Borderline & jag - en kamp till friheten från livet på gränsen

Innan var jag den som alla runt omkring mig vill att jag ska vara. Det var inte särskilt svårt. Jag våndades visst med vissa ensamhetskänslor ibland, och att inte duga för mina vänner eller min familj. Men det var inte samma sak. Jag är tacksam, utan mitt stadie av depression idag har jag aldrgi kunnat förändra mig. Det är meningen och jag tackar Gud för det. Det endas jag önskar är bara att jag hade förmågan att förstätta låta det vara så.

Många säger att det blir bättre av sig själv, snart, framöver. Du måste bara ha tålamod Louise. Ha tålamod och vänta in det goda. Gör roliga saker, men tvinga inte dig själv. Gör sådant som du bara känner för. Skit i att du måste. Känn bara in din egen kropp och gör saker utefter det. Det är jobigt, jag vet. Men vi finns här, dom finns där för dig Louise. Du måste bara öppna ögonen och se allt som det är.

LÅT FREDRIK VARA. Lämna honom. Lämna den du älskar mest. Det gör ont i dig, men den bästa känslan efteråt är i alla fall att du lät honom ha det liv han förtjänar. Hur ont det än gör, låt honom gå. Bara gå. Släpp honom. Skit i honom rent ut sagt. Han har själv sagt att han mår bäst av det. Det är det bästa du kan göra för ditt liv framöver. Killar finns det fler av, en gång kommer du också träffa rätt Louise, när du är stabil och lugn. När du vet ditt värde och vart du står i världen. Gå ut och gör allt det du drömt om. Bara var.

Lägenheten är dock ett problem. Jag vill bo kvar här, jag trvis här och det är inte många platser jag verkligen gör det på. Låt mig stanna, låt mig få finna friden här. Utan krav, utan sorg. Jag längtar. Sorgsen.

Fredriks önskan är att jag ska låta honom vara, så vad gör jag?

Så vad gör jag när jag blir ledsen och vaknar med ångesten rakt framför mig. Vem kramar jag, vem söker jag tröst hos? Jag var så bra på det förut.

Jag vill åka till Varberg en ljum sommarkväll med rutorna nere
Jag vill åka till Borås och mysa med min bror
Jag vill umgås med min mamma , säga förlåt för allt jag någonsin gjort mot henne
Jag vill ringa mina älskade vänner och säga förlåt,, be om förståelse
Jag vill åka till Ungern och studera Ungerska ett halvår under sommaren
Jag skulle vilja göra klart skolan, för jag vet att jag har förmågan
Jag vet att jag klarar att vara ifrån Fredrik
Det gör inget om han träffar en ny, då var det helt enkelt inte meningen att vi skulle vara tillsammans
Jag älskar Fredrik av hela mitt hjärta
Han är klok och omtänksam och bryr sig om mig
Men det är försent, i alla fall just nu

Så vad händer nu?
Jag måste ta mig igenom det här, hur ont i hjärtat det än gör, så måste det gå.
Jag har kapaciteten att ta mig igenom det här. Resan har bara börjat. Problemen ligger i att släppa taget, finna den jag är, på riktigt. Jag önskar det fanns något sätt för mig att förklara, ställa allt till rätta. Men livet fungerar inte så, tragiskt nog inte så. Så vad gör jag nu?

JAg vill leva i nuet, känna harmoni, känna att Gud lever och stöttar mig genom allt. Jag vill inte mista kontollen.

Det börjar bli outhärligt, även om jag ser ljuset. Ljuset nu lite omtumlad. Mobila teamet var precis här efter att Fredrik själv än en gång uttryckt att han vill at jag flyttar härifrån och att vi inte längre är tillsammans. Orden och känsorna är blandade. Just nu känner jag ingenting.

Mobila teamet var här precis, jag har velat läggas in en vecka nu, men de anser fortfarande att jag klarar det själv här hemma. Hur ska jag tänka? Just nu är det virrvarr. Jag fick till slut i mig min nyss påbörjade antidepressiva, en variant av Prosac som heter Fluoxatin. Det är fjärde halva tabletten jag tog idag, endast 10mg om dagen varje morgon till att börja med. Oxascand hjälper inte särskilt direkt, mer mot ångesten en liten bit, men inte mot gråten och paniken direkt. Jag fick i mig två av dem, plus min halva Fluoxatin, men även tre hela Stesolid av mobila teamet.

Jag känner mig dåsig, har svårt att se klart. Men eftersom ångesten var outhärdlig bertättade dem att det bara var helt rät och okej att ge mig dem. De bad mig sova. Fredrik tycker allt är superjobbigt och ser tyvärr ingen framtid mellan oss längre. Han har gjort slut och vill att jag flyttar någon annanstans :(

Hjärtesorgen är färst just nu. Jag älskar honom, mer än ord kan beskriva. Han är min hjälte - min räddare i nöden. Men även sådana har en viss mängd tilldelad kraft. Jag önskar honom allt gott i världen, och ser inte detta på något annat sätt än att det är mitt eget fel och att jag förtjänar det. Men sorgen över att mista honom kommer föralltid förbli i mitt hjärta.

Jag saknar allt som har med honom att göra. Hans varma mysiga lukt, hans kramar, han ljumma kyssar, hans omtänksamhet, hans klokhet, allt han är rakt upp och ner. Det är med sorg jag måste gå vidare. Någonting bättre väntar, det bara råkar vara så att han är det bästa som hänt mig.

Jag saknar mina vänner och min familj. Även om jag mestadels vill vara själv och tänka. Alla krav, allt jobbit, all stress, alla måsten - allt går före min förmåga just nu. Jag vill bli hel, jag måste bli hel.

Jag sitter här och är hel inuti, jag vet bara inte hur jag ska plocka fram det.

Alla mina dagar av lycka och glädje har gått åt till att försöka hålla mig själv uppe. Borta från allt det onda. All min energi går åt till att försöka vara den jag är utåt - en glad, social och helt perfekt Louise, helt perfekt och underbar.

Men så kommer det, det brister, jag blir ledsen, känner mig som den mest ensamma människan i världen om kvällarna. Jag gråter en skvätt, somnar och går upp nästa dag med min löpträning som om ingenting har hänt. Inbillar mig själv att jag under hela mitt liv kommer få jobba med dessa outhärdliga affirmationer, böner och ordspråk för att må bra.

Tills nu. Det funkar inte. Jag kan inte och vill inte hålla på så där längre. Det är fel, inom mig. Livet, jag ger upp. Jag vill vara den jag drömmer om att vara, för gott.

Vi är tillbaka i Stockholm efter en skön vecka i Borås över jul. Visst den var kämpig den också, framför allt insåg jag väl mest att jag inte tänker fira jul förrän jag själv har en fin liten familj att dela den med. Min familj svek mig också mycket under julen i år, genom att förneka att jag faktiskt är sjuk och att det har varit så här så länge vi kan minnas.

Fredrik & jag tittade i fotoalbum från när jag var liten, jag insåg plötsligt att jag varit lika arg som jag är idag då och då, just då när jag bara var tre år gammal. Vi hittade teckningarna jag skickat ut genom dörren då jag blev inlåst för att jag grät och skrek för mycket. Mamma hade skrivit en lapp, jag önskar att jag hade fotat av den och kunde visa den här. Det står något i stil med "Idag har Louise varit mycket arg, hon blev inlåst på sitt rum och skrek, sparkade för hon ville ut. Hon skickade dessa teckningar till oss genom springan under dörren. De betyder snälla mamma och snälla pappa släpp ut mig".

Att se detta var otroligt jobbigt. Det var ledsamt och sorgset. Jag har sett dem så många gånger förut, och tro det eller ej.. Minnet av denna dag och vad jag gjorde, hur jag kände finns så färskt i minnet att jag kan återge precis varenda sekund av händelsen. Jag minns vreden som den är precis idag när jag känner den. Jag minns ledsamheten och övergivenheten precis så som den är idag när jag känner den. Jag minns sorgen över att inte duga, av att inte räcka till och vara en helt vanlig tjej precis som jag gör idag. Jag minns kraven på att jag var tvungen att vara "ordentlig" och "uppföra mig" som de ofta sa, precis som idag när jag kommer hem till min familj var gång.

På något sätt börjar allt hänga samman, jag börjar förstå. Jag är sjuk, och jag måste inse det. Jag måste tillåta mig själv att vara det. Nog för nu, jag kan förklara senare.

Vad händer vänner?

Mycket och ingenting på samma gång.

Jag är ledsen, får utbrott, är glad, blir arg, känner mig ensam, gråter, får panik, har tokångest.

Det är hemskt. Nu är det riktigt hemskt.