Ibland vill jag bara spy galla på släkt, familj och vänner som aldrig verkar varken förstå eller acceptera min sjukdom, det är en del av mitt svartvita tänkande många gånger. Men med tiden har jag lärt mig att inte tänka så.

För ett halvår sedan gick det inte alls, för tre månader sedan var det fortfarande svårt. Idag kan jag sitta här och tänka, jag vet vad det handlar om. Jag kan hejda tankarna, men låter känslorna vara. Känner in dem. Det underlättar. Jag resonerar med mig själv.

Är det värt att kasta skit på dem jag älskar och se dem ledsna, för att sedan få ångest? Vilket i sin tur ofta även leder till sekundära känslor som otrolig skam och ilska över mitt beteende.

Trots att det kanske inte syns gör alla sitt bästa. Ibland tar det helt enkelt tid, och när man är så målmedveten som jag är, är inte acceptansen för mig själv alltid okej. Mitt liv och den jag är börjar jag sakta acceptera. Allt som händer går också ganksa bra att finna acceptans i och med.

Det jag dock alltid glömmer bort, och det som tyvärr ofta är en bieffekt av min Borderline, är att jag många gånger reagerar likadant som mina nära. De borde få en andra chans. Jag ska ge mig själv en tusende chans :)

I morse fick jag dock ännu mer av just hoppet. Min mamma berättade att hon igår på Aktuellt i SVT sett ett långt reportage om Borderline & min terapiform, DBT. Fantastiskt inslag, och allt jag kan göra är att tacka SVT för att de belyser ett enormt stort mörker i Sverige bland unga och gamla tjejer.

De flesta blir botade från sitt tillstång, lär sig leva med sin extrema medfödda känslighet. Men, det finns så många där ute, som bor på fel plats, pratar med fel människor, som inte har den rätta kunskapen.

Bläddra fram till tiden 12.43 i videoklippet från SVTplay.
http://svtplay.se/v/2078293/aktuellt/15_7_21_00

I reportaget medverkar även Anna Kåver i studion hos SVT. Anna tog DBTn till Sverige från USA på 90-talet.