Ännu ett utdrag från Mänskliga möten, punkt 5 på listan om hur man skyddar sig, eller inte skyddar sig..

Tro ingenting av det du hör, inte att hon älskar dig när hon säger det, inte att hon hatar dig när hon säger det. Det är inte hon som talar det är hennes själs svartaste djup som har kontaktat henne om hon hatar dig. Det är hennes önskan om kärlek som säger att hon älskar dig.

http://manskligamoten.blogspot.com/2010/11/borderline-hur-skyddar-man-sig.html

Det spelar ingen roll vad man är ensam om, utan det är fenomenet ensam.
(som en fortsättning på föregående inlägg)

Det är nästintill ett halvår sedan jag skrev något över huvud taget här. Jag vet att jag var ett ljus för många med diagnosen Borderline, eller som den idag kallas, Emotionell instabil personlighetsstörning.

Så sitter vi här, ensamheten och jag. Den oändliga sorgen som aldrig har ett slut. Det är inuti hjärtat, det är i själen, i huvudet, i tårna, i fingerspetsarna. Ja till och med i ryggen är den, ensamheten och jag.

Jag vet egentligen inte så mycket om vad jag skulle behöva skriva. Ni vet, det som faller mig på är oftast enligt mig försvårt för andra att förstå. Kommer fortsätta välja att skriva bloggen både ur ett känsloperspektiv samt ta upp exempel och forskning osv.

Mitt mående idag är så otroligt mycket bättre än för ett år sedan. Då befann jag mig i helvetets mörkaste rum. Jag hade precis fått hjälp, men jag hade den längsta och allra kämpigaste biten kvar. Efter ett halvår i individual och gruppterapi fann jag mig en aning i somras.

Dock försämrades mitt allmäntillstånd av en stor viktuppgång och ett destruktivt förhållande som jag hade svårt att avsluta. Jag föll i depression, så som jag aldrig tidigare upplevt den. Först var det utmattning, sedan var det kaliumbrist och sist pengabrist. Min dåvarande arbetsgivare missade att anmäla mig sjuk till försäkringskassan och ett halvår av rent helvete åter en gång väntande.

Alla dessa aspekter är oftast godtyckliga till varför jag får humörsvängningar och ups & downs som Borderline. Kanske inte för andra, men hos oss som är med om det. Saken är oftast den att man (jag) dock aldrig lärt mig att tänka relativt i en sådan situation me denna typ av personlighetsstörning. Allting blir kaos och panik, alla känslor skenar iväg. De tankar som oftast uppstår är "han vill aldrig mer se mig, jag hatar henne, mitt liv är katastrof" osv osv.

Idag kan jag lättare sitta ned, dricka ett glas vatten och andas lugnt mitt i all extrem ångest. Jag börjar tänka på de olika faktorerna (som jag lärt mig i DBTn, terapiformen för er som inte vet) till varför just min sårbarhet ökat idag. Ta mitt senaste halvår som exempel. Ett dåligt förhållande som resulterade i en utmattning som blev en depression som gjorde att inkomsten stannade, som ledde till att jag blev mer deppig, som ledde till att jag slutade prata med vänner, som ledde till ännu ett destruktivt förhållande osv osv.

Ni förstår, cirkeln är sluten ganska så lätt i ett sådant här liv eller scenario (kalla det vad man vill).

En sak som dock ingen människa i världen kan säga i ett sådant här läge, men som allt för många ofta ändå säger, är "jamen, vadå, det är väl självklart att allt det där påverkar dig".

En person med Borderline förstår inte verkligheten. Han eller hon är uppslukad av känslorna, inne i ett surr av allt möjligt katastofartad i hela världen. Ingen av "oss" kan i denna stund anse oss som relevanta eller smarta, och nu pratar jag från egen erfarenhet, i den situation vi befann oss i när kaoset inträffade. Först i efterhand kan en Borderline vara mycket klok och eftertänksam.

Något som jag kämpat med hela mitt liv och fortfarande gör, som ledit till att jag hamnat i destruktiva förhållanden kan ni läsa mer om här nedan via länken. En annan dag kan jag säkert skriva om allt vad det inneburit, eftersom jag själv kan känna någorlunda vishet om detta. Just i dagsläget, när jag håller på att avsluta ännu ett av dessa förhållanden, måste jag fokusera på mitt mående först innan jag analyserar. Vad det handlar om är helt simpelt separationsångest.

Som tidigare nämnts finns det en kille som skriver om hur det är att vara anhörig till någon med Borderline (jag kommer fortsätta kalla tillståndet samma namn eftersom jag anser att det är en så pass vanligt förekommande benämning fortfarande) Peter Midas skriver öppet om allt mellan himmel och jord. Oftast om hur man helt enkelt avslutar sin relation till en person som är Borderline.

http://manskligamoten.blogspot.com/2008/10/borderline-och-ensamhet.html se även http://manskligamoten.blogspot.com/2010/11/upp-och-ner-med-borderline.html

För att relatera till min utveckling kan den som är intresserad också läsa om min ensamhet och relationen till den i somras här http://borderlineochjag.blogg.se/2010/july/ensamhetens-sorg.html

Som avslut, "Borderline jag hatar dig, jag kan inte leva utan dig!"

Drar på mig raggsockorna, myser & lyssnar på musik.

Jag blir så jäääävla arg på mig själv. TACK FÖR ATT JAG FÅR SKRIVA VAD JAG VILL HÄR, TILL OCH MED EFTERNAMN OCH MED STORA BOKSTÄVER.. Skämt o sido. Jag är inte knäpp, bara extremt känslig, medfött. Jag är dock trött på att jag helt plötsligt slutade försöka någon gång i slutet av maj. Louise, dags att ta tag i ditt liv och sluta vara offer. Kunde du så bra från December till början av maj så kan du väl för tjöven nu också! Sätt fart, tänk på målen. GE ALDRIG UPP! Men pressa dig inte för hårt, det är du inte värd. Inte någonstans. Om bara någon ville ge mig en kram. Suck.

Ofta är det bara knäppt och vekt att säga så där. Ingen är som någon annan, men ingen är heller inte knäpp eller udda. Alla är som de är.

Jag vill verkligen bara inte finnas just nu. Rädda mig.

Det är då jag behöver det som mest.

Sätt på sjukt bra musik, helst något som gör dig sjukt arg. Jag använder alltid Paramore när jag är på sådnat humör. Känslan kan jämföras med ett lopp, man vill göra allt man kan för att vinna det (ni som är tävlingslystra vet vad jag menar).

För er andra kan det liknas vid känslan att bli diskriminerad, orättvist behandlad eller rent ut sagt eliminerad. Man kan antingen välja att vara ett offer, gråta en hel kväll och tycka synd om sig själv. Eller, så låter man känslorna vara där en stund, låter dem sakta men säkert bli en överlevnadsilska, som jag kallar det.


Känslorna då? Tankarna, depressionen och ensammheten? Den kvarstår, men jag väljer så mycket hellre att vara en kämpe i detta läget än att lägga mig ner och bli ett offer. Visst är det kolossalt svårt, ingen vet hur man gör, men försöka duger faktiskt i detta läge! Rakt upp och ner!

Jag vill så ogärna finnas just nu :'(

Många har säkert alldeles för ofta tusen frågor utan svar. Jag beslutade mig för att skaffa en separat mail. För er som har diagnosen, ni som är anhöriga eller dig som bara behöver prata.

Skriv till mig så svarar jag med min egen visdom, i mån av tid och framför allt ork.

borderlineochjag@gmail.com

Det är åtta år sedan nu. Åtta år sedan han tog min hand och sa, det är du och jag för evigt älskling. Vi var unga och lustfylla, överöste varandra med gulliga ord och ville aldrig släppa taget när vi skulle skiljas åt. Vi var kära, på riktigt. Det var mitt första förhållande. Jag älskade honom.

Efter två år blev jag tom i själen, visste inte vad jag ville. Kände mig ensam och vilse, min sjukdom började visa sig. Ingenting visste jag om. Jag gjorde slut, behandlade honom som skit. Han var och är fortfarande den finaste människan jag någonsin träffat.

Jag glömmer aldrig hur det kändes att ligga där i hans varma famn och inte ha ett enda bekymmer i hela världen. De dagar vi sov till lunch, tittade på film en hel dag, lyssnade på kent en hel natt. De dagar vi var ifrån varandra, de nätter vi spenderade i telefon. Det var ljuvlig kärlek.

Det har gått åtta år nu, och jag har fortfarande inte fått uppleva samma tillit. Jag har fortfarande inte fått känna samma värme, likadan kärlek och förundran över att inte ett enda problem i världen kan skilja oss. De säger att jag är ung, jag säger att jag vill.

Kärlek. Jag önskar mig dig.

Tänkte åter igen ta upp de olika kriterierna för att bli diagnoserad med Borderline eller IPS (emotionell instabil personlighetsstörning). SVT har i inslaget i Aktuellt torsdagen den 15 juli 2010 belyst dessa och formulerat dem otroligt bra enligt mig. De har valt att fokusera på de fem som måste uppfyllas för att få diagnosen, av nio totalt.

Extrem känslighet för separation
Svartvitt tänkande
Impulsivt beteende
Skadar sig själv
Stor aggresivitet och ilska

http://svtplay.se/t/102534/aktuellt

Genom deras omformulering av dessa kriterier kunde många av mina nära förstå varför just jag har IPS, vilket var till lättnad för mig efter dessa nu sju månader av kämpande i DBT för min del.