Svårheten i sig själv
Okej, det här är supersvårt, hur mycket jag än vill inbilla mig att det är enkelt och det kommer gå fint, så är det svårt. Ja, jag klarar det här, jag ska kämpa och övervinna allt ont. Vara mitt bästa jag, varje dag, tills den dagen kommer då jag inte längre behöver tänka särskilt mycket. Tills den dagen kommer då jag äntligen känner frigörelsen i alla aspekter kring mitt beroende av mina handlingar. Tills den dagen jag är mitt bästa jag utan att behöva kämpa.
Så, jag vaknar på morgonen, kisar en aning och känner en skön sol sippra in genom mina ögon. Det är fint och vackert, jag blir varm och det är skönt att få ha sovit ut. Lite senare, om än ibland lika snabbt, kommer olustkänslorna. Det är knepigt, jag kan inte styra dem, och jag hatar dem. Men på något sätt är det annorlunda nu. När de kommer kan jag styra dem, jag visste inte hur jag skulle göra det förut. Och visst, det är ENORMT svårt fortfarande, men jag börjar förstå hur jag kan hjälpa mig själv.
Ibland stannar jag upp och tänker, okej, hörru, det är faktiskt ganska normalt att man känner uppgivenhet och är otålig. Det ska ju faktiskt inte vara en dans på rosor direkt. Förändring, tillfrisknande, acceptans och ärlighet kommer inte över en natt, det kommer med tiden, lite varje dag. Och så backar jag, ger mig själv en liten bättre chans. Då brukar det släppa en aning, kännas skönare och bättre. Och så skriver jag. Då känner jag oftast riktig frid. Jag borde skrivit mer förut. Men jag är stolt att jag kan nu.
Jag vill inte vara oärlig mer.
Det har gått en hel vecka nu. En hel vecka har jag försökt vara mitt bästa jag. Jag har aldrig förut kämpat så här mycket, trott så mycket på mig själv, litat på att jag klarar av det. EN HEL VECKA!! Jag ÄR fantastisk. Det börjar sjunka in. Jag kan, jag kan, jag kan. Jag önskar bara jag snart, snart, snart kunde få lära mig alla verktygen till allt det som jag just nu kämpar emot. För när jag har dem, och är helt trygg i mig själv, om några månader eller ett år eller så, då VET jag redan nu hur det kommer kännas.
Ibland kan jag tycka att varför kan jag inte bara tillåta mig själv att få känna så nu? Men jag är inte där ännu, jag kan inte "belöna" mig själv med något jag inte riktigt ännu är värd. Det kanske låter knepigt, för det gör det ju inom mig också, men det är så det känns. Jag vill inte bara stanna och säga, NU är jag mitt bästa jag, NU är jag fri och förlåten, och NU är jag frisk. Jag vill ge det en chans att komma med tiden. Jag VILL lära mig någonting, jag VILL utvecklas på vägen, jag VILL få en möjlighet att rädda mig själv och hjälpa mig själv på bästa sätt.
Det är knepigt det här med svårheten i sig själv. Jag har fått många goda kloka råd och tankar den här veckan. Jag har fått en hel del små och stora brev, meddelanden och peppningar. Mycket som jag är otroligt tacksam för. Men, svårheten i sig ligger i att varje gång jag får dessa små kloka ord, står jag inför en utmaning. Antingen väljer jag att gå på den första impulsen, som jag tyvärr alltid gjort tidigare i mitt liv. Jag stöter orden ifrån mig, hjälpen jag kan få och allt som hör till vill jag inte veta av. Jag blir kall, tar avstånd, blir inte mitt bästa jag. Hävdar att de vill mig illa. Kommer inte ihåg känslorna som egentligen är förknippade med den här personen.
Men så vänder det. Plötsligt tänker jag, neeej, aldrig mer - jag vill ALDRIG MER tänka så. Jag är hemsk, jag är oärlig, falsk och fruktansvärt oklok i det läget. Så jag ger det en chans. Den här veckan har jag givit allt en chans. Jag börjar sakta men säkert läsa eller lyssna. Första reaktionen från mitt inre är avskyvärt, jag vill bara riva sönder allting eller skälla ut personen i fråga. Men så tvingar jag mig att läsa eller lyssna lite till och säger till mig själv, skärp dig! Efter någon sekund till fungerar det lite bättre. Jag gör en paus, andas, tänker att jag SKA göra det här för mig själv, inte döma något eller någon alls.
Så jag fortsätter och det går bra. Det går till och med bättre, och jag börjar förstå. Det är då jag blir glad. Jag blir lättad och det känns skönt. Jag läser eller lyssnar helt perfekt och tar in, tar till mig och försöker förstå. Oftast när jag tillåter mig själv att göra det här, förstår jag så mycket enklare och bättre. Jag får ut så mycket MER av allt jag får tilldelat.
Det är en ganska häftig känsla. Jag börjar lära mig lite smått. Det känns fint. Jag är tacksam!
Så, jag vaknar på morgonen, kisar en aning och känner en skön sol sippra in genom mina ögon. Det är fint och vackert, jag blir varm och det är skönt att få ha sovit ut. Lite senare, om än ibland lika snabbt, kommer olustkänslorna. Det är knepigt, jag kan inte styra dem, och jag hatar dem. Men på något sätt är det annorlunda nu. När de kommer kan jag styra dem, jag visste inte hur jag skulle göra det förut. Och visst, det är ENORMT svårt fortfarande, men jag börjar förstå hur jag kan hjälpa mig själv.
Ibland stannar jag upp och tänker, okej, hörru, det är faktiskt ganska normalt att man känner uppgivenhet och är otålig. Det ska ju faktiskt inte vara en dans på rosor direkt. Förändring, tillfrisknande, acceptans och ärlighet kommer inte över en natt, det kommer med tiden, lite varje dag. Och så backar jag, ger mig själv en liten bättre chans. Då brukar det släppa en aning, kännas skönare och bättre. Och så skriver jag. Då känner jag oftast riktig frid. Jag borde skrivit mer förut. Men jag är stolt att jag kan nu.
Jag vill inte vara oärlig mer.
Det har gått en hel vecka nu. En hel vecka har jag försökt vara mitt bästa jag. Jag har aldrig förut kämpat så här mycket, trott så mycket på mig själv, litat på att jag klarar av det. EN HEL VECKA!! Jag ÄR fantastisk. Det börjar sjunka in. Jag kan, jag kan, jag kan. Jag önskar bara jag snart, snart, snart kunde få lära mig alla verktygen till allt det som jag just nu kämpar emot. För när jag har dem, och är helt trygg i mig själv, om några månader eller ett år eller så, då VET jag redan nu hur det kommer kännas.
Ibland kan jag tycka att varför kan jag inte bara tillåta mig själv att få känna så nu? Men jag är inte där ännu, jag kan inte "belöna" mig själv med något jag inte riktigt ännu är värd. Det kanske låter knepigt, för det gör det ju inom mig också, men det är så det känns. Jag vill inte bara stanna och säga, NU är jag mitt bästa jag, NU är jag fri och förlåten, och NU är jag frisk. Jag vill ge det en chans att komma med tiden. Jag VILL lära mig någonting, jag VILL utvecklas på vägen, jag VILL få en möjlighet att rädda mig själv och hjälpa mig själv på bästa sätt.
Det är knepigt det här med svårheten i sig själv. Jag har fått många goda kloka råd och tankar den här veckan. Jag har fått en hel del små och stora brev, meddelanden och peppningar. Mycket som jag är otroligt tacksam för. Men, svårheten i sig ligger i att varje gång jag får dessa små kloka ord, står jag inför en utmaning. Antingen väljer jag att gå på den första impulsen, som jag tyvärr alltid gjort tidigare i mitt liv. Jag stöter orden ifrån mig, hjälpen jag kan få och allt som hör till vill jag inte veta av. Jag blir kall, tar avstånd, blir inte mitt bästa jag. Hävdar att de vill mig illa. Kommer inte ihåg känslorna som egentligen är förknippade med den här personen.
Men så vänder det. Plötsligt tänker jag, neeej, aldrig mer - jag vill ALDRIG MER tänka så. Jag är hemsk, jag är oärlig, falsk och fruktansvärt oklok i det läget. Så jag ger det en chans. Den här veckan har jag givit allt en chans. Jag börjar sakta men säkert läsa eller lyssna. Första reaktionen från mitt inre är avskyvärt, jag vill bara riva sönder allting eller skälla ut personen i fråga. Men så tvingar jag mig att läsa eller lyssna lite till och säger till mig själv, skärp dig! Efter någon sekund till fungerar det lite bättre. Jag gör en paus, andas, tänker att jag SKA göra det här för mig själv, inte döma något eller någon alls.
Så jag fortsätter och det går bra. Det går till och med bättre, och jag börjar förstå. Det är då jag blir glad. Jag blir lättad och det känns skönt. Jag läser eller lyssnar helt perfekt och tar in, tar till mig och försöker förstå. Oftast när jag tillåter mig själv att göra det här, förstår jag så mycket enklare och bättre. Jag får ut så mycket MER av allt jag får tilldelat.
Det är en ganska häftig känsla. Jag börjar lära mig lite smått. Det känns fint. Jag är tacksam!
