Sover flera timmar i sträck. Är helt utmattad. Kan inte jobba. Ingen mat smakar bra. Jag är yr och förvirrad. Har ingen ork till att träna, inte ens gå en liten promenad. Vännerna svarar inte. Den jag älskar får jag inte älska, och för min familj är det visst helt oförståerligt, som alltid.

Droppen idag är när jag ringer F och tänker fråga om han vill gå på bio. Jag hinner inte ens fråga innan han säger att han kommer hem sent. Han ska se den där filmen med någon annan ikväll. Den jag ville se. Precis som varje gång jag velat gå på bio med honom.

Men det spelar ingen roll. Jag känner mig fortfarande som noll och ingenting. Trots att han sa att han älskar mig idag. Det är som det alltid varit.

Så jag går tillbaka till sängen, grinar och självömkar. Känner mig ensammast i världen. Ingen vet, ingen förstår. Och ett helt jävla liv ska jag leva så här. Jag är fan inte värd det!!!! Inte för en endaste jävla liten sekund!! Hör du det, jääävla Borderlinehelvete!!?? Dö i helvetet kan du göra, du och ditt ego! Fanskapet till sjukdom!