Det var kärlek då
Efter två år blev jag tom i själen, visste inte vad jag ville. Kände mig ensam och vilse, min sjukdom började visa sig. Ingenting visste jag om. Jag gjorde slut, behandlade honom som skit. Han var och är fortfarande den finaste människan jag någonsin träffat.
Jag glömmer aldrig hur det kändes att ligga där i hans varma famn och inte ha ett enda bekymmer i hela världen. De dagar vi sov till lunch, tittade på film en hel dag, lyssnade på kent en hel natt. De dagar vi var ifrån varandra, de nätter vi spenderade i telefon. Det var ljuvlig kärlek.
Det har gått åtta år nu, och jag har fortfarande inte fått uppleva samma tillit. Jag har fortfarande inte fått känna samma värme, likadan kärlek och förundran över att inte ett enda problem i världen kan skilja oss. De säger att jag är ung, jag säger att jag vill.
Kärlek. Jag önskar mig dig.
Upprepande av kriterier, borderline
Extrem känslighet för separation
Svartvitt tänkande
Impulsivt beteende
Skadar sig själv
Stor aggresivitet och ilska
http://svtplay.se/t/102534/aktuellt
Genom deras omformulering av dessa kriterier kunde många av mina nära förstå varför just jag har IPS, vilket var till lättnad för mig efter dessa nu sju månader av kämpande i DBT för min del.
Det finns alltid hopp!
Ibland vill jag bara spy galla på släkt, familj och vänner som aldrig verkar varken förstå eller acceptera min sjukdom, det är en del av mitt svartvita tänkande många gånger. Men med tiden har jag lärt mig att inte tänka så.
För ett halvår sedan gick det inte alls, för tre månader sedan var det fortfarande svårt. Idag kan jag sitta här och tänka, jag vet vad det handlar om. Jag kan hejda tankarna, men låter känslorna vara. Känner in dem. Det underlättar. Jag resonerar med mig själv.
Är det värt att kasta skit på dem jag älskar och se dem ledsna, för att sedan få ångest? Vilket i sin tur ofta även leder till sekundära känslor som otrolig skam och ilska över mitt beteende.
Trots att det kanske inte syns gör alla sitt bästa. Ibland tar det helt enkelt tid, och när man är så målmedveten som jag är, är inte acceptansen för mig själv alltid okej. Mitt liv och den jag är börjar jag sakta acceptera. Allt som händer går också ganksa bra att finna acceptans i och med.
Det jag dock alltid glömmer bort, och det som tyvärr ofta är en bieffekt av min Borderline, är att jag många gånger reagerar likadant som mina nära. De borde få en andra chans. Jag ska ge mig själv en tusende chans :)
I morse fick jag dock ännu mer av just hoppet. Min mamma berättade att hon igår på Aktuellt i SVT sett ett långt reportage om Borderline & min terapiform, DBT. Fantastiskt inslag, och allt jag kan göra är att tacka SVT för att de belyser ett enormt stort mörker i Sverige bland unga och gamla tjejer.
De flesta blir botade från sitt tillstång, lär sig leva med sin extrema medfödda känslighet. Men, det finns så många där ute, som bor på fel plats, pratar med fel människor, som inte har den rätta kunskapen.
Bläddra fram till tiden 12.43 i videoklippet från SVTplay.
http://svtplay.se/v/2078293/aktuellt/15_7_21_00
I reportaget medverkar även Anna Kåver i studion hos SVT. Anna tog DBTn till Sverige från USA på 90-talet.
Det perfekta livet som mig
Gå upp klockan 7.00
Verklig dialog (fr. Mänskliga Möten)
Hon: Det skulle jag vilja åka, det verkar häftigt.
Du: Härligt, det tycker jag också.
Hon: Vi kanske skulle göra verklighet av det?
Du: Ja, kanske det, vi kan ju kolla vad det finns för resor i höst.
Saken faller i glömska som så mycket annat i stundens ingivelse.
Hon: Ja, du lovade ju att vi skulle åka till Marocko i höst, du tyckte ju det var en bra idé.
Du: Jo, men det var verkligen inget löfte, det var ju bara en idé.
Hon: Vad är det för fel med Marocko då?
Du: Inget alls, men vi kanske skulle ha några alternativ?
Hon: Varför det, jag vill att vi åker till Marocko! Du lovade det och det måste du hålla.
Du: Jag lovade inte alls att vi skulle åka till Marocko, det var en möjlighet men inte ett definitivt beslut från någon av oss.
Hon: Jag kan inte lita på dig och det känns som du ljuger för mig, jag upplever att du bara styr och bestämmer och behandlar mig som en barnunge.
Du: Men om du får din vilja igenom så är det ju du och bara du som bestämmer, eller hur?
Hon: Jag gillar inte din nedlåtande ton när du pratar med mig. Jag tycker inte om det alls. Du respekterar inte mig.
Du: Respekt är ömsesidig och man kan inte kommendera fram respekt, jag känner att jag inte har någon talan om vart vi skall resa, det är brist på respekt från din sida.
Här, kära läsare kan du själv fylla på fram till det ögonblick då hon reser sig upp, går ut genom dörren och skriker någon otidighet. Efter en timme kommer hon tillbaka och har funderat färdigt.
Länk här till Peter Midas, som skriver om hur det är att vara anhörig
Ensamhetens sorg
Smilla ligger vid mina fötter och kikar på mig då och då.
Min sjukdom rätt i ansiktet. Jag hade blivit sårad.
Men, jag låter den vara, är i stunden. Är ledsen.
