Ett slag mot tre
Det hände precis. Jag har inte gjort mig illa på ett halvår. Slog mig precis tokhårt flera gånger om, i huvudet. Det bankar fortfarande. :( Varför kan jag bara inte få leva ett normalt liv? Känna mig älskad och få vara tillsammans med dem jag älskar. Världen är inte rättvis!
Recept på överlevnadsilska
Sätt på sjukt bra musik, helst något som gör dig sjukt arg. Jag använder alltid Paramore när jag är på sådnat humör. Känslan kan jämföras med ett lopp, man vill göra allt man kan för att vinna det (ni som är tävlingslystra vet vad jag menar).
För er andra kan det liknas vid känslan att bli diskriminerad, orättvist behandlad eller rent ut sagt eliminerad. Man kan antingen välja att vara ett offer, gråta en hel kväll och tycka synd om sig själv. Eller, så låter man känslorna vara där en stund, låter dem sakta men säkert bli en överlevnadsilska, som jag kallar det.
Fortsätt och gör något riktigt radikalt. Till exempel, vad som händer här just nu är följande.. Dra upp alla rullgardiner/persienner som täcker dagsljuset. Skruva upp ALLA lampor du har hemma på full nivå. Ta tag i alla skitsaker du bara låtit vara den senaste veckan (här funkar det alltid att storstäda eller diska för mig). Öppna fönster och dörrar på vid gavel, sätt på fläktar och få ur allt gammalt. Sortera.. Böcker, noter, filmer, mappar på datorn. Gör någonting drastiskt som får dig på andra tankar.
Känslorna då? Tankarna, depressionen och ensammheten? Den kvarstår, men jag väljer så mycket hellre att vara en kämpe i detta läget än att lägga mig ner och bli ett offer. Visst är det kolossalt svårt, ingen vet hur man gör, men försöka duger faktiskt i detta läge! Rakt upp och ner!
För er andra kan det liknas vid känslan att bli diskriminerad, orättvist behandlad eller rent ut sagt eliminerad. Man kan antingen välja att vara ett offer, gråta en hel kväll och tycka synd om sig själv. Eller, så låter man känslorna vara där en stund, låter dem sakta men säkert bli en överlevnadsilska, som jag kallar det.
Fortsätt och gör något riktigt radikalt. Till exempel, vad som händer här just nu är följande.. Dra upp alla rullgardiner/persienner som täcker dagsljuset. Skruva upp ALLA lampor du har hemma på full nivå. Ta tag i alla skitsaker du bara låtit vara den senaste veckan (här funkar det alltid att storstäda eller diska för mig). Öppna fönster och dörrar på vid gavel, sätt på fläktar och få ur allt gammalt. Sortera.. Böcker, noter, filmer, mappar på datorn. Gör någonting drastiskt som får dig på andra tankar.
Herrugud, min terapeut frågade mig idag om jag gjort något för att fokusera om de negativa känslorna, stå ut med dem. Jag visste inte då, men nu vet jag, jag gör det precis hela jäkla tiden, varje dag. Och folk kallar det att fly. Jag kallar det enkelt en överlevnadsilska. Jag skulle inte finnas om inte jävlar anamma var en del i mitt liv.
Tack för det Gud!
Tack för det Gud!
Känslorna då? Tankarna, depressionen och ensammheten? Den kvarstår, men jag väljer så mycket hellre att vara en kämpe i detta läget än att lägga mig ner och bli ett offer. Visst är det kolossalt svårt, ingen vet hur man gör, men försöka duger faktiskt i detta läge! Rakt upp och ner!
Ett stort jävla svart hål
Jag vill så ogärna finnas just nu :'(
Sover flera timmar i sträck. Är helt utmattad. Kan inte jobba. Ingen mat smakar bra. Jag är yr och förvirrad. Har ingen ork till att träna, inte ens gå en liten promenad. Vännerna svarar inte. Den jag älskar får jag inte älska, och för min familj är det visst helt oförståerligt, som alltid.
Droppen idag är när jag ringer F och tänker fråga om han vill gå på bio. Jag hinner inte ens fråga innan han säger att han kommer hem sent. Han ska se den där filmen med någon annan ikväll. Den jag ville se. Precis som varje gång jag velat gå på bio med honom.
Men det spelar ingen roll. Jag känner mig fortfarande som noll och ingenting. Trots att han sa att han älskar mig idag. Det är som det alltid varit.
Men det spelar ingen roll. Jag känner mig fortfarande som noll och ingenting. Trots att han sa att han älskar mig idag. Det är som det alltid varit.
Så jag går tillbaka till sängen, grinar och självömkar. Känner mig ensammast i världen. Ingen vet, ingen förstår. Och ett helt jävla liv ska jag leva så här. Jag är fan inte värd det!!!! Inte för en endaste jävla liten sekund!! Hör du det, jääävla Borderlinehelvete!!?? Dö i helvetet kan du göra, du och ditt ego! Fanskapet till sjukdom!
Frågor & svar
Många har säkert alldeles för ofta tusen frågor utan svar. Jag beslutade mig för att skaffa en separat mail. För er som har diagnosen, ni som är anhöriga
eller dig som bara behöver prata.
Skriv till mig så svarar jag med min egen visdom, i mån av tid och framför allt ork.
[email protected]
Skriv till mig så svarar jag med min egen visdom, i mån av tid och framför allt ork.
[email protected]
