Det är åtta år sedan nu. Åtta år sedan han tog min hand och sa, det är du och jag för evigt älskling. Vi var unga och lustfylla, överöste varandra med gulliga ord och ville aldrig släppa taget när vi skulle skiljas åt. Vi var kära, på riktigt. Det var mitt första förhållande. Jag älskade honom.

Efter två år blev jag tom i själen, visste inte vad jag ville. Kände mig ensam och vilse, min sjukdom började visa sig. Ingenting visste jag om. Jag gjorde slut, behandlade honom som skit. Han var och är fortfarande den finaste människan jag någonsin träffat.

Jag glömmer aldrig hur det kändes att ligga där i hans varma famn och inte ha ett enda bekymmer i hela världen. De dagar vi sov till lunch, tittade på film en hel dag, lyssnade på kent en hel natt. De dagar vi var ifrån varandra, de nätter vi spenderade i telefon. Det var ljuvlig kärlek.

Det har gått åtta år nu, och jag har fortfarande inte fått uppleva samma tillit. Jag har fortfarande inte fått känna samma värme, likadan kärlek och förundran över att inte ett enda problem i världen kan skilja oss. De säger att jag är ung, jag säger att jag vill.

Kärlek. Jag önskar mig dig.