Borderline & jag - en kamp till friheten från livet på gränsen

Jag insåg just vilken otroligt elak människa jag varit. Det är skrämmande hur bra jag passar in på beskrivning efter beskrivning från anhöriga till och människor med Borderline. Den enda faktorn som inte ligger där är att jag aldrig någonsin skurit eller skadat mig själv mer än att slå huvudet i golvet och väggen. Räknas det? Jag har tänkt tankar, många gånger, men skulle aldrig någonsin vilja skada mig själv på det brutala sättet.

Ja, mellan den 16 och 19 december skrev jag ingenting här. En besvikelse, men jag kunde bara inte. Väl hemma i Stockholm fick jag smärre panik hemma i lägenheten då Fredrik valt att spendera helgen hos en tjejkompis. Vi bestämde den natten att vi inte skulle vara tillsammans, jag krävde ett slutgiltigt svar av honom.

Allt för att slippa oroa mig och leva i ovissheten. Det gör för ont annars. Jag behövde ta ett beslut om jag efter beskedet aldrig mer tänkte prata med honom och trycka bort känslorna eller stanna kvar och ha hopp. Fredrik drog sig för att säga det. Han sa, "just nu" känner jag så. Men det är ingen undanflykt. Även om jag så gärna vill säga "okej, jag förstår, vi kan lämna det öppet".

Precis några minuter innan hade mamma pratat med honom och förklarat för mig efteråt att han älskar mig, har äkta känslor för mig och vill ha ett fungerande förhållande med mig. Hur kunde det bli så här? Jag älskar Fredrik! Och jag har aldrig älskat en man så som honom. Han är mannen i mitt liv. Killen jag vill spendera resten av mina dagar med. Dela allt med. Det är skillnaden på tokiga tonårsförälskelser och äkta intim, hyffsat vuxen, kärlek inifrån och ut.

Fredag morgon spenderade jag hos en enormt duktig läkare på Carema hjärnhälsa. Det var befriande, men jag var så fruktansvärt rädd och skakig när jag sprang dit. Hon var överläkare, och damen som bokade henne åt mig sa att jag inte fått vilken läkare som helst, utan att hon var extremt duktig på sin sak. Jag skulle få hjälp. Halleluja!

Jag tänkte mig henne som en svensk blond Anna med långt hår och blåa ögon. Hon var en nätt och rar tant med brytning, förmodligen från Ryssland, och var väldigt kunnig och klok. Jag upplevde att hon lyssnade, som en psykolog, och att hon innerst inne förstod. Men, till slut verkade det som om hon kom fram till att det var en stor fobi jag led av. När jag då förnekade det och hävdade att det inte kändes så, har jag kommit på i efterhand att hon kanske "testade" mig mer än vad man normalt gör, eftersom vi misstänker Borderline.

Knepigt så här i efterhand. Men det känns ju faktiskt som en typ av fobi. Jag är tokrädd för att bli lämnad ensam och övergiven. Jag klarar bara inte att vara själv och känna mig trygg. Endast Gud är min räddning, men tyvärr är han inte mer än några fina små böner om hjälp ibland. Mitt jag behöver fixas först, Gud får finnas där vare sig han vill eller inte. Vare sig det står i en töntig bok att han borde gå före allt, alltid. Rädda mig i sådana fall & hjälp mig igenom det här, Amen.

Efter samtalet kom hon i alla fall lite vagt med framställningen om att jag skulle få en kontinuerlig kontakt med henne och att jag själv fick välja när jag ville träffa henne (åter igen verkar hon veta om att en Borderliner inte klarar av regelbunden kontakt på samma tid, men jag kanske bara inbillar mig nu).

Hon ber att få återkomma när vi ses nästa gång eftersom journaler från BUP och Unga Vuxna ska skickas hit från Borås. Dessutom ska hon kontakta psykolog och psykoterapeut för mer utredning osv. Det kändes läskigt, men hyffsat okej ändå. Det bästa var nästan att hon gärna ville se Fredrik där så småningom. Hon tror på oss och att vi fixar det här. Men hon var också väldigt tydlig med att om dom ska kunna hjälpa mig, trots min enorma kapacitet till det, krävs det att jag innerligt vill bli bättre och fri från det här.

SKÖNT. Mitt hjärta andas lättnad och frihet! Äntligen!

Så, Fredrik & jag sågs på kvällen när jag slutade jobba. Jag tänkte säga att det var en slump, men det var meningen. Han överraskade mig på jobbet, jag trodde aldrig det skulle hända igen. Jag blev SÅ glad! Så lycklig! Även fast jag inte fick pussa på honom så var det ännu mer frid. Jag älskar honom!

Jag var mig själv, jag var glad, vi hade kul!

Senare bestämde vi oss för att gå ut och äta. Jag hade hopp till hundra, men tvivlade varenda sekund på grund av min rädsla. Jag litade inte på att han skulle behålla det där lugnet och följa med mig ut. Men han gjorde det. Han satt till och med i badkaret och planerade hur vi skulle bli nykära igen. Äta på Vapiano och gå på bio.

Tyvärr hann jag bli ledsen innan dess. För att det är svårt. Jag vill vara tillsammans med honom, inte göra slut och vänta på att få bli det igen. Jag vill att vi ska kämpa ändå. Han vill göra slut, vänta på att det ska bli bra, och sedan bli tillsammans igen. Det är jobbigt. Men han vill. Han vill och tror att allt kommer bli bra. Jag kände hans underbara kärlek för första gången på två veckor riktigt intensivt och äkta. Fredrik var som förändrad!

Vi hade en mysig kväll på restaurangen. Det slutade med att han följde med hem i alla fall. Jag vaknde mitt i natten av mardrömmar, det var jobbigt för honom. Och det var jobbigt idag också, men det gick okej. Mer om det någon annan dag, är inte riktigt redo för att skriva mer just nu och håller på att avlida av trötthet. Men jag vill inte sova själv :(

Snart är det jul i alla fall.
Fint.

Kram och hej.

Mina bröst ömmar. Det är svårt. Fredrik trodde jag var gravid. Hoppas att fallet inte är så i alla fall. Men jag tänkte efter och har kommit på att jag började med mina p-piller igen, en vecka innan Fredrik och jag blev tillsammans. Det är två månader sedan nu och jag har haft kolossala humörsvängningar under tiden. Den senaste veckan har jag mått illa och haft mardrömmar av Ataraxen, men inget tyder på just spända bröst & mage som jag haft några dagar.

Det trappades liksom upp efter en månad. Just nu är det bara ett virrvarr och jag kan inte se huruvida min tänkta Borderline skulle bli värre av dem eller inte. Men jag tror att jag ska sluta med dem. Äter Cerazette. Det är nästan som mini-piller och symptomen är väldigt olika för många. Skillnaden är att de är fria från Östrogen och man kan alltså inte få blodpropp av dem. Där emot har jag läst mycket om att hormonerna är väldigt påverkande osv. och att de för en person som redan har svårt med humör och känslor kan komma att bli ännu värre.

En del har mens konstant och biverkningar medan andra slipper mensen helt osv. Jag har aldrig haft mens när jag ätit dem, vilket varit skönt. Och när jag väl slutat har mensen kommit direkt, så om jag väl slutar märker vi ju om jag är gravid eller inte på samma gång.

När jag började med dem för 15 månader sedan gick det helt okej, visst, jag mådde hit och dit, men helt okej ändå. Jag gick till och med enkelt ner i vikt. Slutade med dem efter tre månader för att jag senare kände mig påverkad av dem ändå. Sedan började jag med dem i slutet av april, och höll på till hösten. Slutade åter igen med dem eftersom jag upplevde att dem inte tillförde något speciellt, jag kände mig mest okontrollerbar i mitt humör. Och mycket väl blev jag glad och lättad när jag inte åt dem, som tidigare.

Det har varit ett jobbigt år. Men de två åren innan jag började äta Cerazette åt jag inte p-piller alls och mådde faktiskt väldigt bra. Slutade med mina p-piller när jag åkte till USA 2007, efter att sista psykoterapisamtalen i trean på gymnasiet upphört. Det gick nästintill två år och jag upplever dessa som de bästa åren i mitt liv. Det kan finnas ett samband. Dessutom är det otroligt skönt att inte behöva vara beroende av att tänka på något varje dag. Allt som inte hete regelbundet är fantastiskt i mitt liv, och har alltid varit. Nu finns det en säker förklaring i gränslandet, vilket känns skönt.

Hmm.. Det är knepigt, men jag ska göra ett försök. Jag vet att det inte är optimalt att inte äta p-piller alls. När jag har Fredrik och det känns bra är det inte heller kul att vara utan direkt. Men allt för mitt humör och känslor just nu känner jag. Kan bara inte bestämma mig utan att gå till barnmorskan. Enda öppna mottagningen är på måndag efter jobbet i Forumhuset. Nackdelen är bara att de kommer inte kunna göra så mycket mer än att erbjuda mig andra eller be mig upphöra med dem några månader för att märka skillnaden. Så det är lika bra jag slutar här och nu, med att inte ta tabletten i morgon kväll helt enkelt.

Det känns okej. Det känns ganska skönt med andra ord. Befriande. Och kanske en ljusglimt i allt det som inte är så tydligt just nu.

Så, jag skriver ofta: Så!

Men, det får går :) Ser ni? En smiley! Jag är hyffsat glad. Eller, lättad är ett bättre ord.

Lovade mig själv att jag inte skulle sluta skriva när det kändes okej igen, men det är lite svårt. Det tar faktiskt emot att skriva blogg nu för tiden, och inte vet jag varför. När jag var yngre skrev jag ofta för att det var skönt, sedan gick det över i att bli för att någon skulle läsa.

Det övergick också allt mer i att bekräfta vad just jag gör varendaste dag, till att bli ett microbloggande om vad jag gör i sekunder. Galet. Jag försöker hitta mig själv mitt i allt detta.

Vad är det egentligen som gör mig lättad? Vad är det egentligen som får mig att tycka det är skönt att skriva? Jag ska fundera ett tag. Tror att det löser sig med tiden när jag väl skriver. Jag vet att jag inte behöver ha någonting att berätta, alla mina ord och tankar kommer alltid komma ändå, när som.

Han fortsätter att ignorera det.
Tomt, ensamt, vill vara hos honom.
Saknar honom.
Svårt.

Jag vill bli omhållen.
Kramad.
Älskad.

Så, jag är här igen. Tom, ensam, ledsen. Men inte så arg, det är i alla fall skönt. Jag har inte varit så arg idag, mest besviken på människor jag trodde skulle ställa upp, när jag som allra mest behövde det.

Ingenting har varit kul idag. Gjort bankärenden och andra viktiga saker som jag låtit släpa länge nu. Skönt att få det gjort. Jag har inte haft någon som helst ork någonstans. Vaknade av mig själv vid tiotiden. Har haft mardrömmar, riktigt hemska, två nätter i rad nu. Lite jobbigt, men jag vet att det är en del av allt.

Satt i två timmar och svarade på en intervju för Moderskeppet. Lyckades få i mig två kokta ägg med majonäs. Jag vet, det är ingen höjdare för vissa kanske, men det funkar helt okej just nu. Det är i stort sett det enda jag känner för att äta. Så det blev två till i kväll.

Dagen gick och febern gick ner, förkylningen kändes en aning bättre. När mamma anlände var det väl inte dirket så kul, eftersom jag precis innan dess avslutat ett hyfsat ok samtal på msn med Fredrik. Men det är svårt. Jag behövde komma bort för en sekund eller två. Lyckades få låna bilen, körde ner till stan och solade. Helt okej. Jag älskar snön och kylan, det är friskt och skönt.

Har legat i soffan och tittat på någon Chick Flick som är precis som alla andra av dem, ungefär värdelös men helt okej när man har tråkigt. Har väntat på att Fredrik ska ringa, vill ge honom en chans. Men det är svårt. Jag är ledsen, det känns tomt. Jag saknar honom. Så jag skrev det, och han ignorerade det. Mitt hjärta brast en aning. Vågar inte titta vad han svarat den andra gången jag skrev det, i fall att han missade den sista meningen där det stod.

Vi får se hur det går. Jag vill bara få visa min kärlek och vara nära honom. Det är inte lätt.

Min mamma kommer hem från jobbet, jag sitter vid min dator och lyssnar lugnt, och tyst (halva volymen på MacBooken) på julmusik vid köksbordet. Jag är glad och säger ingenting alls från att hon går in i köket och går ut. Tilläggas skall också att min mamma vistades i köket enbart i cirka en minut innan hon försvann till övervåningen.

"Louise, nästa gång du kommer
kan du väl ta upp dina saker till övervåningen.
Vi kan inte ha dom här nere,
vi måste kunna leva också" (Jag har en minimal kabinväska som står i hennes stora hall eftersom hon tydligt förklarat för mig att hon inte vill att jag "väsnas" på övervåningen när hon ska sova klockan 23.00 varje kväll. Min bror spelar dock musik till väldigt sent, och jag får inte gå på toa för att det låter för mycket när man stänger toadörren. Dessutom vägrar hon stänga sin dörr och sover alltid med öppen, trots att det stör henne att jag går på toa en gång var tredje månad den natten jag sover här.)

"Stäng av musiken.
Det är jag som bor här.
Du har inte respekt för mig.
Jag vill inte komma hem till det här
när jag har jobbat hela dagen"

"Har du sorterat sakerna i förrådet?
Du lovade att göra det?
Jag slänger alla saker om du inte gör det
Jag kan inte ha dina saker här" (Dagen är inte slut än och hon har lovat mig att de ska ta hand om mina få saker som inte fick plats på flyttlasset upp till Stockholm, jag har bekräftat hos henne att det är okej att allt står här till slutet av Februari senast. Till saken hör också att hon inte ens varit ute och tittat i förrådet utan tar förgivet att jag inte sorterat allt. Fast jag faktiskt inte orkat då jag haft feber och kännt mig krasslig idag. Hon vet att jag misstänkts lida av Borderline, och jag har sagt att jag mår piss, men hon kan inte fråga hur jag mår. Fine, läs längst ner)

"Fan ta dig, och jag som köpt strumpbyxor till dig.
Här får du, jag ska aldrig göra om det här. (Slänger dem på mig med all kraft hon har så de hamnar på golvet bredvid mig)
Nu vet jag vad tacken blir" (Hon gör det om och om igen)

Till saken hör, att jag bott med min mamma och min bror hela mitt liv och besöker dem ungefär var tredje månad högst.

"Heeej Martin, hur är läget idag?" (Hon ler eftersom det är första gången de ses idag, precis som hon ser mig för första gången idag)

Jag frågar henne sedan vad jag gjort för att förtjäna att hon inte ger mig samma respekt som min bror? Varpå hon svarar "Jag sa ju hej" väldigt barskt och går härifrån. Jag säger "Och du kan inte ens be om ursäkt för ditt misstag och krama om mig och fråga hur jag mår nu heller". Hon kommer tio minuter senare ner igen och fortsätter "Jag kanske inte sa förlåt, men du sa banne mig inte tack för strumpbyxorna" Haha, nej, konstigt när du slänger dem rakt i nyllet på mig med all kraft du har för att du förutsett något som inte ens hänt. Dessutom sa jag tack två gånger när vi pratade i telefon då hon erbjöd sig att köpa dem åt mig för sina pengar.

Just när jag skriver det här är hon i fullt pådrag på väg med min bror för att köra iväg mina saker, och jag måste bryta in. Säger "Dagen är faktiskt inte slut än, och du rör inte mina saker". Varpå hon bär ut hälften och lämnar kvar det som hon tror att jag inte har nytta av utan att fråga mig först. Lämnad ensam och förstörd med gråten i halsen.

Vad gjorde jag för att inte förtjäna det tro? Okej, nu vet ni hur jag har det. Skönt. Samtidigt kan jag inte sluta undra om Borderline verkligen inte går i arv?

Ta mig när jag faller
Fånga mig i dina armar
Låt mig vara och leva
där du är

Finn mig och håll mig
Omslut mig
Svinga dina armar
av kärlek runt min hals

Var med mig och andas
Lev var dag som är kvar
Inte med varandra
utan för att vi finns till

En dikt från hjärtat. Tolka som du kan.
Jag vet redan vad vartendaste litet ord betyder.
Kan förklara om du vill.

Kom just på det. Här och nu. Jag lever på gränsen, till allt. Helt sant. Det är lite jobbigt. Men jag klarar mig. Det här kommer gå bra. Jag försöker med allt vad mitt liv innebär just nu. Har aldrig kämpat så mycket mot det onda! Ledsamt och tröttsamt, men jag SKA inte ge upp. Jag SKA må bra igen! Följ med mig!

Jag tänker inte ta upp att mitt liv faktiskt blev hyffsat normalt idag och att jag var dåsig av Atarax eller att jag inte kände riktig glädje förrän efter lunch med min bästa vän och förhoppningsvis (?) älskade pojkvän i telefon. Det får bli en annan gång.

Så vad hände idag? Jo jag vågade, och jag lyckades nå ett mål. Jag ringde Borderlineenheten på Karolinska och de gav mig ett väldigt bra nummer som kom att bli väldigt avgörande för hur jag kommer hantera hela den här situationen.

Senare på eftermiddagen ringde jag upp numret. Det var svårt att komma fram, men till slut så. Damen tog mig på allvar, och konstaterade att jag verkligen ska få den hjälp jag behöver. Det lät allvarligt i hennes röst.

Skönt, men jag var och är lite skakis för vad som komma skall. Det här innebär att jag kommer behöva övervinna en eller fler rädslor varje dag, och jag vet att jag kommer växa av det. Förändras, bli en ny Louise, som förhoppningsvis kommer vara lika glad och kärleksfull som den gamla. Men det är naturligtvis svårt, det är en svår period som väntar. Men, jag känner frid i att det kommer aldrig mer bli så jobbigt som det som har varit, och det kan kännas lite lättande i alla fall.

På fredag ska jag till hjärnhälsan och Carema i Nacka. Vi bor precis några hundra meter ifrån, det är i alla fall skönt. De har öppet dygnet runt, alltså en jour, så vi kan känna oss trygga nu, för de har vår portkod. Också en lättnad, eller en trygghet kanske, framför allt för min stackars Fredrik som behöver stå ut med all skit.

Så damen sa att hon har ordnat en speciell tid, bara för mig, och att det är en läkare som egentligen inte börjat ta patienter än. Men att hon verkligen inte är vem som helst, utan en mycket begåvad och duktig läkare inom området. Okej, tänker jag, men jag tar inte ut någon seger i förskott. Jag går dit och berättar hur det ligger till, ännu en gång.

Puh. Jag lever som på nålar, ständigt jobbiga känslor av att trippa på tå för att inte krossa gränsen till ilska innan Fredag i alla fall. Och jag klarar mig ganska bra hittills. Har börjat hitta små knep som får mig att lugna ner mig. Atarax är okej också. Nu är det okej, ibland.

Godnatt!

Så jag skriver, och skriver, och skriver, och skriver. Och jag tänker, och tänker, och tänker. Och så tänkter jag lite till och skriver. Fast jag tänker mest. Det är bäst så. Jag får kramp i fingrarna. Ibland stannar jag upp, får panik eller blir rädd, eller så är jag fullkomligt överlycklig, känner stor tacksamhet eller frid i hjärtat. Det är en balansgång, det har alltid varit en sådan.

Så, det är förmodligen gripande. Inuti mig är jag gripande i alla fall, enligt mig själv då, så klart. Jag är stor och djup och oförståerlig. Men innerst inne är jag liten, skör, mjuk och kärleksfull. Jag är en gåta, absolut, i allra högsta grad. Man jag är inte knäpp, konstig eller emo. Det vet jag. Det är ju ganska skönt också.

Så, det här är ganska skönt märker jag. Det är knepigt det här, hur tankarna och känslorna fungerar om man bara låter dem flyta iväg. Det är ju liksom svart på vitt vad jag är, rakt igenom. Det är lite svårt, och förvirrande. Men jag har en tro, att det här är bra. Det kommer leda någonstans. Jag är bara väldigt sorgsen just nu över att jag släppte skrivandet för något år sedan. Ungefär när jag kom hem från USA, fick en ny chans till ett annat liv. Ett liv som kom att förändra mig totalt. Jag klippte liksom banden. Men en del blev kvar. Det som vi så fint "lagt locket på" förut. Det var inte särskilt bra. Jag fick ta igen det senare, just nu.

Har följt en duktig kille ett tag nu, sedan jag började plåta bröllop. Jonas Peterson. Upptäckte idag att han har en blogg om sina tankar - på svenska dessutom. Det fick mig att inse att jag verkligen inte är varken knäpp eller ensam om att fundera, tänka och skriva så här mycket om allt. Tack för det idag. Hitta honom här..

Idag har varit en bra dag på många sätt och vis.

Så, vad gör jag? Sitter i köket hemma hos min mamma och kikar på toppen av ett sött litet pepparkakshus. Ibland ger det mig illamående, men det är ganska fint ändå. Det luktar så som julen brukar lukta för mig. Min mamma är fin, men hon är hård och kan många gånger ställa för höga krav, precis som jag.

Det är fint med jul, men den här julen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag är så ledsen. Jag såg så fram emot en fin och skön jul, på att få ta med den jag älskar till min familj och där jag kommer ifrån. Få visa Fredrik allt det fina ur mina ögon. Inte sagt att han skulle tycka det var fint eller känna samma som jag, men jag ville i alla fall visa honom. Varför kan man undra, för jag har upplevt mycket tragiskt här omkring, men jag har minnen som jag vill knyta samman med det liv jag lever idag. Eller måste jag verkligen det?

I vilket fall som helst så gör det mig uppgiven och sorgsen att vi kanske inte kommer få fira in det nya året med varandra. Det är min dröm att få göra det. Jag har sett framför mig hur vi står bredvid varandra, uppslukade av kärleken och tittar varandra djupt i ögonen. Först trodde jag han skulle fria till mig på nyår, och någonstans inom mig hoppas jag fortfarande på det. Han var så säker på mig och allt vi var från första början, men jag var rädd och ängslig. Jag hade aldrig gjort något sådant förut, jag hade aldrig flyttat ihop med någon direkt och jag hade aldrig tänkt på att gifta mig innan jag ens var över 25 år. Men så kom han, och allt var underbart fantastiskt. Jag blev så ledsen när han en natt påpekade att det inte blir någon ring, att han tvivlar. Det gjorde mig uppgiven. Klart jag vill ha en ring på mitt finger som skriker att han älskar mig och att jag är bara hans, men jag är rädd för något som jag inte kan sätta ord på. Förmodligen är det mina drömmar, mina prisessdrömmar från förr. Jag drömmer om hur jag träffar drömkillen och vi lever ihop i tre år, sedan flyttar vi ihop och han friar på nyårsafton och ger mig en otroligt söt lite ring med en sten, som en prinsesskrona. Jag drömmer om hur vi bestämmer oss för att gifta oss ett år efter och är mer mogna än någonsin, vi älskar varandra innerligt. Vi jobbar kanske tillsammans med våra företag och brinner för det vi gör. Vi reser en hel del, men ändå inte för mycket. Vi bestämmer oss någonstans för att skaffa barn, och jag är runt 28 år. Jag är redo, jag är mogen, jag är fullt mottaglig. Vi gifter oss någonstans där emellan och åker på kärlekssemester till Zanzibar eller Bali. När vi kommer hem är vi uppslukade av kärlek och börjar titta på hus. Jag vill bygga ett och drömmer om hur allting bara faller på plats.

Men så någonstans mitt i allt detta blir jag så ledsen. Jag vill inte ha hela min framtid utstakad, jag vill verkligen inte veta hur mitt liv ska se ut i förväg. Hur äckligt tråkigt skulle inte livet bli då? Så här och nu tror jag att jag bestämmer mig för att släppa på allt vad det heter med spekulationer, förutfattade meningar och förväntningar på mitt liv och min kommande familj. Jag vill bli överraskad, tagen med storm av livet i sig självt. Jag vill bli blixtförälskad och göra dumma saker som jag kanske kommer ångra, jag vill åka jorden runt och leva livet med någon jag älskar, jag vill bli kastad in i ett rus av livet, av lycka och harmoni. Jag har alltid hävdat, att om man slutar förutse livet och vara rädd, släpper taget om det helt enkelt, så kommer livet sig självt att komma till dig med just storm. Jag vågade nästan göra det, och det gick lite snett, men jag är fullkomligt övetygad om att jag vågar igen en dag.

Fredrik, min alldeles egna underbara vän, som så fint beskrivit mig och jag honom. Vi träffades på nätet allting gick väldigt snabbt, det vet jag. Men vi känner sådan äkta kärlek. Jag har helt ärligt aldrig tidigare upplevt det så här.

Jag känner att varenda sekund av mitt liv skulle jag kunna leva med honom. Vi skulle få det så himla bra, vi skulle få det underbart. Med alla förutsättningar vi någonsin kunnat tänka oss. Allt skulle bli perfekt. Men så kom det här över mig och oss. Det drabbade oss mer än vad vi kunnat ana och det går inte att kontrollera, JAG kan inte kontrollera mig själv. I början skyllde jag allt på Fredrik. Kanske inte varenda handling jag gjorde, utan jag beskyllde honom för att inte kunna ta mig på rätt sätt. Men hur skulle han kunna det?

Fredrik och jag känner knappt varandra, så kan jag känna det många gånger om dagarna. Jag skulle vilja ge honom och mig själv en uppriktig chans att lära känna varandra. Jag skulle vilja dejta Fredrik, känna hur underbar pirrig och löjlig kärleken kan smyga sig på varenda gång vi ses.

Vår resa blev istället sådan att vi kände ett lyckorus i två veckor innan vi sågs. Vi pratade i flertalet timmar på telefon och på nätet via Skype. Redan efter några timmar på MSN ringde vi upp varandra. Det kändes så självklart. Som den största kärlekshandling jag någonsin gjort. Jag kände från första sekund jag började prata med Fredrik att jag skulle kunnna leva varenda sekund av mitt liv med den honom. Han är unik och speciell - en one of a kind! Fredrik är otroligt charmig, söt, sexig, snygg, vältalig, underbart klok, vis, mångkunnig. Han fotograferar och älskar att resa, han är ombytlig och föränderlig på många sätt. Han är företagssam och en sann entreprenör, han är duktig på att spara och placera, han är händig och vet hur saker ska göras.

Men, framför allt annat så är han så otroligt bra för mig. Han lugnar mig alltid när jag är orolig för någonting, han får mig mindre stressad med sin HakunaMatata-attityd (som inte på något sätt är negativ) och han får mig att le som ingen annan. Fredrik betyder så otroligt mycket för mig. Vi har gått igenom många likadana saker genom åren. Vi har haft det stökigt i våra familjer och blivit lämnade ensamma, svikna och uppgivna. Vi har tvingats ta tag i våra liv som inga andra har. Vi är kämpar utan dess like och vi är starka människor. Vi passar bra ihop för att vi kompletterar varandra på många olika plan. Var och en kan lyfta upp den andre när den andra är nere eller lite deppig.

Det är jobbigt just nu. Jag vill vara hos honom, nära och tätt inpå, känna varje andetag han tar. Lita på att han tar hand om mig när jag inte räcker till själv, lita på att jag kan fånga honom när han faller. Jag vill vara där för Fredrik. Jag vill vara glad med Fredrik. Jag vill skratta, le och känna mig uppfylld av kärlek varenda minut. Nog vet jag att livet inte är lätt alla stunder och att man faktiskt får ta sig igenom saker, men jag vill inte göra det utan Fredrik.

Jag vill inte att det ska låta som att jag är beroende av honom, eller att jag på något sätt missbrukar vår relation för att jag själv mår dåligt. Jag känner att den jag vill vara, mitt riktiga jag, Louise, vill honom väl och vill leva ett långt och lyckligt liv tillsammans med honom. Det handlar inte om att jag behöver honom, eller att jag inte klarar mig utan honom, eller att jag skulle dö om han lämnade mig. Jag klarar mig alltid! MEN, det handlar om att jag valt att tycka om honom, jag har valt att älska honom, jag har valt att ta hand om honom, jag har valt att ösa min kärlek på honom, jag har valt att leva ett liv med honom - av ren och äkta kärlek!

Det är aldrig min mening att såra honom med mina beteenden. Det är eller har aldrig varit min mening att sätta honom i farliga situationer där han blir rädd eller inte känner sig älskad. Jag vill väl, jag vet det. Jag vill väl, så väl.

Sorgen att mista den man älskar mest i världen är stor, men jag får glädja mig med att han finns i livet och försöker må bättre. Det jag inte kommer kunna leva med är tragiken i att ha sårat honom, i att veta att vad jag än gör eller säger, så kommer han alltid minnas de saker jag gjort eller sagt. Jag önskar och ber till Gud att vi kan gå vidare en dag tillsammans och glömma allt som hänt, eller rättare sagt, lägga det bakom oss. Jag skulle så innerligt vilja älska den här mannen resten av mitt liv, för att jag känner det i hjärtat.

Han frågar mig ofta varför jag gör det här, varför jag stannar hos honom när jag vet att jag gör honom illa, att jag sårar honom. Jag svarar alltid att det är för att jag älskar honom djupt och innerligt. Att jag aldrig kännt så här förut, att det känns i mitt hjärta att detta är värt att fightas mot eller för, att vår relation är någonting mycket speciellt. Men det är svårt. Klart att jag om han tycker det ska lämna honom för att jag sårar honom, men vad gör jag när jag verkligen inte känner att jag vill lämna honom trots att jag sårat honom?

Jag kan helt enkelt till viss del inte alls hjälpa att jag gör så mot honom. Alla får säga vad de vill, men jag kan inte hindra mig själv och jag är rädd för mig själv.

Here's what I want..

Jag vill ha en kärleksfull och fungerande relation
Jag vill kunna ta ansvar för mina egna känslor och tankar
Jag vill kunna fokusera på rätt saker
Jag vill kunna ta Fredrik för den han är
Jag vill kunna hantera mina känslor och min ilska
Jag vill kunna hitta en balans där jag är glad men inte behöver bli arg och ledsen
Jag vill känna att allt blir bra
Jag vill göra vad mitt hjärta säger
Jag vill må bra
Jag vill vara tacksam
Jag vill vara förstående
Jag vill vara uppskattande
Jag vill visa kärlek

Så, here's how it goes, hjärnan..

Bra att jag:
kan se vad jag behöver hjälp med
känner kärlek i mitt hjärta
har berättat för fredrik att jag är ledsen
har sagt förlåt till fredrik
har tagit ett aktivt beslut om att må bättre
försöker ta hand om mig själv

Tack för att jag:
har vänner som stöttar mig
har en säng att sova i om natten
känner tro och hopp inför framtiden
vågade leta hjälp
kan ha en fungerande kärleksrelation om jag vill
försöker må bättre varje dag
försöker att förändra mitt beteende genom att tysta mig själv

Hjälp mig att:
visa förståelse till dem jag sårat
känna att jag duger precis som jag är
lita fullkomligt på mig själv och dem omkring mig
känna frid i mitt hjärta
tänkta positivt
aldrig tillåta mig själv att skada någon psykiskt eller fysiskt
inte ställa krav på kärleken

Så, nu är klockan mycket och jag ska försöka att sova lite. Har fortfarande inte kommit fram till så mycket angående vad, när och hur jag ska skriva ner allt här. Men jag antar att det kommer med tiden. Just nu känns det mest som att jag vill föra en logg över hur jag känner och vad situationen omfattar. Det är svårt att försöka få ner allt i ord direkt, och jag är verkligen inte så jätteduktig på att sammanfatta allt i en kort text, men jag hoppas ni förstår allt eftersom!

Godnatt från en ensam och ledsen själ med ett stort hjärta, hopp och framtidstro

Så, vad är då en Borderliner, en person som lever på gränsen i princip hela tiden? Jag tänkte börja med att förklara det utifrån min upplevelse och mitt liv.

Mitt liv har alltid varit svårt på sätt och vis, även om andra ofta kallar mitt liv för ett enkelt liv. Jag får alltid vad jag vill, eller i alla fall det jag drömmer om.

Hittills har alla mina drömmar gått i upplevlse, i alla fall så många som jag liksom klarar av att hantera eller förverkliga trots min unga ålder på 21. Jag har haft pojkvän sedan jag var 14 år gammal och aldrig haft problem med att träffa killar heller. Jag har haft vänner och de har tyckt om mig. Jag har vänner och de tycker om mig. Jag har kommit in på mina drömutbildningar tre gånger nu efter varandra. Jag har fått resa och ha gott om pengar, även varit glad och kännt mig lycklig.

Men så finns ju baksidan. Den som ingen annan får veta om, eller den sidan som ingen vet om snarare. För det är inte så att jag döljer den medvetet. Den sidan är tragisk och ond. Jag känner ofta att jag är ensamast i hela världen, att jag ofta inte orkar vara den som är stark bland alla svaga. Jag är arg och känner fort hat mot människor som kanske inte vill mig illa men som ger mig en uppfattning om att de vill mig illa ändå innerst inne. Jag har otroligt svårt att lita på människor. Även om det tog mig lång tid att förstå, så sent som i höstas, kan jag heller inte lita på mig själv längre, om jag ens någonsin kunnat.

När jag umgås med mina vänner är jag den jag vill vara, jag är glad och lycklig. Oftast upplever mina vänner att de inspireras av mig och att jag får dem att må bra - jag vill väl! Baksidan är att jag aldrig klarar av att ha en särskilt djup relation med någon av mina vänner för att jag sårar mig själv och dem. Varför? För att jag varje gång jag känner att någon vill komma mig djupt in på livet blir rädd att dom ska avslöja den fasad jag har och det sköra inom mig. Jag litar helt enkelt inte på människor.

När jag träffat pojkvänner genom åren har det alltid varit allt eller inget. Jag har ofta och många gånger om träffat killar som inte är bra för mig, som sårar mig och vill mig illa för att de också mår dåligt innerst inne. Det har blivit som en spiral, som jag brukar uttrycka det. Jag träffar någon, faller för fort för att mina känslor är antingen enormt kärleksfulla eller absurt hatfulla. Så när det brister och går fel, när jag försöker släppa in killen jag träffat, har det gått fel. Jag har sårat varenda kille jag träffat, förutom en, som själv var destruktiv och förmodligen också led av någon form av Borderline eller bipolär personlighetsstörning. Jag har ingen förklaring på varför, jag bara gör det.

Få människor här i världen har jag älskat innerligt. Jag har säkert haft möjligheten eller förutsättningen och viljan till att göra det på riktigt, men inte velat eller vågat. Jag kan uppriktigt inte säga att jag älskar någon speciellt mycket idag heller, mer än min pojkvän Fredrik, min mamma Helena och min bror Martin samt min bästa vän Madeleine. Nej, jag älskar inte min pappa, fast han är i livet. För det han gjort mot mig genom åren kan inte få mig att älska honom innerligt. Och älskar jag inte någon innerligt kan jag inte älska någon av dem alls. Jag kan dock tycka om en person mycket. Åter till vad som hänt i min barndom i ett annat inlägg.

Så, vad är då att vara Borderliner enligt mig själv? Ja, till att börja med vill jag säga att jag ännu inte fått någon diagnos. Men, allt och mycket mer tyder på att jag "lider" av Borderline. Min mamma förnekade att jag skulle vara "drabbad". Hon påstod att hon först inte hade hört ordet förut, men att läkaren när jag var liten och var arg verkligen bekräftat att jag inte led av Borderline. "Barn kan vara ilskna och ha starka känslor ibland". Ja, självklart, men det var då! Nu är jag 21 år och har gått igenom det mesta som ett barn, en tonåring, en ung kvinna, ska behöva få gå igenom. Och det finns många saker som tyder på att en otrygg och smärtsam barndom kan utveckla Borderline.

Jag är en känslomänniska, oftast svart eller vit som min pojkvän förklarat mig. Jag är antingen väldigt, väldigt glad och lycklig - i ett lyckorus av harmoni ständigt. Då har jag många vänner, känner mig lättsam. Då är jag pratsam och vill lära känna människor. Jag är nyfiken och vill ta till mig all möjlig information. När jag är vit drömmer jag och fantiserar om små söta ting och bra händelser i livet. När jag är vit är jag en skön och kul människa att umgås med, jag är oftast väldigt tacksam. När jag är vit är jag oftast också väldigt uppmuntrande och inspirerande. Jag älskar att dela med mig och ge fina, ärliga komplimanger till de runt omkring mig.

När jag är svart är jag fruktansvärt arg och ledsen. Jag känner stor sorg inom mig, jag känner vrede till allt hemskt jag varit med om, och allt jag någonsin kommer att utsättas för i framtiden. När jag är svart vägrar jag inse saker av bästa värde. När jag är svart vill jag inte någonting alls. Jag känner inte för att träna som jag annars mår så bra av, jag känner inte för att skratta eller vara lycklig. Jag känner mig oftast ensammast på hela jorden och är i ett otroligt behov av bekräftelse. När jag är svart är jag oftast omeveten otacksam mot min familj och mina vänner. Jag är oftast mycket svår och kort mot människor i min närhet.

Det är inte okej att ha det så här, jag vet det nu. Det är ingenting jag är värd att gå igenom, men jag är här och jag ska ta mig igenom det här. Jag har ett hopp så stort som världen i sig själv och lite till. Jag SKA klara det här, jag SKA blir frisk och kry, jag SKA bekämta min Borderline - min personlighetsstörning. Just nu handlar det inte om hur många jag sårat eller att min familj och främst pojkvän mår skit på grund av allt jag orsakat. Det kan låta själviskt, men just nu kämpar jag med en överlevnadsinstinkt. Om jag insåg allt jag gjort skulle jag lika gärna kunna lägga mig ner och dö här och nu, livet skulle inte ha någon mening. Jag kämpar för mitt eget bästa just nu och måste det. Som en förklaring som egentligen inte skulle behövas just nu, till mina anhöriga.

Och en bedjan till mina anhöriga, hur själviskt det här än må låta just nu..

Ha förståelse, hur svårt det än må vara!
Sluta inte ge mig kärlek, jag böhöver den, om än mest just nu!
Försök bekräfta att jag finns, att jag är värdefull och omtyckt!
Sätt gränser för och emot mig, men var inte hård och ond mot mig!
Säg ifrån! Reagera så fort jag säger något som inte är okej, berätta för mig att det inte är normalt!
Prata om det med mig, dölj det inte! Det är ett problem, en slags sjukdom, så inse och jobba med mig!

Tack och innerligt tack igen! Främst till Gud för att Han hittat mig och förstår mig, men även till alla Er som läser det här någon gång framöver och kan ana vad jag går igenom eller på något sätt känner att ni kan stötta och hjälpa mig igenom allt.

Det handlar i det stora hela till slut ändå om min egen vilja att bli fri från min Borderline, och inget förstånd om att det är "bra nu" kommer någonsin kunna förändra situationen! Jag måste offra allt för mitt liv just nu, för att må bra igen, för att nå friheten.

Så, det är ganska nytt för mig. Men insikten om att jag faktiskt kanske lider av någonting som kan förklara alla mina känslor och utbrott är med små ord lättande. Det är inte skönt, inte härligt på något sätt. Men för mig som lever i ovissheten om varför jag är så arg och känner så starka svartvita känslor är det en stor lättnad.

Borderline är ingen sjukdom enligt litteraturen, Borderline, eller BPD som det också kallas, är ett tillstånd. Man vet att det finns hopp och att man kan komma ur detta tillstånd, men det krävs att den som har Borderline vill det innerligt. Jag vill innerligt komma ifrån detta tillstånd, men det är otroligt svårt. Visst, ingen har sagt till mig att det kommer vara lätt eller är det. Men, det är annorlunda. Jag mår generellt sätt väldigt bra, jag är lycklig, har kommit långt i mitt liv på bara 21 unga år. Jag har ett eget företag där jag arbetar som bröllops- & livsstilsfotograf. Jag pluggar till ljusdesigner som har att göra med inredning, något jag älskar. Regelbundet tränar jag löpträning och på gymet. Jag har många goda vänner och har valt att välja bort den mesta av alkoholen i mitt liv. Jag tror på Gud och är övertygad om att Han kommer hjälpa mig igenom det här.

En sak är dock markant just nu i mitt läge idag. Jag har tappat bort mig själv, den jag är, den jag vill vara. Jag har tappat min kontroll - eller rättare sagt, min balans! Just idag är det en kamp, jag mår faktiskt dåligt, på riktigt. Idag är dagen då allting förändrades. Det känns ingenting annat än skönt.

Jag kommer att vara väldigt tydlig med mina känslor här. Jag kommer skriva rakt ut vad jag känner utan att försöka kränka någon eller något speciellt mycket. Det mesta handlar om hat över mitt liv och varför just jag ska behöva stå ut med det här. Men, jag har också vunnit mycket på vägen. Jag vet vad jag gått igenom och att det inte "var meningen" att just jag skulle behöva genomlida allt det där.

Att vara Borderline må vara nytt för mig idag, men det är så ljuvligt att en förändring kom. Dock känner jag stort obehag och det är inte lätt att handskas med skuldkänslor från att ha sårat den jag älskar mest - min älskade underbara fina pojkvän Fredrik.

Frågan, den eviga frågan - var ska jag börja?

Klart att det är många tankar, mycket av allt just nu. Det är hit och dit och allt eller ingenting. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad eller hur det här ska bli. En plats för reflektion, en plats för ilska, en plats för glädje, sorg, tårar, lycka, äventyr. En plats för mig helt enkelt. Väldigt enkelt. Men ack så svårt.

Vad ska jag göra med alla frågor? Vem är jag, vad vill jag, hur hamnade jag här? Jag som trodde livet hade en tydlig mening, en tydlig linje, en tydlig riktning. Jag som trodde jag hade allt under kontroll, trots att jag då och då, eller mycket ofta, tvivlar på mig själv.

Tankar kring vad jag vill.. Jag vill leva i en kropp av frihet, i en kropp av lycka, i en kropp av harmoni. Jag vill känna att jag lever varendaste dag av detta liv. Jag vill älska andra människor och lita på dem. Jag vill kunna älska mig själv och lita på mig själv. Jag vill kunna vara den jag vill vara. Jag vill vara en glad tjej med många drömmar - den som jag faktiskt är.

Vi pratar mycket om Louise 1 och Louise 2 just nu. Det är då jag kommer in på det. Hur det hela blev så här, att jag sitter här nu, på en buss någonstans mellan Linköping och Jönköping. Det är dagen efter Lucia, och ingenting blev som jag hade hoppats på. Vad gör man - när livet sviker?

Mina ord tar aldrig slut, men för just nu är låten
Where I stood av Missy Higgins väldigt skön att lyssna på.

I don't know what I've done
Or if I like what I've begun
But something told me to run
And honey you know me it's all or none

There were sounds in my head
LIttle voices whispering
That I should go and this should end
Oh and I found myself listening

'Cos I dont know who I am, who I am without you
All I know is that I should
And I don't know if I could stand another hand upon you
All I know is that I should
'Cos she will love you more than I could
She who dares to stand where I stood

See I thought love was black and white
That it was wrong or it was right
But you ain't leaving without a fight
And I think I am just as torn inside

And I won't be far from where you are if ever you should call
You meant more to me than anyone I ever loved at all
But you taught me how to trust myself and so I say to you
This is what I have to do

Jag får säga God Jul, för här är det jag och endast mina tankar!