Det är nästintill ett halvår sedan jag skrev något över huvud taget här. Jag vet att jag var ett ljus för många med diagnosen Borderline, eller som den idag kallas, Emotionell instabil personlighetsstörning.

Så sitter vi här, ensamheten och jag. Den oändliga sorgen som aldrig har ett slut. Det är inuti hjärtat, det är i själen, i huvudet, i tårna, i fingerspetsarna. Ja till och med i ryggen är den, ensamheten och jag.

Jag vet egentligen inte så mycket om vad jag skulle behöva skriva. Ni vet, det som faller mig på är oftast enligt mig försvårt för andra att förstå. Kommer fortsätta välja att skriva bloggen både ur ett känsloperspektiv samt ta upp exempel och forskning osv.

Mitt mående idag är så otroligt mycket bättre än för ett år sedan. Då befann jag mig i helvetets mörkaste rum. Jag hade precis fått hjälp, men jag hade den längsta och allra kämpigaste biten kvar. Efter ett halvår i individual och gruppterapi fann jag mig en aning i somras.

Dock försämrades mitt allmäntillstånd av en stor viktuppgång och ett destruktivt förhållande som jag hade svårt att avsluta. Jag föll i depression, så som jag aldrig tidigare upplevt den. Först var det utmattning, sedan var det kaliumbrist och sist pengabrist. Min dåvarande arbetsgivare missade att anmäla mig sjuk till försäkringskassan och ett halvår av rent helvete åter en gång väntande.

Alla dessa aspekter är oftast godtyckliga till varför jag får humörsvängningar och ups & downs som Borderline. Kanske inte för andra, men hos oss som är med om det. Saken är oftast den att man (jag) dock aldrig lärt mig att tänka relativt i en sådan situation me denna typ av personlighetsstörning. Allting blir kaos och panik, alla känslor skenar iväg. De tankar som oftast uppstår är "han vill aldrig mer se mig, jag hatar henne, mitt liv är katastrof" osv osv.

Idag kan jag lättare sitta ned, dricka ett glas vatten och andas lugnt mitt i all extrem ångest. Jag börjar tänka på de olika faktorerna (som jag lärt mig i DBTn, terapiformen för er som inte vet) till varför just min sårbarhet ökat idag. Ta mitt senaste halvår som exempel. Ett dåligt förhållande som resulterade i en utmattning som blev en depression som gjorde att inkomsten stannade, som ledde till att jag blev mer deppig, som ledde till att jag slutade prata med vänner, som ledde till ännu ett destruktivt förhållande osv osv.

Ni förstår, cirkeln är sluten ganska så lätt i ett sådant här liv eller scenario (kalla det vad man vill).

En sak som dock ingen människa i världen kan säga i ett sådant här läge, men som allt för många ofta ändå säger, är "jamen, vadå, det är väl självklart att allt det där påverkar dig".

En person med Borderline förstår inte verkligheten. Han eller hon är uppslukad av känslorna, inne i ett surr av allt möjligt katastofartad i hela världen. Ingen av "oss" kan i denna stund anse oss som relevanta eller smarta, och nu pratar jag från egen erfarenhet, i den situation vi befann oss i när kaoset inträffade. Först i efterhand kan en Borderline vara mycket klok och eftertänksam.

Något som jag kämpat med hela mitt liv och fortfarande gör, som ledit till att jag hamnat i destruktiva förhållanden kan ni läsa mer om här nedan via länken. En annan dag kan jag säkert skriva om allt vad det inneburit, eftersom jag själv kan känna någorlunda vishet om detta. Just i dagsläget, när jag håller på att avsluta ännu ett av dessa förhållanden, måste jag fokusera på mitt mående först innan jag analyserar. Vad det handlar om är helt simpelt separationsångest.

Som tidigare nämnts finns det en kille som skriver om hur det är att vara anhörig till någon med Borderline (jag kommer fortsätta kalla tillståndet samma namn eftersom jag anser att det är en så pass vanligt förekommande benämning fortfarande) Peter Midas skriver öppet om allt mellan himmel och jord. Oftast om hur man helt enkelt avslutar sin relation till en person som är Borderline.

http://manskligamoten.blogspot.com/2008/10/borderline-och-ensamhet.html se även http://manskligamoten.blogspot.com/2010/11/upp-och-ner-med-borderline.html

För att relatera till min utveckling kan den som är intresserad också läsa om min ensamhet och relationen till den i somras här http://borderlineochjag.blogg.se/2010/july/ensamhetens-sorg.html

Som avslut, "Borderline jag hatar dig, jag kan inte leva utan dig!"