Borderline & jag - en kamp till friheten från livet på gränsen

Alla vill mig väl-texten kommer här. Det har tagit mig ett tag att låta det smälta in, men det var på väg, sakta men säkert. Så vad menas då med att alla vill mig väl inom situationstecken?

Inom mig har jag alltid haft en generell paranoia över allt och alla. Många gånger kan jag bara inte slappna av i början av en ny relation, vare sig det gäller arbetskamrater, vänner eller pojkvän. Det hela handlar om att jag tror att de någonstans bara har kommit till mig för att de har något i baktankarna.

Så är självklart aldrig fallet, och jag har heller aldrig upplevt något i stil med det som gjort att det skulle vara sant. Alltså, det är inte sant och jag borde inte tro på tankarna, jag ska ifrågasätta dem.

Men, jag har levt så länge, om än hela mitt liv, utan att tänka på det. Jag har alltid haft svårt att hantera känslor och varit väldigt mottaglig för all dålig energi som människor runt omkring mig går och bär på.

Det var inte förrän Fredrik började prata med mig om att alla människor alltid vill väl innerst inuti. Det spelar ingen roll vilken typ av människa man är, vad man gjort eller inte gjort. Alla människor vill väl innerst inne och vill vara i kärlek och harmoni med andra, med världen.

Så även för, med och mot mig.

Länge har jag brottats med dessa hemska tankar, utan att tänka på det särskilt mycket. Jag har alltså bara gått med dem utan att fråga mig själv om jag verkligen kan basera dem på någon slags sanning. När jag började förstå vad det handlade om har jag dag för dag upplevt hur mitt förtroende för människor i min närhet ökar och hur jag i samma sväng börjar lita på mig själv. Det är otroligt skönt, men det krävdes en viss ansträngning.

Många undrar säkert vad det är jag gör eller inte gör för att lyckas komma vidare hela tiden. Jag bestämmer mig. Det finns inget annat botemedel. Bestäm dig för VART du vill komma, vilket liv du EGENTLIGEN vill leva och HUR du ska nå dit. Det verkar jättekomplicerat till en början, men det är så otroligt mycket lättare än du tror.

Börja med att tänka tyst för dig själv, föreställ dig hur världen skulle se ut om precis varenda människa du möter, umgås eller samtalar med egentligen vill dig så sjukt väl. Den sura tanten i kassan på ICA, stöttiga killen på gymet, din hemska mamma eller din otroligt late pojkvän. ALLA VILL DIG VÄL.

Det funkade bra för mig, tillslut.
Tacksamhet får symbolisera idag.

Tack!

Det har gått ungefär tre veckor sedan jag hade min senaste stora ångestattack. Innan dess var det en vecka mellan. Det känns otroligt skönt. Men ibland är det också skärmmande, när rädslan nästan vill låta sig ta över. Men, också sagt innan, det ska inte få bli så den här gången. Det är annorlunda nu. Tro det eller ej, vare sig det är bra i viss mening eller inte så har jag fruktansvärd kontroll på min kropp.

Skulle kanske snarare vilja säga att jag känner min kropp så mycket bättre. Jag är i mer harmoni, balans och ro. Det är ofta frid jag känner istället för oro. Vart kom den från? Jag bestämde mig. Det fick räcka. Jag var trött på det. Att ångesten byter skepnad och att jag gömmer mig bakom ett skal fick ett slut.

Ångesten byter skepnad många gånger, det är så sant. Den är som ett spöke, fast vi kallar honom monstret. Trots att han byter skepnad och kommer i de mest oförutsättningsbara situationer så är han där utan att påverka mig. Det är stort.

Så det går faktikst väldigt bra nu, och det är jag väldigt glad över.

Att vara i ångest är ingenting som är önskvärt av många. Det är, utan att dra alla över en kant, också väldigt få som verkligen förstår vad ordet ångest betyder och innebär. Ångest kan också yttra sig olika för olika personer, men oftast kan det då vara så att många har svårt för att skilja på till exempel stress, oro och ångest.

Alla dessa tre har mycket gemensamt, vilket kan göra det svårt att hålla isär dem. De ger många gånger ett konstant magont, ihållande spänningar och ökad puls. Alla är de gemensamt uttryck för olika slags försvarmekanismer och förberedelse för flykt i hjärnan. De är naturliga, i viss bemärkning.

För att skilja dessa åt tänkte jag berätta hur de ser ut, känns, för mig.

Stress, är för mig en känsla av att jag har press på mig, det sätter sig ofta uppe i bröstet. Jag måste väldigt mycket, och inte allt för sällan tycker att jag borde. Oro, är där emot en konstant gnagande känsla lite djupare i magen. Känslan av ovissheten gör att jag kan vända och vrida mig i evigheter utan att ens tänka på det ibland. Ångest där emot är så mycket värre, varför undrar många? Jo, för riktigt påtagligt gnagande ångest ger sig inte. Ångest, är för mig mycket verkligare än både stress och oro. Den kommer plötsligt och absurd. Känslan är krypande i hela kroppen. En känsla av panik, jag vill fly.

Ångesten har alltid yttrat sig i de mest otänkbara situationer och tankar hos mig. Storheten i det lilla just idag är att jag där emot kan se tydliga mönster hos mig själv. Det viktigaste då är att veta sanningen om ångest - det är inte farligt och det går ALLTID över. Ångest har alla människor och det är en naturlig reaktion, precis som oro och stress.

För mig tar ångesten dock överstyr, och jag har aldrig kunnat just vara i min ångest. Det är en fruktansvärt obehaglig känsla, en av de värsta jag vet. Så det är inte så märkligt att min kropp vill fly från den. De senaste dagarna har jag kännt mig utsatt för en enorm ångest, många gånger så påtagligt farlig att jag verkligen tvivlat på mig själv. Varför tvivlar jag mitt i allt mod och hopp med kraft? Enkelt.. För att den är så mäktig! Men faktum är, att mitt intellekt och min så kallade insikt (mindfulness i nuet) är så mycket starkare.

Så, jag har testat, jag testade, två gånger nu, och det fungerar. Jag är i ångesten. Jag är med ångesten. Mitt uppe i den. Jag känner på den. Ser den verkligen krypa som tusen myror under min hud ut mot mina fingerspetsar och försvinna. Samtidigt andas jag, djupt och länge genom näsan. För mig har det alltid funkat bäst att sänka andningsfrekvensen (en så kallad Yogaandning djupt i svaljet, som ett väsande ljud).

Det kan tyckas obehagligt, absolut, men det är förmodligen den mest frigörande känslan jag någonsin kännt i hela mitt liv. Jag gör mig av med den genom att vara i den, vara med den. Se den från ett annat perspektiv. Det är stort.

Svårt, men så lätt.
Ont, men så skönt.

Frigörelse, frihet, harmoni.
Jag vill, jag kan, jag är!

Ja, vem har någonsin sagt att det skulle vara enkelt.
Ibland vet jag inte vad, hur eller när,
men på något sätt lyckas jag ändå alltid klara mig.

Nja, vem har sagt att det skulle vara svårt.
Iband vet jag alltid vad, hur och när,
men på något sätt lyckas jag ändå aldrig klara mig.

Nej, vem har någonsin sagt att det skulle vara varken enkelt eller svårt.
Oftast vet jag alltid vem jag är,
och på något sätt lyckas jag alltid vara jag.

Who says I can’t be free?
From all of the things that I used to be
Re-write my history

John Mayer - Who says

Denna gång om en tjej som tycker att hennes mamma är kontrollerande och självupptagen. Det tar andan ur mig att se hur Katie får henne att förstå vad det handlar om endast under de första minuterna.

Det finns hundratals likadana videos som behandlar alla möjliga sorters vardagliga problem där vi människor inte ifrågasätter våra negativa tankar utan bara låter oss själva gå i smärta utan anledning.

Wise mind är det engelska ordet för visshet. Den som står mellan förnuftet och känslan. Den kan beskrivas som en klokhet, intuitiv sanning eller personlig visdom. Jag kallar den insikt.

Detta kan sammanfattas ganska enkelt. Var närvarande i det du gör, hantera allt som kommer utifrån sett, mellan tanken och känslan.

Observera - det du upplever, var vaken och betrakta
allt som kommer till dig som små moln

Beskriv - vad du känner och gör, sätt ord på det du upplever

Delta - i upplevelsen och bli ett med det som händer,
handla intuivivt utifrån din inre vishet

Döm inte - dina åsikter eller det som händer, acceptera och ta emot,
lägg märke till, men värdera inte

Gör en sak i taget - lämna det som distraherar dig och koncentrera dig,
gå när du går, tänk när du tänker

Var effektiv - och gör det som fungerar, möt det som händer
och frigör dig från plågsamma känslor

Vad händer när man står där, mitt uppe i allt, med tusen förvirrande tankar och inte vet vart man ska ta vägen. Det är då jag önskar att någon kunde stå där och ta emot mig, säga till mig att vara lugn, det är okej. Men så kommer det aldrig att vara eller bli, och tur är väl det.

Min terapeut fick idag äran att påminna mig om att jag hade en diagnos som kallas Borderline. Jag har nu i en veckas tid kämpat med mig själv mer än vanligt, och jag kan bara inte komma på varför. Så vi försökte prata igenom det och komma fram till något vettigt. Det enda jag kom fram till var gång på gång att jag helt enkelt glömt bort min medfödda känslighet den här veckan. Att det är okej att känna olustkänslor, ovisshet och ångest då och då, utan att bli rörd av det. Att registrera och känna efter, men att kunna säga inom sig till det där monstret, att nejdu, idag försöker och kan jag faktiskt själv, på egen hand.

Så jag sitter där i morse och kommer plötsligt på tanken - jag har gått vilse i min egen glömska. Jag är känsligare än andra, jag registrerar känslor och impulser på ett helt annat sätt, och jag får ångest starkare än många andra. Det är okej. Så länge jag fokuserar på att inte fly från känslorna utan är i dem. Att vinna acceptans och förståelse, förtroende hos mig själv.

Sedan gav hon mig en riktigt bra tankeställare. Louise, du är den första jag någonsin haft av mina patienter med Borderline som kan skilja på ångest, stress och oro. Det är starkt. Jag blev lättad. Men hur reagerar man egentligen? Eh, tack, vad snällt. Eller, mja, det visste jag redan. Jag tog det med ro. Själv tanken att hon faktiskt upptäckt något nytt hos en diagnostiserad Borderliner var klok nog.

Slutsats; insikt är alltid bra! Tänk efter innan, ifrågasätt dina tankar, minns, skriv ner, gå tillbaka till, upprepa, ÖVA! Det är en lång resa, men jag har redan hoppat på tåget, och tänker inte för allt i världen hoppa av det. Jag är här och nu. Mindfullness. Jag kan, jag vill, jag är.

Ville bara säga en sak..
Älska.. och gör det villkorslöst!

Kram på er & TACK för ert enorma stöd!

Det mesta kan botas med lite Paramore i högtalarna, faktiskt!

if i'm a bad person, you don't like me
i guess i'll go, make my own way
it's a circle, a mean cycle
i can't excite you anymore

where's your gavel? your jury?
what's my offense this time?
you're not a judge but if you're gonna judge me
well sentence me to another life.

don't wanna hear your sad songs
i don't wanna feel your pain
when you swear it's all my fault
cause you know we're not the same
oh we're not the same

the friends who stuck together
we wrote our names in blood
but i guess you can't accept that the change is good
it's good

you treat me just like another stranger
well it's nice to meet you sir
i guess i'll go
i best be on my way out

ignorance is your new best friend

this is the best thing that could've happened
any longer and i wouldn't have made it
it's not a war no, it's not a rapture
i'm just a person but you can't take it

the same tricks that once fooled me
they won't get you anywhere
i'm not the same kid from your memory
now i can fend for myself

Paramore - Ignorance

Jag är fri. Det är skönt.

Var på min första DBT session idag, vilken känsla och vilken storhet! Att få bekräftelsen på insikten om hur just jag är, när jag sakta men säkert börjar berätta om mig. Att känna långt in i benmärgen hur enormt jag växt sedan den där morgonen innan jul när jag satt hos min läkare och var helt förstörd. Att känna kraften inom mig, viljan, styrkan. Förståelsen!

Jag är redan HÄR. Jag har tagit mig HIT.

Ett år framöver kommer jag få de absolut bästa verktygen som hjälper mig hantera och leva med min medfödda känslighet. Det är stort. Det är livet. Det är frihet. Det är glädje. Det är mod. Det är lycka rakt igenom!

Inte vet jag bara vad det är, jag har också nu klurat ut hur exakt jag är, och att jag skiljer mig väldigt från många andra med diagnosen i allt från vilja, insikt, klokhet och självdestruktivitet.

Något som också är frigörelse är att känna att jag litar på mig själv och min terapeut. Att hon också jobbar med människor som är mer eller mindre som mig varenda dag. Att jag också känner sakta men säkert för varje dag som går allt mer hur det kan kännas för de som älskar mig också, hur verkligheten ser ut.

Den är vackrare än jag någonsin kunnat ana! Äntligen!

Jag har fått låna en helt fantastisk liten bok, eller ett par böcker. Inte nog med alla självhjälpsböcker och NLP-ljudböcker vi har här hemma, men dessa är något i särklass. Tao te Ching är grunderna till Taoismen, men denna är Tao enligt Nalle Puhs sätt att se det. Helt ljuvligt fint!

Läste en helt okej artikel idag. Visst är allt skrämmande, både för mig och dem jag älskar, eftersom allt vad Borderline handlar om uppmanar alla att fly från någon som har diagnosen. Men, det finns en väg ut, OCH, det för mig allra viktigaste är att jag aldrig någonsin mer gömmer mig för allt det här.

Att jag aldrig någonsin mer får panik över att någon kommer lämna mig för min sjukdom. Så länge jag tror på tankarna jag har om att bli lämnad, kommer det också ske. Om jag gör ett aktivt val att inte tro på dem, kan jag samla mig själv, slippa paniken och ångesten. Bli självständig och ansvarig för den levande varelse jag faktiskt är.

På vägen vinner jag förtroende för mig själv. Allt eftersom jag inser, att så länge jag tar ansvar och ifrågasätter mina egna stressade tankar, kan jag inte bli arg på någon jag älskar för att den lämnar mig. Alltså, om jag har separationsångest och får panik över det faktum att alla uppmanar min pojkvän att lämna mig, att fly för livet, bidrar jag automatiskt till att förstärka det alla andra säger - hon är galen.

Men, om jag lär mig att kontrollera allt som har med denna ångest och alla negativa känslor att göra, om jag lär mig att ifrågasätta dessa tankar, kan jag göra det bättre för mig själv där jag vinner förtroende inom mig, men även hos dem som jag älskar.

Varför har det varit så svårt hittills?

Jag brukar säga, att om en person som älskar mig och vill hjälpa mig inte tar med mig till sin värld, kommer jag aldrig kunna veta om någon annan värld än min egen. Min egen värld har ofta klara mål och jag gillar mig själv många gånger, men den är suddig eftersom den ofta går ihop med verkligheten. Ja, jag är verklig och förstår vad en verklighet är, men jag kan ibland inte inse att min verklighet faktiskt inte är alla andras.

Med detta menar jag att ofta tror jag, och har visserligen trott så här hela mitt liv, att det är fullt normalt att få sådan panik och att det är helt okej att känna sådan extrem ångest som jag gjort. Jag trodde alltid att ångesten var kärlek. Jag trodde känslorna jag kände när någon lämnade mig var att älska någon.

Jag börjar sakta men säkert förstå vad det egentligen innebär, att alla andras värld inte ser ut så. Att det inte är okej. Att när jag älskar någon så känns det inte som om jag får panik, utan det gör mig lugn. Det är en skön känsla, ganska så ny för mig. Det bästa av allt är att när jag tillåter den att komma är det de mest fantastiska lugn jag någonsin kunnat känna. Jag älskar för att älska, inte för att bli älskad.

Hur kom jag till insikt? Jag fick det berättat för mig. Tyvärr inte många gånger, utan en gång, i höstas, av mannen i mitt liv, killen jag drömmer om och vill dela mitt liv med. Ända fram tills den dagen hade människor runt omkring mig samspelat med mig och sagt, det är helt okej, du är bara lite annorlunda och lite mer känslig än oss andra. Så visst kunde jag bli arg då. Men nu förstår jag att deras värld inte såg ut som min, de kunde inte förstå mig, hur gärna de än ville.

Hur kunde han förstå då? Han är den första jag någonsin släppt in ett hundra procent på livet. Han är den första som jag kunnat älska innerligt och han är den allra första människan i mitt liv som jag givit en chans att förstå mig. Han är otroligt klok och en underbar människa fylld av kärlek för allt och alla, men han är också den första jag någonsin varit villig till att låta förstå mig. Precis som jag idag är villig att förändra mig.

Nu förstår jag helheten, nu börjar jag sakta och mycket lugnt, försiktigt att förstå, den värld som alla andra lever i. Den värld som jag också kan få vara en del av, om jag bara vågar öppna mig för den, och inte låter den vara en fiende, utan en kär vän som jag kan lära av. Lära mig utav och få uppleva livet, utan kamp, utan motsträvan, utan panik, utan ångest, utan vrede. En värld av kärlek, förståelse och lugn.

Det var meningen. Jag lever för en högre mening. Det är något stort i det. Att plötsligt inte undra varför just jag skulle bli "utsatt" för det här, utan att det finns en mening. Att människor ska lära, inte av det negativa av sjukdomen, utan det som faktiskt kan ta plats, där vi växer. Att jag ska lära mig. Att vi skall kunna älska ytterligare lite till, få en liten gnutta bättre tålamod, en stor mängd förståelse och ett helt fantastiskt spännande liv i förändring.

Learning to take care of yourself - BPD Central

Om du sätter en människa i en cell med dennes egna tankar som han tror på, kommer denne skrika desperat i frustration och panik. Om du sätter en munk i en cell med dennes egna tankar som han inte tror på, kommer han säga tack. Han är inlåst med sina egna tankar, sitt eget sinne.

Om du älskar mig, stoppa mig från att såra dig, sätt mig i en cell, men ge mig en väg att hantera mitt sinne med så jag inte sårar dig igen. Detta är självförverkligande. Att arbeta med något som utvecklar och tillfredställer min personlighet. Det är vägen till uppvaknande.

Byron Katie hos Oprah

Allting händer här och nu.
Sluta upp att kämpa emot.
Ifrågasätt vad du vore utan smärtan.
Släpp taget om den.
Lev ut ditt bästa jag.
Låt allting komma till dig.
Lita på att du och alla andra sköter sitt.

Det är omöjligt att vara ensam och lämnad.
Alla som du älskar är alltid med dig i ditt sinne.
Du är aldrig ensam.
Du bär dem med dig.
Vare sig de finns där eller försvinner.

Det är inte vad det är.
Det är vad vi säger till oss själva att det är.
Den enda gången vi lider är,
när vi argumenterar med det som är.

Verkligheten är en berättelse om det förflutna,
och vi kan ändra det förflutna här och nu.
Att försvara sig innebär att inbjuda till krig.

Sluta insistera på att vara sjuk.
Omfamna det istället.
Ge det en chans.
Sluta argumentera med verkligheten.

Vi blir bittra med sanningen vi tror på,
men vi kan välja att inte tro på den.

Godnatt.

Angånende min föregående post med Byron Katie ville jag försöka förklara vad det egentligen handlar om.

Till att börja med ska jag berätta att denna kvinna var deprimerad 40 år av sitt liv, och kom en dag till insikt. Precis som Dr. Wayne Dyer kallar sina insikter och livs uppvaknande för The Shift, kallar Byron Katie sitt uppvaknande och del till världen The Work. Båda har de väldigt insiktsfulla och kloka tankar om hur vår kropp fungerar med vår hjärna, i relation till oss själva, andra människor och världen i sig själv.

Wayne Dyer talar mycket om det jordliga och utgår från Lao Tzu, Taoismen och Tao Te Ching. Det är en väldigt uppenbar parantes till det livet som de flesta människor på jorden lever. Han uppmanar oss att börja söka naturen och var vi kommer ifrån, för att bli ett med oss själva. Det ligger mycket visdom i vad Dr Dyer säger, och det är något jag själv kännt väldigt länge.

Han pratar om ett högre tänkande, som vissa människor har, men som alla kan ha, om man bara vill. Det här höga tänkandet handlar om mig själv i relation till andra, att jag väljer hur jag reagerar och hur jag vill leva mitt liv. Ingenting är för knepigt för att kunna vara sant när det handlar om att vara sitt bästa jag hela tiden.

Detta är även kallat NLP, neuro-linguistic programming, och är skapat av Richard Bandler där man utgick från gestaltterapin. Med NLP menas att man programmerar sin hjärna till att tolka saker på olika sätt. Om jag vill uppnå någonting i mitt liv kan jag automatiskt programmera min hjärna att tänka så som får mig att komma dit. Mer om detta i ett annat inlägg.

Så till Byron Katie, som hävdar ungefär någonting i stil med detta, förutom att hon valt att presicera sig något mer. Byron Katie pratar om att ifrågasätta de tankar som kommer till oss. Eller som för många av oss innebär de tankar vi faktiskt tänker och bär med oss hela tiden, varje dag och natt. När jag först började titta och lyssna till hennes ord tänkte jag att, nejnej det där kommer aldrig gå, hur kom hon dit? Men allt eftersom lossnar det och jag känner igen mig något otroligt i dem som hon hjälper.

Vad det hela handlar om är att de negativa och destruktiva tankar vi har skulle inte finnas om vi ifrågasatte var och en av dem. Så om vi nu utgår från att jag är svartsjuk på min pojkvän och undrar varför han inte vill vara med bara mig och varför han börjat umgås så mycket med den här tjejkompisen (så här kan en borderliner reagera väldigt ofta, även jag, trots att jag jobbat mycket på det under åren), kan vi se följande.

Antagande/tanke: Han är inte trogen mot mig när han är med henne.

Vad vi då menar med att jag ska ifrågasätta detta för att inse hur dumt det är, är att jag måste fråga mig själv hur jag är när jag tänker tanken och hur jag är utan den. Så..

Fråga 1: Är det sant?
Är det sant att han verkligen inte är trogen mot mig när han är med henne?
Svar: Ja, det verkar i alla fall så.

Fråga 2: Kan jag absolut veta detta?
Kan jag vara helt säker på att han inte är trogen mot mig när han är med henne?
Svar: Ja, för han är alltid väldigt glad när han har träffat henne.

Fråga 3: Hur reagerar jag på det när jag tror på det?
Hur blir jag, hur tänker jag och hur agerar jag när jag tror på att det är sant?
Svar:Jag blir ledsen och uppgiven, jag känner mig ensam och sårad. Jag känner att jag vill att han bara ska vara med mig hela tiden, för jag är ju fantastisk. Jag blir arg på henne, och dömer henne. Jag attackerar honom ofta när han kommer hem och är glad, undrar varför han inte är glad med mig på samma sätt.

Fråga 4: Vem skulle jag vara utan den tanken?
Hur skulle jag känna mig, hur skulle jag agera, vad skulle jag säga och känna?
Svar: Jag skulle vara så lättad och glad.

Efter detta finns det någonting som Bryon Katie kallar för "a turnaround", där man väljer att vända antagandet/tanken till sig själv istället. Det finns alltid olika sätt att vända på den, men det är tänkt att i slutändan leda till det mest bisarra av dem alla, det som oftast får oss att inse hur otroligt vrickat det är att tänka så här.

Turnaround 1: Jag är inte trogen mot honom när han är med henne.
Turnaround 2: Jag är inte trogen mot henne när han är med henne.
Turnaround 3: Jag är inte trogen mot mig själv när han är med henne.

Så slutsatsen blir här helt enkelt ganksa tragisk - jag är inte trogen mot mig själv när jag har det här beteendet. Detta kanske inte tycks vara så tragiskt i det stora hela, men det är precis vad det är. Människor dödar på grund av det här, människor rånar banker på grund av det här, människor går under på grund av det här. Det är inte okej, och det största upptäckten är att ungefär mestadelen av befolkningen lever så här, de ifrågasätter aldrig sina egna tankar.

Vad jag då började fråga mig själv var, föds vi alla sådana eller lär vi oss med tiden? Ja, det finns ju någonting som heter smärta. Aha, nu börjar det gå upp för oss. ALLTID när vi gör någonting som vi egentligen inte vill mot någon agerar vi i smärta. När vi skyller på andra, när vi blir arga utan anledning, när vi gör någonting mot någon som inte har med dem att göra egentligen. Vi har så pass mycket smärta inom oss att det går ut över andra, och detta handlar inte bara om stora saker som att man är psykiskt sjuk, utan många människor känner så här.

Smärtan ligger inom oss, från det vi upplevt i vårt förflutna till exempel. Vi agerar i smärta och projicerar helt enkelt denna på människor som betyder mycket runt omkring oss. Vad som då händer är att denne får en liten del av min smärta, och så går det runt. Vi föds alla fantastiskta och utan smärta, men människor runt omkring oss, som våra föräldrar till exmepel påverkar oss. Världen lär oss vad smärtan är och innebär och vi får den själv projicerade på oss. För att kunna bryta det här måste vi kunna förlåta oss själv och frigöra oss från smärtan. Detta gör vi bäst genom att göra oss oberoende. Då vi lär oss att älska villkorslöst.

Så, vad har jag kommit fram till? Jo, att genom att projicera min egen smärta på någon annan, försvårar jag bara situationen och framtiden för mig själv. Jag förstör för mig själv. Allt jag har problem med hos andra, är egentligen problem hos mig själv. Just här inser jag mycket hur det har med min Borderline att göra. Har inte alla Borderline i smärre grad nu då? Nja, det fungerar ju inte riktigt så. Vissa människor utvecklar bara de här olika dragen mer än andra. Men, då kommer vi till det som är så fantastiskt. Vad vore en person med diagnos Borderline om vi alla fick lära oss att tänka så här och inte agera i smärta utan vara obereroende och älska villkorslöst?

Förmodligen skulle ingen vara svartsjuk eller arg, ingen skulle behöva ha självmordstankar eller vara deprimerad. Ingen skulle behöva få en diagnos eller bli rankad som dum i huvudet. Alla skulle bara bry sig om sin egen business, som Byron Katie förklarar. Det finns min egen business, andras business och Guds business. Om jag tar hand om mitt och litar på att alla andra tar hand om sitt uppstår plötsligt något helt ofattbart - vi är i harmoni!

"The only time we suffer is when we believe a thought that argues with what is.
When the mind is perfectly clear, what is, is what we want."

Questions:

1. Is it true?
2. Can I absolutely know that it is true?
3. How do I react to it, when I believe the thought?
4. Who would I be, without that thought?

Close your eyes and look at your life.

Byron Katie on Soul Series with Oprah
The Work of Byron Katie - Resentment And Jealousy

People say, love comes and goes
But they don't understand what they don't know
'Cause what I feel starts deep inside
It's kinda like a seed that springs into life

They say, it's not right and we move too fast
But they don't know the meaning of what we have

Wherever it is, I'll fly Whatever it takes, I'll try
So don't pay no mind to whatever people say
Whenever it is in my life
Know that I will be on time
'Cause you know why there's no standing in our way

When you're far and we're apart
I'm really missing you, I wanna be where you are
They say, it's not right and it won't last
No point believing what we have 

And if you're lost, I'm gonna find you
'Cause without you I'll break down and cry
And you know why I wanna surround you
With all my love

Whatever it takes - Leona Lewis

Vaknade helt knepig idag, samma olustkänslor som jag känt i en vecka fast lite värre på grund av stress. Kan bero på att jag somnade kvart över tio igår och vaknade av mig själv halv åtta. Brukar lägga mig vid tolv och sova till nio annars. I vilket fall som helst. Sprang runt som en yr boll och visste inte vart jag skulle göra av mig själv. Det slutade med att jag ringde Fredrik och det var ju inte särskilt bra eftersom både förmodligen känner sig än mer pressade i våra situationer som vi sitter i just nu. Så jag grät, men det gick över och jag bad om förlåtelse. Pratade med Madeleine en stund och fick ny kraft.

Tog mig samman och kom till läkarbesöket som planerat. Då hade jag även dragit på mig löparskorna för promenad. Kändes skönt. Var på väg till Nyckelviken. Anna är helt fantastisk som min läkare. Hon förstår på något sätt som ingen annan gör. Eller så har det helt enkelt att göra med att hon är den enda jag verkligen känner förtroende för inom vården just nu. Hon rådde mig, precis som mitt hjärta känner, att stanna hemma och ta hand om mig sjläv denna veckan också. Precis så som jag gjort veckan som gått.

Allt som jag klarat mig igenom den här veckan har gjort mig otroligt mycket starkare. Allt har varit en bidragande del i att jag mår mycket bättre och kan hantera mig själv, mina känslor och attacker på ett helt annat sätt. Hon blev förvånad när jag berättade om en vecka full av energi, glädje och självkännedom. En vecka utan speciellt mycket sorg och vrede, utan attacker och panik. Även om jag haft små törnar har det gått utmärkt. Jag har klarat mig bra. Hon menar på att det är väldigt dumt att bryta detta nya fantastiska mönstret genom att stressa iväg i helgen och så vidare.

Så, planen är att göra precis bara sådant som får mig att må bra. Fortsätta med mina otroligt goda sömnvanor, gå till gymet några gånger som förra veckan, träffa någon vän då och då, gå på mässan på onsdag, jobba på lördag. Dessutom ger jag inte bara mig själv en ärlig chans utan alla runt omkring mig att komma ikapp och förstå vad som händer, att jag är i förändring. Medicinen kan behöva en liten skjuts på vägen och hon tyckte jag hade gett den det. Därför är det inte särskilt bra att gå tillbaka till mitt gamla stressfyllda mönster utan försöka ta varje dag som den kommer och vara lugn. För jag kan ju. Och som Anna sa, det kommer snart alla runt omkring dig snart också att förstå.

Okej, det här är supersvårt, hur mycket jag än vill inbilla mig att det är enkelt och det kommer gå fint, så är det svårt. Ja, jag klarar det här, jag ska kämpa och övervinna allt ont. Vara mitt bästa jag, varje dag, tills den dagen kommer då jag inte längre behöver tänka särskilt mycket. Tills den dagen kommer då jag äntligen känner frigörelsen i alla aspekter kring mitt beroende av mina handlingar. Tills den dagen jag är mitt bästa jag utan att behöva kämpa.

Så, jag vaknar på morgonen, kisar en aning och känner en skön sol sippra in genom mina ögon. Det är fint och vackert, jag blir varm och det är skönt att få ha sovit ut. Lite senare, om än ibland lika snabbt, kommer olustkänslorna. Det är knepigt, jag kan inte styra dem, och jag hatar dem. Men på något sätt är det annorlunda nu. När de kommer kan jag styra dem, jag visste inte hur jag skulle göra det förut. Och visst, det är ENORMT svårt fortfarande, men jag börjar förstå hur jag kan hjälpa mig själv.

Ibland stannar jag upp och tänker, okej, hörru, det är faktiskt ganska normalt att man känner uppgivenhet och är otålig. Det ska ju faktiskt inte vara en dans på rosor direkt. Förändring, tillfrisknande, acceptans och ärlighet kommer inte över en natt, det kommer med tiden, lite varje dag. Och så backar jag, ger mig själv en liten bättre chans. Då brukar det släppa en aning, kännas skönare och bättre. Och så skriver jag. Då känner jag oftast riktig frid. Jag borde skrivit mer förut. Men jag är stolt att jag kan nu.

Jag vill inte vara oärlig mer.

Det har gått en hel vecka nu. En hel vecka har jag försökt vara mitt bästa jag. Jag har aldrig förut kämpat så här mycket, trott så mycket på mig själv, litat på att jag klarar av det. EN HEL VECKA!! Jag ÄR fantastisk. Det börjar sjunka in. Jag kan, jag kan, jag kan. Jag önskar bara jag snart, snart, snart kunde få lära mig alla verktygen till allt det som jag just nu kämpar emot. För när jag har dem, och är helt trygg i mig själv, om några månader eller ett år eller så, då VET jag redan nu hur det kommer kännas.

Ibland kan jag tycka att varför kan jag inte bara tillåta mig själv att få känna så nu? Men jag är inte där ännu, jag kan inte "belöna" mig själv med något jag inte riktigt ännu är värd. Det kanske låter knepigt, för det gör det ju inom mig också, men det är så det känns. Jag vill inte bara stanna och säga, NU är jag mitt bästa jag, NU är jag fri och förlåten, och NU är jag frisk. Jag vill ge det en chans att komma med tiden. Jag VILL lära mig någonting, jag VILL utvecklas på vägen, jag VILL få en möjlighet att rädda mig själv och hjälpa mig själv på bästa sätt.

Det är knepigt det här med svårheten i sig själv. Jag har fått många goda kloka råd och tankar den här veckan. Jag har fått en hel del små och stora brev, meddelanden och peppningar. Mycket som jag är otroligt tacksam för. Men, svårheten i sig ligger i att varje gång jag får dessa små kloka ord, står jag inför en utmaning. Antingen väljer jag att gå på den första impulsen, som jag tyvärr alltid gjort tidigare i mitt liv. Jag stöter orden ifrån mig, hjälpen jag kan få och allt som hör till vill jag inte veta av. Jag blir kall, tar avstånd, blir inte mitt bästa jag. Hävdar att de vill mig illa. Kommer inte ihåg känslorna som egentligen är förknippade med den här personen.

Men så vänder det. Plötsligt tänker jag, neeej, aldrig mer - jag vill ALDRIG MER tänka så. Jag är hemsk, jag är oärlig, falsk och fruktansvärt oklok i det läget. Så jag ger det en chans. Den här veckan har jag givit allt en chans. Jag börjar sakta men säkert läsa eller lyssna. Första reaktionen från mitt inre är avskyvärt, jag vill bara riva sönder allting eller skälla ut personen i fråga. Men så tvingar jag mig att läsa eller lyssna lite till och säger till mig själv, skärp dig! Efter någon sekund till fungerar det lite bättre. Jag gör en paus, andas, tänker att jag SKA göra det här för mig själv, inte döma något eller någon alls.

Så jag fortsätter och det går bra. Det går till och med bättre, och jag börjar förstå. Det är då jag blir glad. Jag blir lättad och det känns skönt. Jag läser eller lyssnar helt perfekt och tar in, tar till mig och försöker förstå. Oftast när jag tillåter mig själv att göra det här, förstår jag så mycket enklare och bättre. Jag får ut så mycket MER av allt jag får tilldelat.

Det är en ganska häftig känsla. Jag börjar lära mig lite smått. Det känns fint. Jag är tacksam!

Jag gjorde någonting jag aldrig kunnat göra förut. Jag sa nej när jag tyckte att jag själv började gå för långt. Jag tänkte, nej, det här är inte mitt bästa jag. Jag kan bättre. Läget där jag inte längre kunde skilja på vad som var mitt bästa fantastiska Louise och vad som var lilla hemska monstret var supertunnt.

Tror jag börjar förstå lite bättre vad det handlar om att leva på gränsen. Tror jag börjar förstå mig själv ännu lite mer. Men jag kunde, och jag tog chansen att stoppa mig själv innan jag hoppade över till fel sida. Jag vet att det gick lite för långt den här gången ändå. Men jag är stolt, för det var ett värdefullt framsteg inom mig. Så jag sa förlåt, jag vill inte såra dig, ha en fin kväll, kram.

Helgen som gick - ja vad hände egentligen? Ibland känns det som om jag inte får fram ett ord här, och vissa dagar jag kan vakna och ha hur mycket ord som helst inom mig. Då flyter allt ihop fint och blir en bra text med kloka tankar som kommer inifrån. Fast det är nog ganska viktigt att jag inte tänker så.

Det här är min plats. Det gör inget om det inte finns något sammanhang, huvudsaken är att jag får ur mig det. Det hjälper mig att tänka klart dock, när jag försöker formulera saker som är svåra, som det här.

Madeleine har varit här om kvällarna och morgnarna. Jag är lycklig för det. Vi har ätit massa gott, tittat på löjliga saker som Melodifestivalen och Let's Dance. Vi har pratat en hel del också, ända till två om nätterna.

Men det har också varit tungt. En av de tyngsta sakerna som kan hända i livet hände i fredags natt. Ingenting kunde jag göra åt det, och ingenting kan jag göra för att få det ogjort. Det gör ont, men det ledde trots allt tungt till mycket gott på vägen, hoppas jag. Allt jag kan trösta mig med att det inte var mitt eget val utan någon annans, och att personen i fråga varit ärlig.

Huvudsaken är att det trots törnar är på väg framåt, och att jag får så underbart många råd, tips och pepp från människor i min närhet jag inte trodde var kapabla till det. Det var dumt av mig att tro så. Men mina tankar fick ta över, det är inte bra, det gick för långt.

Nu känns det dock lite mer ok, och jag är tacksam. Otroligt tacksam för många saker. Det är viktigt för mig.

You don’t have to be part of the problem
I just need a second chance
Instead of leaving me standing in sorrow
I know that you’ll understand
I hope then you’ll understand
I know that I was wrong
But just don’t walk away

Oh won’t you stay
I need you need you here
When you’re with me
All others disappear
I’ll follow close
So close I’ll almost touch
I need your love
But it never hurt this much

I don’t wanna be someone who’s searching
Finally met someone
I finally met someone
There’s a couple things I’m still learning
Just gotta figure out
But you need someone who knows
I came to you tonight
But now you’re just walking away

Don’t get caught up in mid feeling off course of day
You can take a minute before you go slipping away
I know I took some time but I realized my mistake

I need your lovin’ arms at night, but it never hurt this much
You don’t have to be part of the problem
I just need a second chance

Gavin DeGraw - Stay

Allt jag någonsin drömt
om gick upp i rök.

Det gör ont.

Det finns bra dagar, och dåliga dagar. Det finns perfekta dagar och helt usla dagar. Det finns helt okej dagar och lite mindre okej dagar. Tur är väl ändå att helt plötsligt mitt i allt detta vacklande har jag kommit på att, oberoende av vilken dag det först verkar vara, kan jag bestämma mig för om det stämmer eller inte.

Jag tror medicinen har hjälpt mig en hel del. Jag har ätit min medicin i 10 dagar och är helnöjd. Jag hade en topp av ångest som var extrem i söndags, men det var också kulmen på depressionen som faktiskt varit. Det fick vara nog efter dagen. Jag hade varit med om för mycket, och låtit min sjukdom ta över min kropp, jag hade ingen energi. Men mitt bland alla tusen tankar, känslor, människor och platser fanns en eldsjäl.

På St Görans psykiatriska akutmottagning fanns en kille som plötsligt kom in genom dörren när jag låg och grät. Han tog mig i handen, sa hej och log. Han sa; titta på mig, jag är inte farlig. Jag tycker bara det är trevligare om vi tittar på varandra när vi pratar. Han fångade mig.

Många gånger mitt i den extrema ångesten är jag inte kontaktbar, inte för att jag inte vill det, utan för min kropp säger till mig att inte vara det. Det är få som kan nå in till mig då, men jag lyssnar alltid, alltid, alltid. Så helt plötsligt var det annorlunda. Någon visste hur han skulle behandla mig, och det kunde bara inte gå fel. Jag var mottaglig. Ett underbart ord, en underbar mening som betyder allt för mig i många lägen.

Så, vad denne kloke mannen pratade med mig om tänker jag inte gå in på just nu. Men, det gjorde mig som förvandlad, och det gör mig otroligt lycklig. Efter händelsen fick jag all kraft, ork och energi i världen till att göra mig själv en björntjänst - börja ta hand om mig. Tacksamheten är oändlig, och om jag någon gång får möjligheten ska jag berätta det för honom.

Det finns bra dagar, och dåliga dagar. Det finns perfekta dagar och helt usla dagar. Det finns helt okej dagar och lite mindre okej dagar. Tur är väl ändå att helt plötsligt mitt i allt detta vacklande har jag kommit på att oberoende av vilken dag det först verkar vara, kan jag ALLTID bestämma mig för om det stämmer eller inte.

Så jag tänker fortsätta att ha det så, för det gör mitt liv så pass mycket roligare och skönare att leva. Utan krav, sorg, smärta och ångest hängandes där över mig. Utan ett beroende av att låta den komma fram.

Frid.

Vad är tålamod egentligen?

Djupt försjunken i tankar. För jag tänker ju mycket. Speciellt nu, efter ett helt annat uppvaknande. Något hände i söndagskväll. Någonting fick mig att inse vilket fantastiskt liv jag fått tilldelat mig. Vilka fantastiska möjligheter, underbar familj, stöttande vänner, en ljuvligt klok pojkvän. Men, att jag höll på att låta allt försvinna.

Så jag tog min chans. Den enda jag någonsin fått av just mig själv. Allt jag behöver är bara lite tålamod. Och mig själv att lita på. Frid. Ro. Jag känner den sakta, sakta komma emot mig. Jag öppnar mig mot den. Låter den komma till mig bit för bit. Jag klarar det här.

There is no way to hapiness, hapiness is the way. - Dr. Wayne Dyer

Rita Mae Brown, en amerikansk författare, sa en gång att vansinne är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat. Det låter logiskt, men många av oss har otroligt svårt för att släppa våra invanda beteendemönster och tankesätt. Vi tror på dem, eftersom de tagit oss till den punkt vi är idag. Men ibland kör vi fast och trots att vi försöker om och om igen så är väggen där. I det läget gäller det att pröva något helt nytt för att finna dörren.

Läs följande stycke en gång och räkna hur många gånger du uppfattar bokstaven ”G”.
”GATAN VAR GAMMAL MEN MÅNGA AV DE GULA HUSEN SOM STOD LÄNGST STRANDEN VAR NYBYGGDA.”

Var det lätt? Det intressanta är att olika människor ser olika många ”G” och att alla är övertygade om att de läst rätt antal. De flesta kommer först fram till fyra ”G”, men det finns några som ser ett par till.

Åter till Rita Mae Brown: Om det du gör inte fungerar oavsett var det är gör något helt annat. Vad som helst, men något annat. Ibland kan du göra helt tvärtom. Hur många ”G” såg du när du läste normalt? Läs nu igenom texten baklänges och notera hur många ”G” du upptäcker den här gången. Blev det fler? I så fall beror det säkert på att du först läste och ljudade orden i huvudet och litade på att ”G-ljudet” skulle dyka upp. Men i orden ”många” och ”längst” hörs inte G-ljudet. De som läser väldigt mycket tittar bara på orden de ljudar inte orden de har i huvudet

Vad skulle hända om du provade det här i verkligheten på ett tankesätt eller ett beteende du har? Om du bara för en vecka skulle testa något helt nytt. Vågar du? Vad har du att förlora? Allra helst om du är en av dem som nu tänker att ”Mitt sätt har tagit mig dit jag är nu så varför ändra?”. Då borde du verkligen prova. Alla vill vi ha det tryggt och säkert runt omkring oss, men vad händer om du vågar ta klivet ur tryggheten en stund? Kanske blir det ännu bättre och ännu tryggare. Det vet du inte när du inte varit där. Testa. Du kan alltid gå tillbaka.

Du stressar till jobbet = Gå upp i tid och ta det lugnt.
Håller du i taktpinnen på mötet = Låt någon annan hålla det.
Gnäller du på barnen, anställda eller chefen = Beröm dem.
Skjuter du upp jobbiga saker = Gör dem på en gång.
Gör du allt på en gång = Skjut upp jobbiga saker.
Har du kontrollbehov = Ge kontrollen till någon annan.
Tycker du jobbet är tråkigt = Tyck att jobbet är kul.
Tar du fjärrkontrollen och bestämmer kanal = Fråga familjen vad de vill se.
Klär du på dig först = Klä på barnen först.

Det kan vara så, men behöver inte.

En person med Borderline kommer inte ihåg känslor kopplade till minnen vilket gör minnena mycket svaga. Vanligen är det känslan vid en viss situation som man kommer ihåg. Det är ganska typiskt att en person med Borderline kan säga att den skall göra en sak ena dagen men nästa dag är det något helt annat som gäller. De har en aning om vad som sas dagen innan men det blir så svagt eftersom känslan de hade då inte finns där.

Exakt varför en person med Borderline inte minns känslor kan ha och göra med att hjärnan tränat ner denna förmåga som ett försvar på grund av många obehagliga minnen som barn. Det har gjort för ont att minnas känslorna och då har hjärnan på något vis blockerat, mer eller mindre, känslorna vid olika minnen.

På grund av att minnen blir så svaga så blir personen mycket kortsiktig. Att sätta upp mål blir svårt eftersom mål ofta är kopplat till starka känslor. Blir personen arg på någon så blir den väldigt arg på grund av att den inte minns positiva känslor kopplat till personen just då. Allt blir negativt. När det tvärtom är något glatt med någon annan så blir det väldigt bra eftersom personen inte minns det dåliga.

Att Borderline är väldigt knepigt att förstå sig på är ingen nyhet, och inte blir det enklare för er direkt, av alla ord från mig. Även om jag aldrig förstår varför jag reagerar som jag gör, eller var det kommer från, så vet jag alltid att jag är just sådan. Det är det knepiga i det stora hela.

Ofta brukar jag säga att jag inte klarar saker under press, men det är just det en Borderlineperson behöver. Man behöver en viss press för att bli tvingad att förstå allvaret i sjukdomen och det man gör mot andra. Lever man i en trygg värld, som hittills varit det enda mitt knepiga jag önskat sig, är det som att det lilla monstret i Borderlinen frodas. Så, åter igen. I kamp till friheten, för oberoendet, för mig själv, för min hälsa, för livet!

Jag kan om jag vill!
Jag vill, alltså kan jag!

Jag tror jag bestämde mig för någon dag sedan.
Jag får inte en enda chans till.
Det bestämde jag mig för.

Så jag bestämde mig för att lära mig allt jag kan om sjukdomen, om vad anhöriga känner och upplever, om hur andra ser på mig som människa. Om vilka och hur jag sårat. Om hur andra tror att jag kan må bättre.

Jag bestämde mig för att lära känna mig själv utan och innan, hur lång tid det än kommer ta. Jag bestämde mig för att, kanske inte överanalysera, men i alla fall börja tänka på hur olika mönster ser ut i mitt liv. Hur jag reagerar som mest.

För i slutändan hur mycket alla än berättar, så handlar det bara om att jag själv måste lära mig. Lära min hjärna att tänka rätt. Det finns vissa pessimister där ute som varit med om extrema fall av Borderline som hävdar att man aldrig kan bli sk. frisk från det. Men många vet också att man visst kan det. Det handlar mest om en enormt stor beslutsamhet hos den drabbade, att man jobbar konstant med sig själv för att förändra sitt beteende.

Jag SKA!

Sätta gränser är två ord som klingar väldigt bra i min närhet. Att vara bestämd och säga ifrån är något som kommer göra ont i mig säkert många gånger. Att leva nära mig kan vara väldigt kul och lustfyllt många gånger, men också jobbigt och oförståeligt allt fler gånger. Med risk för att kräva saker, som jag genom min sjukdom är väldigt bra på, tänkte jag i alla fall försöka förklara för dig som känner att du skulle vilja hjälpa dig själv och mig från att trigga min Borderline, eller mitt monster inom mig.

Ingen ska behöva ta ansvar för det jag gör, det är fullt ut mitt ansvar att kunna behärska mitt beteende och inte såra någon. Men, i vissa kritiska lägen kan det vara bra att veta en del saker. DU är aldrig den som är sjuk eller gör fel. DU får aldrig känna att du på något sätt har en skyldighet att varken svara på det jag gör eller ta hand om mig när jag mår dåligt. DU har aldrig en skyldighet att älska mig tillbaka när jag maniskt ber om det. DU som anhörig ska heller aldrig någonsin acceptera att jag behandlar dig illa.

Jag ber inte om avståndstagande, heller inte om hårdhet och beskyllande. Jag ber snarare om hjälp. DU som känner att du har kraft och ork att göra det till en början kan hjälpa mig i många situationer som närstående genom tex exemplet nedan.

"Louise, det är inte okej att du bestämmer vad jag ska känna." I fråga om att jag till exempel ofta blir orolig och upprörd över att det kan kännas som om någon i min närhet är arg och ignorerar mig. Detta är oftast en framkallad känsla inom mig som i 99% av alla fall är precis tvärt emot, alltså att personen i fråga inte alls är arg eller ens tänkt tanken på det. Detta kan också i längden vara väldigt kränkande för personen i fråga som blir utsatt för det, och väldigt svårt att försvara. Detta eftersom jag gärna efteråt bygger på samtalet direkt med tex. "Du hatar mig" eller "Du säger säkert så bara för du inte vill att jag ska bli arg tillbaka". Samtalet spårar här ur och konversationen blir allt smalare och smalare. Du som utsatt blir i allra högsta grad utsatt och känner dig förminskad. DET ÄR INTE OKEJ!

Att leva med Borderline handlar ofta om att försöka göra sitt yttersta för att anpassa alla andra till den värld jag lever i. Det kan handla om allt från att "Du ska göra det här för mig nu, annars blir jag ledsen" till "Du måste vara med förstående, annars kommer jag inte kunna älska dig". Det ÄR hemskt och har alltid varit. Men det sista jag verkligen ber om är förståelse. Jag VET hur jag är, VAD jag gör mot andra och mig själv och HUR utgången oftast är. Det är bara enormt svårt för min hjärna att ta hand om allt och tänka rätt.

Så vad ska jag säga. Om du vill hjälpa mig och inte min sjukdom att kämpa är det bästa att i allt stå fast och hålla hårt i den du är och vara konstant. Viktigt att tillägga är också att alla med Borderline har helt olika varianter av de olika beteendena. Kärlek kan aldrig göra någon frisk, och att stötta någon är i många avseenden väldigt dumt, eftersom det fråntar Borderlinepersonens eget ansvar väldigt mycket. Ofta hävdar jag att jag behöver mycket stöd, men det är inte så. Målet är att jag ska klara det här på egen hand och tänka i nya banor, bli oberoende.

Allt jag någonsin varit är Louise. Med åren har min sjukdom blivit jag, eller alltid varit. Jag kan aldrig ändra på det faktum att jag är den jag är, men att jag blivit just den jag är beror mycket på mitt tillstånd, som Borderline faktiskt är. Det finns ingenting som visar på att det endast skulle bero på något medfött eller att man haft en otrygg uppväxt. Det finns människor som levt i väldigt trygga familjer som i tonåren utvecklar Borderline. Så helt enkelt växer jag som person in i min sjukdom och blir ett. Därför är det väldigt förvirrande att veta att hela jag är just en Borderliner.

Alla de personlighetsdrag jag har är mig, och oftast syns det inte utåt, mot andra. Ofta upplever människor mig som glad, varm, omtänksam, kärleksfull, sprallig, med många drömmar och mål, mycket energi. Jag kan verka sårbar ibland och har alltid varit känslig. Men allt detta är en del av den jag är tillsammans med min sjukdom, mitt beteende.

Att leva med Borderline innebär i det stora hela för mig, eftersom det är olika för alla med diagnosen, att jag har svårt för nära relationer. Jag feltolkar ofta saker och allting kretsar oftast kring just mig och min värld. För det är oftast en annan värld jag lever i, där drömmar, tankar och föreställningar flyter ihop med verkligheten. Där av får jag ofta fel bild av saker och förutser det värsta innan det ens hänt. Detta i sig leder ofta till panik, som leder till en attack, som där efter leder till extrem ångest, oftast över att saker inte blivit som jag tänkt. Människor jag sårat, dagar då jag inte kunnat gå till jobbet eller skolan och inte vetat hur jag ska förklara mig, tillfällen då jag umgåtts med vänner och jag plötsligt känns mig ensam trots all närhet.

Mitt liv består egentligen av ett genomgående mönster av olika impulsiva handlingar och tankar. Jag byter ofta känslobild och uppfattning om mycket och många väldigt snabbt. Relationer blir ofta korta, väldigt stormiga och otrygga enligt mig själv. Jag tänker oerhört svart-vitt, och har i många lägen inte alls någon gråzon. Detta leder i sig till en kronisk känsla av just ensamhet och tomhet i själen. Jag är ofta osäker på vart just jag passar in och vill vara. Hur jag vill leva och vara som person är oftast väldigt klart för mig, och målen är starka och positiva, kanske är det därför jag klarar mig så pass bra genom det här gentemot många andra där symptomen är så mycket värre.

Jag har alltid haft svårt att lita på människor. Allra mest nu för tiden handlar det om att lita på mig själv. Oftast har jag hittat många lösningar själv, genom att helt enkelt bara intala mig själv att det GÅR bestämma sig för att lita på någon eller mig själv bara genom att säga det. Jag blir väldigt lätt ofta irriterad för småsaker, jag känner mig väldigt illa till mods när detta slår mig. En del dagar är perfekta, andra helt katastrofala. Men, utanför mig är det precis samma, så som mina nära och kära upplever det är ingenting annorlunda, bara mina känslor från dag till dag. Mitt lilla monster, som vi kallar det, märks ofta på att min personlighet snabbt skiftar från mjuk och omtänksam till stickande och obehaglig.

Jag hugger, som jag säger, ofta på någon oskyldig som står mig nära. Det är inte alls ovanligt att jag mest alltid tar över en annan människas känslor och händelser och tolkar dem inom mig. Något som ä helt onödigt och helt omöjligt för någon att göra. Med andra ord betyder det att jag har väldigt svårt för att hantera känslor och olika situationer. Jag blir stressad och vet inte vart jag ska ta vägen. Reaktionen blir ett svårt och mycket hemskt beteende som tyvärr oftast bara mina närstående får bara med om. Som Borderliner har man ofta ett väldigt bra fungerande vänskapsliv, sköter jobb och skola galant och kan vara väldigt fokuserad professionellt, för att sedan väl hemma inte orka hålla upp fasaden av rädsla längre, då allt brister.

Det jag är extremt glad över är att jag reagerat över mitt beteende så pass tidigt och att jag haft lyckan att träffa Fredrik, som berättat många gånger att allt som händer verkligen inte är okej. Ingen ska behöva känna eller ha det så som jag haft det. En Borderliner förnekar allt som skulle ha något att göra med det som personen är dålig på. Alltså har jag mycket svårt att ta kritik många gånger. Det krävs ett extremt tålamod och kämparvilja för att få en Borderliner att förstå. I slutändan handlar det ju ändå om att man som Borderliner måste förstå att mitt beteende inte är normalt. Många, många, många går länge med detta. De skaffar familj, barn och blir plötsligt i 35-40 års åldern innan man upptäcker att det spricker och inte fungerar. All smärta går ut över familjen, allt blir ett förnekande, orespektfull beteende och man har kommit så långt i livet att allt man gör är att förneka, för vem skulle plötsligt mitt i livet bli avslöjad som ett offer för en sjukdom så komplicerad som Borderline?

Även om det är förvirrande för mig är jag alltså evigt tacksam att jag så pass ung som 21 år kan få hjälp. Men, det viktigaste av allt, att jag insett precis varenda del av min sjukdom, mina brister och vad jag faktiskt gjort mot dem jag älskar.

Åhåå vad det är svårt.

Det är en lättnad, jag är superlättad. Jag är faktiskt riktigt glad. Inte så där extremt glad direkt, men lagom så att det räcker och blir över för en som varit ledsen och deppig i två månader. Jag tänkte på det där. Det är faktiskt bara lite mer än en månad sedan jag började förstå vad allting handlar om. Även om det känns som att det gått tre år av mitt liv, genom allt som hänt, så är det trots allt bara några veckor det handlar om. Jag vet också att några veckor kan betyda liv eller död för någon som mår dåligt, kanske handlar det om endast några minuter hit eller dit. Men just i denna stund betyder de inte så mycket mer än att jag är tacksam.

Dock är det fortfarande svårt och kommer nog vara ett tag. Det är lätt för mig som är i mig själv att känna glädje, tillit och oberoende snabbt. Jag är väldigt mottaglig för det som det känns just nu. Men inte lika lätt att känna det tillbaka för människor runt omkring mig. Jag måste börja få ner allt i ord. Måste, måste verkligen! Och nej, det är inte bra med måsten, men att ha allt det här inom mig tär på mig och gör att jag mår mycket sämre än vad jag skulle behöva.

Vänner, familj och pojkvän.
Alla har jag någon gång sårat.
Alla har jag någon gång blivit sårad av.
Alla har jag någon gång bett om förlåtelse till.
Alla har jag någon gång blivit förlåten utav.

Vänner, familj och pojkvän.
Alla har de givit en del av sig själv till och för mig.
Alla har de stöttat mig.
Alla har de funnits där för mig.
Alla har de trott på mig.
Alla har de hoppats.

Vänner, familj och pojkvän.
Alla vill jag älska villkorslöst.
Alla vill jag ge tillbaka till.
Alla vill jag stötta, tro och hoppas på.
Alla vill jag väl.

Hur gör man när energin är tagen från dem man älskar till att hjälpa mig? Och hur gör man egentligen när den energin de givit mig inte går att ge tillbaka till dem lika fort? Handlar det om att personen i fråga måste VILJA vara mottaglig för att få igen energin och känna sig älskad igen, eller handlar det om att det inte GÅR att ge tillbaka någonting till någon som hjälpt en så pass fort. Hur fungerar våra kroppar, hjärnor, hjärtan och sinnen?

Att förlita mig på att allt kommer till mig när jag väl är redo av naturen får för mig bli ledorden och målet i tillvaron. Att sätta allt mitt hopp, förväntan och förtröstan på att livet i sig själv kommer lösa det här med tiden. Allting kommer falla på plats i rätt tidpunkt, precis i rätt sekund.

Jag tyckte nog det var dags nu. Det är liksom inte så att jag varken försökt eller vill dölja någonting. Det har bara varit otroligt svårt att om någon gång ens få människor runt omkring mig att förstå. I samband med att jag ännu inte hade fått en riktig sk. diagnos, bedömning eller ens utredning vid tillfället då jag startade bloggen valde jag att hålla den för mig själv.

Det är inte så mycket skrivet, men det som är, är mer än nog. Det kommer förmodligen vara smärtsamt att läsa, för många som står mig nära eller någonsin försökt komma mig nära. Jag hoppas att jag verkligen inte skrämmer bort någon. Det är av välvilja jag vill dela med mig av mitt hela jag, inte bara den som försöker vara Louise utåt, en gång för alla.

Det är mitt hjärtas dröm, den största rädslan jag burit på. Mitt livs största avslöjande. Mitt livs bästa stund. Det är nu. Jag har funnit frid.

Så till kvällen då allt förvandlades. Tisdagen den 2 februari klockan 15.40. Marie berättar lite försiktigt efter den sista av tre djupintervjuer med mig; Ja, Louise, det är ju ingen nyhet för dig direkt, jag tror du känt det på dig. Du har läst om det och haft dina aningar. Du har börjat förstå att någonting inte är som det ska. Redan för några månader sedan stämde alla faktorerna in på just dig och du kände en slags lättnad. Du har Borderline, eller som det idag heter, emotionellt instabil personlighetsstörning.

Poff. Ett djupt andetag.
Tom blick.
Lättnad. Glädje.
Frigörelse!

För att inte göra någon orolig så har jag aldrig skadat mig själv mer än slagit mig själv i ansiktet och huvudet. Jag har heller aldrig försökt ta livet av mig, eller haft avsikt att göra det. Mina problem mäter upp till alla kriterier för personlighetsstörningen Borderline, alltså att man lever i ett gränsland, men är inte i så stor väg extrema i alla dessa kriterier.

Det är i många stunder svårt, men det enklaste just nu är nog för mitt eget bästa att försöka fokusera på förlåtelse inom mig till mig själv och dem jag sårat, samt att försöka ta en dag i taget till att bli oberoende och älska villkorslöst.

Jag må vara en helt annan människa med detta, där också ett helt nytt liv har börjat här och nu. Men, viktigt för mig är också att kunna få förklara att jag fortfarande är samma fantastiska, glädjefylla, sociala, omtänksamma, kärleksfulla, kloka och fina lilla Louise, så som ni alla känner henne. Det kanske helt enkelt bara ger en hel del förklaringar hit och dit till er som någon gång varit eller är mig nära, att jag ibland inte har samma uppfattning som er i olika avseenden och känslor. Jag begär ingen förståelse, inget stöd, men jag säger heller inte nej till det.

Det här ska gå, och ni får mer än gärna vara med mig på vägen!

DBT inleds med en orienterings- och kontraktsfas som mynnar ut i ett kontrakt om att påbörja terapin om båda parter och teamet är överens om detta. Arbetet i terapin följer sedan olika faser där varje fas definierar vilka mål som ska prioriteras:

Prefas: Orientering, överenskommelse, allians och kontrakt.

Fas 1: Stabilitet och säkerhet. Att minska/ få bort självskador, suicidala tankar och suicidala handlingar. Att öka färdigheter i medveten närvaro, att reglera känslor, skapa och bevara goda relationer samt att stå ut i kris.

Fas 2: Att blicka bakåt – Att förstå sig själv utifrån sin historia. Att bearbeta och kunna leva med trauman och sorg. Att kunna använda nya färdigheter i många olika vardagliga situationer – s k generalisering

Fas 3: Att blicka framåt och uppnå personliga mål – sysselsättning, boende, relationer, intressen, drömmar, visioner etc.

Fas 4: Att leva i medveten närvaro, varaktig livsvilja, motivation och engagemang i sitt eget liv.

Via Psykologiguiden

Två procent av befolkningen befinner sig i ett gränsland mellan lättare och svårare psykiska besvär. Det kallas borderline personlighetsstörning eller emotionell instabilitet.

Tillståndet är knepigt att förklara och behandla. Dubbelt så många kvinnor som män sägs ha borderline. Ungefär var tionde som drabbas dör i förtid, oftast genom självmord.

Både arv och miljö påverkar att du ska hamna i gränstillståndet. En inneboende ängslighet, impulsivitet eller känslomässig osäkerhet kan göra dig sårbar för negativa faktorer i din omgivning.

Om du dessutom växer upp i en otrygg eller hotfull miljö, kan borderlinestörningen utlösas.

Borderline är ingen sjukdom eller egenskap som man antingen har eller inte har. Gränsen mellan sjukt och friskt flyter. Personlighetsstörningen kan också förändras och försvinna med tiden.

Enligt Vårdguiden

Jag har Borderline.
En oförmåga att hantera känslor.

Dom kallar det emotionell instabilitet.
Jag kallar det livet.