vill det innerligt. Jag vill innerligt komma ifrån detta tillstånd, men det är otroligt svårt. Visst, ingen har sagt till mig att det kommer vara lätt eller är det. Men, det är annorlunda. Jag mår generellt sätt väldigt bra, jag är lycklig, har kommit långt i mitt liv på bara 21 unga år. Jag har ett eget företag där jag arbetar som bröllops- & livsstilsfotograf. Jag pluggar till ljusdesigner som har att göra med inredning, något jag älskar. Regelbundet tränar jag löpträning och på gymet. Jag har många goda vänner och har valt att välja bort den mesta av alkoholen i mitt liv. Jag tror på Gud och är övertygad om att Han kommer hjälpa mig igenom det här.
En sak är dock markant just nu i mitt läge idag. Jag har tappat bort mig själv, den jag är, den jag vill vara. Jag har tappat min kontroll - eller rättare sagt, min balans! Just idag är det en kamp, jag mår faktiskt dåligt, på riktigt. Idag är dagen då allting förändrades. Det känns ingenting annat än skönt.
Jag kommer att vara väldigt tydlig med mina känslor här. Jag kommer skriva rakt ut vad jag känner utan att försöka kränka någon eller något speciellt mycket. Det mesta handlar om hat över mitt liv och varför just jag ska behöva stå ut med det här. Men, jag har också vunnit mycket på vägen. Jag vet vad jag gått igenom och att det inte "var meningen" att just jag skulle behöva genomlida allt det där.
Att vara Borderline må vara nytt för mig idag, men det är så ljuvligt att en förändring kom. Dock känner jag stort obehag och det är inte lätt att handskas med skuldkänslor från att ha sårat den jag älskar mest - min älskade underbara fina pojkvän Fredrik.
Borderline är ingen sjukdom enligt litteraturen, Borderline, eller BPD som det också kallas, är ett tillstånd. Man vet att det finns hopp och att man kan komma ur detta tillstånd, men det krävs att den som har Borderline vill det innerligt. Jag vill innerligt komma ifrån detta tillstånd, men det är otroligt svårt. Visst, ingen har sagt till mig att det kommer vara lätt eller är det. Men, det är annorlunda. Jag mår generellt sätt väldigt bra, jag är lycklig, har kommit långt i mitt liv på bara 21 unga år. Jag har ett eget företag där jag arbetar som bröllops- & livsstilsfotograf. Jag pluggar till ljusdesigner som har att göra med inredning, något jag älskar. Regelbundet tränar jag löpträning och på gymet. Jag har många goda vänner och har valt att välja bort den mesta av alkoholen i mitt liv. Jag tror på Gud och är övertygad om att Han kommer hjälpa mig igenom det här.
En sak är dock markant just nu i mitt läge idag. Jag har tappat bort mig själv, den jag är, den jag vill vara. Jag har tappat min kontroll - eller rättare sagt, min balans! Just idag är det en kamp, jag mår faktiskt dåligt, på riktigt. Idag är dagen då allting förändrades. Det känns ingenting annat än skönt.
Jag kommer att vara väldigt tydlig med mina känslor här. Jag kommer skriva rakt ut vad jag känner utan att försöka kränka någon eller något speciellt mycket. Det mesta handlar om hat över mitt liv och varför just jag ska behöva stå ut med det här. Men, jag har också vunnit mycket på vägen. Jag vet vad jag gått igenom och att det inte "var meningen" att just jag skulle behöva genomlida allt det där.
Att vara Borderline må vara nytt för mig idag, men det är så ljuvligt att en förändring kom. Dock känner jag stort obehag och det är inte lätt att handskas med skuldkänslor från att ha sårat den jag älskar mest - min älskade underbara fina pojkvän Fredrik.
Ilskan inom mig
Frågan, den eviga frågan - var ska jag börja?
Klart att det är många tankar, mycket av allt just nu. Det är hit och dit och allt eller ingenting. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad eller hur det här ska bli. En plats för reflektion, en plats för ilska, en plats för glädje, sorg, tårar, lycka, äventyr. En plats för mig helt enkelt. Väldigt enkelt. Men ack så svårt.
Vad ska jag göra med alla frågor? Vem är jag, vad vill jag, hur hamnade jag här? Jag som trodde livet hade en tydlig mening, en tydlig linje, en tydlig riktning. Jag som trodde jag hade allt under kontroll, trots att jag då och då, eller mycket ofta, tvivlar på mig själv.
Tankar kring vad jag vill.. Jag vill leva i en kropp av frihet, i en kropp av lycka, i en kropp av harmoni. Jag vill känna att jag lever varendaste dag av detta liv. Jag vill älska andra människor och lita på dem. Jag vill kunna älska mig själv och lita på mig själv. Jag vill kunna vara den jag vill vara. Jag vill vara en glad tjej med många drömmar - den som jag faktiskt är.
Vi pratar mycket om Louise 1 och Louise 2 just nu. Det är då jag kommer in på det. Hur det hela blev så här, att jag sitter här nu, på en buss någonstans mellan Linköping och Jönköping. Det är dagen efter Lucia, och ingenting blev som jag hade hoppats på. Vad gör man - när livet sviker?
Mina ord tar aldrig slut, men för just nu är låten
Where I stood av Missy Higgins väldigt skön att lyssna på.
I don't know what I've done
Or if I like what I've begun
But something told me to run
And honey you know me it's all or none
There were sounds in my head
LIttle voices whispering
That I should go and this should end
Oh and I found myself listening
'Cos I dont know who I am, who I am without you
All I know is that I should
And I don't know if I could stand another hand upon you
All I know is that I should
'Cos she will love you more than I could
She who dares to stand where I stood
See I thought love was black and white
That it was wrong or it was right
But you ain't leaving without a fight
And I think I am just as torn inside
And I won't be far from where you are if ever you should call
You meant more to me than anyone I ever loved at all
But you taught me how to trust myself and so I say to you
This is what I have to do
Jag får säga God Jul, för här är det jag och endast mina tankar!
Klart att det är många tankar, mycket av allt just nu. Det är hit och dit och allt eller ingenting. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad eller hur det här ska bli. En plats för reflektion, en plats för ilska, en plats för glädje, sorg, tårar, lycka, äventyr. En plats för mig helt enkelt. Väldigt enkelt. Men ack så svårt.
Vad ska jag göra med alla frågor? Vem är jag, vad vill jag, hur hamnade jag här? Jag som trodde livet hade en tydlig mening, en tydlig linje, en tydlig riktning. Jag som trodde jag hade allt under kontroll, trots att jag då och då, eller mycket ofta, tvivlar på mig själv.
Tankar kring vad jag vill.. Jag vill leva i en kropp av frihet, i en kropp av lycka, i en kropp av harmoni. Jag vill känna att jag lever varendaste dag av detta liv. Jag vill älska andra människor och lita på dem. Jag vill kunna älska mig själv och lita på mig själv. Jag vill kunna vara den jag vill vara. Jag vill vara en glad tjej med många drömmar - den som jag faktiskt är.
Vi pratar mycket om Louise 1 och Louise 2 just nu. Det är då jag kommer in på det. Hur det hela blev så här, att jag sitter här nu, på en buss någonstans mellan Linköping och Jönköping. Det är dagen efter Lucia, och ingenting blev som jag hade hoppats på. Vad gör man - när livet sviker?
Mina ord tar aldrig slut, men för just nu är låten
Where I stood av Missy Higgins väldigt skön att lyssna på.
I don't know what I've done
Or if I like what I've begun
But something told me to run
And honey you know me it's all or none
There were sounds in my head
LIttle voices whispering
That I should go and this should end
Oh and I found myself listening
'Cos I dont know who I am, who I am without you
All I know is that I should
And I don't know if I could stand another hand upon you
All I know is that I should
'Cos she will love you more than I could
She who dares to stand where I stood
See I thought love was black and white
That it was wrong or it was right
But you ain't leaving without a fight
And I think I am just as torn inside
And I won't be far from where you are if ever you should call
You meant more to me than anyone I ever loved at all
But you taught me how to trust myself and so I say to you
This is what I have to do
Jag får säga God Jul, för här är det jag och endast mina tankar!
