Borderline & jag - en kamp till friheten från livet på gränsen

Jag tror det är första gången någonsin jag ger upp totalt. Jag orkar bara inte mer.

Det är så det mesta känns just nu. Inte på ett dåligt sätt. Jag tror i alla fall inte det. Mer bra. Min terapeut säger att det som kommer ut är befrielse, frigörelse. Jag gråter inte som jag brukade längre, jag gråter av maktlöshet, av uppgivelse, av något som bara måste få komma ut.

Jag trodde jag hade gråtit tillräckligt när jag var 7 år. Jag frågade ofta mamma när tårarna skulle ta slut, om man verkligen kan ha hur många som helst. Jag vet det nu, det kommer alltid finnas fler.

Pia säger också att jag är i en så kallad psykologisk utvecklingsfas, en terapeutiskt avgörande stund. Det är nu det händer liksom, det är nu jag går igenom något. Det är nu jag kan gå vidare, förändra. Det har bara börjat. Jag har fortfarande någon månad kvar innan det börjar ta fart, på riktigt.

Jag som trodde jag var där för tre månader sedan, för fem år sedan. Alla andra gånger i KBT, psykoterapi, gestaltterpi och coaching. Med psykologer, kuratorer, läkare osv osv.

Och så nu, DBT. Jag är här. Det är så jävla skönt! Det känns liksom från själen och ut.

Det är enormt. Lite för stort för att ta in. Så jag säger och tänker ofta, fan, fan, fan. För det känns så.

Fan, fan, fan. För att det inte gått tidigare, för att jag inte vetat bättre. För många relationer jag krashat, för alla älskade som sårat mig, för allt förlorat. Men, också för allt jag fått tillbaka, allt jag vunnit, allt jag utvecklats igenom, allt jag kämpat för, allt jag kan och kommer att få.

Fan, fan, fan - jag ska fan, fan, fan ta mig igenom det här, en gång för alla! På riktigt!

Och jag ursäktar mig inte längre. Jag vet att mina bästa vänner fortfarande har samma Gud som jag. Men jag kan bara inte tro på något högre än en sund livsfilosofi. Någon stans när Gud får ta över allt, klarar jag mig inte själv. Det går liksom inte att lita på en Gud när man inte litar på sig själv. Någon gång kanske. Men jag orkar inte mer. Om han finns där så gör han det oavsett om jag inte orkar ta hand om min relation till honom just nu.

Jag är övertygad om att min mindfulness, min yoga, min individual och gruppterpi tillsammans med stöttande vänner och en fin kissekatt att komma hem till om eftermiddagarna räcker just nu. En sak i taget.

Ingen vet vad jag pratar om, ändå vet alla det ändå.

Om och om kan jag försöka förklara för mig själv hur allt är som det är. Men det hjälps inte. Det hjälper inte att alla mina vänner och familj alltid sagt att jag är som jag är, och att alla är ledsna någon gång. Det här är annorlunda.

Jag har avslöjat mitt livs största sanning, ändå döljer jag allt för mig själv.

..lär nytt och om igen, försöker få ut något vettigt om varför jag tvingas lära mig så fel. Men det är inte mitt fel, det ÄR inte mitt fel. Jag kunde inte bättre. Jag föddes med det, jag blev uppfostrad till det, jag blev utsatt för det.

And I just need to tell you.

Missy Higgins – Dusty Road - Non-Album Track

Någonstans kommer hoppet. Hoppet om min frihet. Hoppet om ett bättre liv än så.

Vågar jag?
Nej, jag törs inte.
Men om jag gör det då.
Då kanske jag känner mig lite starkare.

Läste mitt första inlägg från december.
Dagen efter lucia.

Jag är rörd till tårar.
Lilla jag.

Jag är här.
Jag vågade.
Jag tog steget.
Jag är en annan människa.

Where I stood får tala för sitt denna gång också.

..när man inte vet vad man slåss mot!

Ibland blir jag ledsen. Ibland känns det som att jag aldrig någonsin kommer att få en familj och barn. Ibland känns det som om ingenting har en ende. Ibland känns det som att varenda relation jag har bara går i spillror. Ibland känns det som om livet är upp och ner.

Det svåra är att inte veta vad jag slåss mot, ändå slår jag, hit och dit, varje dag. En sak har jag kommit på, efter lite gråt, ångest, eftertanke och mod en lördagkväll som denna. Jag är inte här och nu. Jag vet det. Jag är imorgon, om tre år, för tio år sedan, förra månden, i Borås, i USA, hemma hos Fredrik, i himlen, under täcket.

Jag är ALLTID någon annanstans! Så det börjar gå upp för mig lite lätt vad mindfulness egentligen egentligen handlar om. Eller snarare vad min sjukdom handlar om. Vad mitt liv kretsar kring. För just som i förra inläggen, när jag släpper allt och är här, nu, då finns ju ingenting annat och allt är totalt fine.

Thats for sure!

Men det är väl tur att det kan vända åt det glada hållet lika fort som åt det envisa lite mindre bra. Det gäller bara att våga släppa taget för en stund, sedan kommer allt till dig när du minst anar det.

Gång på gång försöker jag övertyga mig om att det faktiskt stämmer, idag är en dag då jag inte behöver övertyga mig själv. Jag har tagit ett bra och mycket viktigt beslut idag. Är glad över det.

Till på köpet vågade jag låta livet springa iväg utan att ha kontroll, och det blev faktiskt en väldigt fin dag till slut. Trots en jobbig morgon, med en tung vecka bakom mig fylld av ångest, nya tankar och människor. Jag lyckades, det tog lite tid, men det var inte förrän jag vågade släppa taget som det gick.

Nu ska jag rå om mig själv för jag har nya mål framför mig :)

De fåtal stunder av lycka i mitt liv är förevigt det bästa som kan hända under lång tid. De kanske ofta är många och långa, men ibland finns de där inte alls. De är som borta, långt ovanför molnen.

Mitt i allt det där ruset gillar jag att vara mig själv, jag är nöjd. Mitt i allt det där ser jag alltid ljuset och har inga som helst problem i världen för en sekund eller två.

Ibland syns det kanske inte alltid, men de finns så ofta där. Oftare än jag själv tror. Tyvärr är det ju just det också. Att det är det du ser och förstår. Min lycka, glädje, livslust, eufori och härlighet. Det är jag, rakt upp och ner. Ofta, men ändå aldrig.

"Jag tar illa upp när när du är glad, för du är det på grund av att jag hjälpt dig att bli det".

Jag önskar jag kunde ta dig med till min lycka, min glädje, min livslust, min eufori, min härlighet - det är en underbar plats att vara på. Jag önskar jag kunde få ta dig i min famn, vagga dig lugnt och stilla, viska allt gott jag vet om dig. Men du finns inte där, du tar det inte till dig. Du vänder dig om, du är någon annanstans.

Jag är Louise, fylld av kärlek, och lycka. Det är jag. Jag gillar när jag är jag. Jag gillar när jag får dela med mig av jag. Allt som är jag. Det jag gillar allra mest är när jag får vara det tillsammans med dig.

Han var hos min terapeut.
Han berättade att han sa många bra saker om mig till henne.
Han sa dem aldrig till mig.

Hatar, hatar, hatar, haaatar verkligen när allt blir fel!

Jag frågade ju bara när du ville åka hem till dig.
Allt för dig. Varför?

Pisskänslor är vad det kallas, riktigt dåligt. För allt skulle bli så bra och du hade dina känslor och det började visst falla på plats för dig. Det är bara en lek. Hade du velat hade du försökt på riktigt.

Tyck du att allt är mitt fel, min sjukdom och jag. Glid du på känslan av att du aldrig gör fel, att du är helt perfekt och över alla andra. Gör det. Men gör det inte med mig för jag är sårbar och rädd. Ta hand om mig och bläng inte på mig. Titta snällt på mig, gå fram till mig och fråga hur jag mår, vad jag känner, hur allt är.

För fan, ta dig samman. Vi är vuxna människor, hur kommer det sig att inte vi kan mötas på halva vägen? Varför måste det alltid vara jag som erkänner alla fel och ger upp. För helvete. Varför måste jag alltid vara den som blir hånskrattad åt. Fan.

Samtidigt som jag bara vill ställa mig upp och lipa rakt ut, lägga mig under täcker och aldrig mer gå upp, ringa honom och säga snälla saker skriker mitt inre om frihet.

Jag vill skrika rakt ut, kicka ass och bara göra min grej. Få tillbaka MITT liv! Skit igen.
Varför just jag och mina känslor?

Jag gjorde verkligen ingenting fel.
Jag var helt lugn och väntade i flera timmar på honom när han sitter här vid MIN dator och gör allt HAN behöver.

Varför gör jag så här mot mig själv?

Pisspisspisskänslor.

Rädda mig.

Så.. förlåt då är väl allt jag kan säga. Utan att veta vad jag gjort fel, utan att få höra dig säga vad som gick snett. Jag är ledsen att jag har en medfödd känslighet och blev utnyttjad i min barndom. Fuck it! Jag har tagit tillräckligt nu. Jag behöver mig själv.

Visst kan jag ofta fråga mig själv varför jag är som jag är, men allt eftersom inser jag att det helt enkelt är så det ska vara.

Det finns väldigt många bra dagar nu, men det finns också många enormt påfrestande. Tänk om livet vore så bra så att vi kunde undvika allt vad otrygghet och rädsla innebär, men jag är ändå glad att det inte är möjligt.

Utan allt detta skulle jag aldrig kunna lära min hjärna att ta hand om allt onödigt.

Det är svårt att förklara vem jag är, hur jag är och vad som händer när det går lite fel inuti mig. De flesta känner mig som en glad och positiv tjej men många bollar i luften och mycket energi. Jag är en glad person med vilja, kraft, fin utstrålning och kärlek. Jag är omtänksam och familjär. Rolig och spontan.

Det är ju jag, rakt upp och ner. Men enligt konstens alla böcker är det också jag som är skygg och rädd innerst inne. Det är jag som är liten och ynklig, känslig och misstänksam. Det är också jag som blir ledsen, tycker saker är enormt jobbigt och som ibland bara känner mig som den ensammaste personen i universum. Det är också jag som ibland genom min skenbara kompetens blir helt handfallen ena dagen, men andra dagen klarar världen med storm.

Så är också allt detta emotionellt instabil personlighetsstörning, eller också tidigare kallat Borderline. Alla dessa positiva sidor och negativa sidor, allt det bra och allt det mindre bra, allt som hör livet till för just mig är klassat som någonting. Det är en bit medfödd känslighet, en bit utsatthet och otrygg barndom och uppväxt, en liten del enormt påfrestande livssituationer och en liten liten del Louise innerst inne. Men ingenting är egentligen någonting. För jag är bara jag, och jag är också min sjukdom, eller?

Men så finns det då dagar då jag bara önskar att jag kunde få ringa till en vän, min chef, min pojkvän, min mamma, mina kunder och säga, "hej, idag har jag brytit benet, jag kan självklart inte gå så jag stannar hemma". Där tonerna av "hej, jag har en dålig dag fylld av ångest, stress och längtan efter ett bättre liv" inte riktigt passar in. Där den där otroliga Louise plötsligt försvinner in i sitt skal och inte klarar av att ta världen med storm. Där tvångskänslor och massiva gråtattacker blandas med impulser av att världen bara är påhittad och att det inte finns en endaste liten mening med att jag skulle skriva det här.

Då måste jag stoppa mig själv. Jag lever och är lycklig. Jag skriver det här för mig själv, främst för att kunna bibehålla min mindfulness i vardagen. Men jag skriver också för er, för mina närstående, för min vän, min chef, min pojkvän, min mamma, mina kunder. För att kunna berätta allt det där ni aldrig ser. Ingenting någon någonsin behöver vara rädd för eller ta illa upp inför,  bara så att jag får en chans att låta er lära känna mig. Inte så jag skall kunna anpassa ert beteende efter mitt, utan snarare så att jag skall kunna stå ut med mitt eget mot er och finna insikt och förståelse i hur jobbigt det också är för dem som står utanför.

Ibland önskar jag att jag hade brytit ett ben, det hade varit så mycket enklare då. Men, ibland är jag helt enkelt bara lättad över att jag är jag och att jag få vara Louise, för er, för mig själv och för min sjukdom.

Det är också en otrolig sak för mig, att så många utomstående hittar till mig och mina tankar. Alla kommentarer och mail jag får från er som är anhöriga till andra människor med IPS. Alla ni som är pojkvänner/flickvänner, alla mammor, alla döttrar, alla syskon, vänner och bekanta. Alla som lider och inte lider. Alla som ser ljuset, genom min och mina närståendes styrka, mod och kraft.

Tack!