Men jag är verkligen inte som andra. Jag känner, mer än de flesta gör, väldigt ofta, väldigt mycket. Jag skulle vilja skriva. Jag vet att jag redan skriver så mycket jag kan när jag är ledsen och ångesten är som mest påtaglig. Men jag skulle vilja göra något mer av det.

Kanske börja skriva låttexter. Det som jag alltid drömt om. Kanske börja fotografera min ångest. Hitta vägar att ta självporträtt. Kanske ska köpa ett stativ och en självutlösare. Kanske vore bra.

Vet inte vad jag skulle gjort utan teamet på Carema som sitter uppe mitt i natten och pratar lugnt med mig. Det var länge sedan sist, men jag var tvungen, var på väg att slå mig själv igen.

Men jag gjorde inte det. Det får vara mitt livs framsteg för ett tag.

Tänk om det bara inte gjorde så frukansvärt ont. Ont i själen :'(