Det var nyår för bara några dagar sedan, och kanske den bästa men även värsta julen hittills. Inte många i min närhet vet om att för exakt fyra år sedan så satt jag och skakade som ett asplöv på en buss. Jag hade åkt i ren panik från min dåvarande pojkvän som misshandlade mig främst psykiskt men även fysiskt vid enstaka tillfällen. 

 

Jag kommer ihåg allt som igår, det kunde lika gärna varit den här julen allting hände, om det inte varit för den balans och stabilitet i mitt inre jag känner. På bussen tog jag upp min nya dator och knapprade in "test för personlighetsstörningar". Jag hade som vanligt den där hemska klumpen i halsen som jag alldeles precis efteråt skulle förstå mig veta anledningen till.

 

Han hade läst på de där sidorna i smyg, försökt att förstå sig på varför han blev så arg på mig. Varför han inte förstod hur jag fungerade. Och en gång kom jag på honom, det tog hus i helsike som min mor brukade uttrycka sig under min uppväxt.

 

Men någonting fick mig nyfiken, intresserad av om det faktiskt fanns andra som upplevde det jag gjorde så starkt. När jag gjort klart testet visade det 9/10 poäng för just Borderline som man kallade tillståndet för på den tiden. Jag minns hur det kändes som att jag flög iväg till en annan värld, hur mitt liv spelades upp på en biograf framför mig. Jag var en av dem, en av dem.. Som var sjuk!

 

Senare förstod jag att jag inte var sjuk, det var inget fel på mig. Och idag VET jag innerst inne att det är den mest fantastiska gåva jag någonsin fått - min känslighet! Jag kom att påbörja en lång vandring, en som skulle bli så mycket tuffare, men mer befriande, än jag någonsin kunnat ana.

 

De första åren var pest och kolera på samma gång. Jag kastades mellan tankarna om att inte vilja leva och förundran över att jag var glad att jag levde hela tiden. Vännerna kom och gick men de flesta försvann lika fort som de kom in i mitt liv på den tiden. Några har jag kvar än i dag, om än på en sundare nivå, och andra har jag inte sett röken av (vare sig det varit mitt eller deras val). 

 

Efter 2 år klarnade allting för mig. Jag var klar med min gruppterapi och tyckte bara jag kändes missplacerad eftersom de andra började bli avundsjuka på min framgång i tillfrisknande. Många gick emot mig här och hävdade att man minsann aldrig kunde bli frisk från något sådant tillstånd från Borderline, medan läkare och terapeuter visst berättade att de inte längre hittar några aktiva tecken eller poäng på skalan för diagnosen. 

 

Lyckan var total inom mig, jag hade lyckats med det alla sa var omöjligt - jag hade haft viljan nog att bli av med mina symptom och destruktiva beteenden. De två kommande åren efter det fram tills idag var inte lika jobbiga, men ack så viktiga. De två senaste åren har kommit att betyda frid, harmoni, balans och lycka för mig.

 

Jag har valt under åren att vara själv, att inte låta mig själv bli kär igen. Det har varit både sorgligt, skönt och läskigt på samma gång. Jag var ju den där tjejen som alltid hade pojkvän och som alltid kunde hitta den snyggaste av dem på samma gång också. Att de alltid var för snälla var en annan femma, den erfarenheten är jag glad att jag har idag eftersom mitt förhållande till mitt ex (det destruktiva) skulle få markera vilka jag inte ens ska tillåta mig att lära känna framöver.

 

Att tyda signaler och känslor hos andra har blivit min styrka. Och att vara bestämd mot mig själv. Minsta lilla osunda handling ska vanligtvis inte betyda att man bryter en relation (eftersom impulsiviteten i att bryta oftast är ett osunt beteende i sig). Men, skillnaden ligger nu istället i att tyst inom sig kunna inse något och på sikt få relationen att ta en annan form, utifrån min egen kunskap. Det är stort för mig.

 

Så här sitter jag nu. Det är Januari 2014. Precis exakt på dagen 4 år sedan jag fick min räddning. Jag har haft samma terapeut sedan dess. Ibland har vi setts en gång i halvåret, ibland varannan vecka. Jag har ätit antidepressiva till och från sedan dess också. Ibland i väldigt små mängder innan mens, ibland inget alls, och under vissa veckor lite mer. Jag har lärt känna min egen kropp och att min sinnesstämning varierar, oftast inte med årstiden (som det oftast tycktes bero på förut) utan på grund av omständigheter och hur mitt liv ser ut.

 

Jag vet idag att regelbundna sömntider, matintag (speciellt vilken typ av mat, kan skriva mer om det framöver) och träning samt rätt balans av kärlek, vänskap och kunskap är otroligt avgörande för att jag ska må bra. Jag är mer snäll mot mig själv..

 

Även om mitt nyårslöfte är just det i år, att ta hand om mig själv lite bättre. Jag har alltid trott att det handlar om att köpa saker och skämma bort sig själv. Men i år handlar det mer om att gå ner de där överflödiga depressionskilona och ge min hund de promenader hon faktiskt förtjänar varje morgon och kväll. Att inte vara lat i min kropp.

 

Mycket har hänt men ändå ingenting. Jag lever, jag mår faktiskt bra och jag har sunda värderingar, tankar och relationer runt omkring mig. Kontakten med min familj har blivit märkvärt bättre och framför allt har min syn på både livet i helhet (långtidsperspektiv) och vad det bör innefatta (jobb, vänner, fritid etc) blivit mer tydligt.

 

Med andra ord, jag har blivit älde. Lite klokare. En aning mer frisk i min kropp.  

 

Vilken tacksamhet!